Spindelmannen fastnade i Spider-Man: Turn off the Dark

Med stor förväntan och antagligen som första svensk ska jag se den allra första publikrepetitionen av Spider-Man: Turn off the Dark på Broadway. Världens dyraste musikal – 60 miljoner dollar hittills – med musik av Bono och The Edge (från U2) och regisserad av Julie Taynor (The Lion King). Produktionen har haft stora tekniska problem så premiären har skjutits fram flera gånger. Nu har de en och en halv månad på sig att finjustera och fixa till föreställningen innan premiären.

Efter en timmes köande, får jag äntligen komma in. Publikljuset släcks och ridån försvinner. Där kommer Spindelmannen i slowmotion rakt emot oss. Plötsligt flyger dansare från bakre scenen upp i luften och ett nät flätas framför oss. Häftigt!
Det här är en föreställning fylld av kreativa idéer med fantastiska kostymer. Tre dimensioner blir två dimensioner. Serietidning blir live blir serietidning. Snygg koreografi och spektakulära, högenergifyllda flygningar i otroligt tempo. Spindelmannen flyger högt och lågt - genom salongen - landar på balkong och landar mitt bland oss i publiken. Alltid i samma koreografiska slutposition – spindelmannenpositionen – och det ser verkligen ut som Spiderman. Filmsekvenser på gigantiska LED skärmar. Spektakulära "bad guys".

Trots allt det häftiga blir föreställningen ändå ganska tråkig. Den bryts fem gånger i väntan på att tekniken ska fungera. En av gångerna fastnar Spindelmannen hängande en meter från scen och sitter fast. En storvuxen scentekniker får komma och dra loss honom. Ganska fånigt. Tyvärr fastnar inte heller Bonos musik på mig. Det är som att det saknas något? Var är tempot i föreställningen? Sånginsatserna är OK men inte på 60 miljoner dollar-nivå (som tekniken). Balladerna är fina, men kärlekssagan gör mig inte alls berörd. Här har de ett stort jobb framför sig för att få allt att fungera.
ÄNDÅ så sitter jag här nu lite stolt och imponerad över det jag upplevt. Spiderman: Turn off the Dark.

Jan Åström
Rektor och konstnärlig ledare
Balettakademien

Se Youtubeklippet från lördagens konsert

I lördags under julmarknaden kunde man höra dessa grymma toner från Terry Rileys In C.

Lyssna och se Youtubeklippet






Karl Lindemalm, huvudlärare i svenska, Folkuniversitetet

In C - på lördag smäller det!

Måndag kväll på Folkuniversitetet. De sista tonerna av Terry Rileys In C klingar ut. Sista repet inför konserten!

In C skrevs 1964 och är ett av minimalismens portalverk. Stycket består av 53 fragment som varje musiker upprepar valfritt antal gånger. Stycket börjar och slutar unisont men i övrigt rör sig varje musiker i egen takt mellan fragmenten. Det skapar varje gång vi repar nya rytmiska och harmoniska mönster. Mönster som överraskar oss. Ibland låter det ganska slumpartat, ibland fantastiskt.

Repetitionerna har vi genomfört som en studiecirkel. Studiecirkeln där utgångspunkten är ett gemensamt intresse och att man lär av varandra har spännande likheter med själva verket In C.

In C skrevs i en brytningstid. Varje musikers uppgift är ganska strikt definierad: upprepa varje fragment så länge du vill och gå sedan vidare till nästa eller ta en paus och sluta tillsammans med de andra på det sista fragmentet. Men till dessa ganska rigida instruktioner tillägger Riley att varje musiker ska lyssna på resten av ensemblen och anpassa sina pauser och insatser till de andra musikerna. Och Riley definierar i spelinstruktionerna inte antalet musiker eller instrumentationen. Såväl proffs som amatörer kan delta. Man skulle kunna säga att In C är ett verk där man tränar sig i att vara en självständig individ i en grupp och bidra maximalt till en helhet.

Varmt välkommen till vår konsert på lördag den 4 december 13.00 på Folkuniversitetet, Kungstensgatan 45!






Karl Lindemalm, huvudlärare i svenska, Folkuniversitetet

Gesällbrev till våra lärare

Vilken lycka! Häromveckan fick två av våra lärare gesällbrev inom möbeltapetseraryrket. Carina Nyström och Victoria Palmer fick vara med om den årliga ceremonin i Blå hallen i Stockholms stadshus där gesäll- och mästarbrevsutdelningen äger rum.








Victoria Palmer med sin gesällmöbel.


Den som var där fick se en pampig flaggprydd parad av blivande gesäller och mästare som tågade in i Blå hallen. Stockholm läns Blåsarsymfoniker spelade musik ur Guiseppe Verdis Aida. I år var det 162 gesäller och 10 mästare i 18 olika hantverksyrken – allt ifrån frisörer till gitarrbyggare – som fick sina brev, utdelade av Lotta Edholm, skolborgarrådet ï Stockholm.

Vilka är det som får Gesällbrev eller Mästarbrev?
Jo, för Gesällbrev måste man ha en lång och omfattande utbildning, både teoretisk och praktisk, som avslutas med ett gesällprov. Gesällprovet bedöms sedan av en granskningsnämnd i skalan 1 – 5 i de olika ingående momenten. De som lyckas få betyget 4.5 kan få liten silvermedalj och i mycket sällsynta fall går det till och med att få den stora silvermedaljen om man uppnår betyget 5.0 och utöver detta visat på mycket stor yrkesskicklighet.

Mästarbrev kan man få om man har varit yrkesverksam med egen firma under sex år efter gesällbrevet. Man ska kunna visa att man har bedrivit verksamheten på ett seriöst sätt och med en hög kvalitet på sina arbeten. Man ska också kunna visa upp att man har kunskaper i företagsekonomi.

Carina Nyström och Victoria Palmer arbetar båda som lärare på möbeltapetseringslinjen i Järfälla och på möbeltapetseringskurser i Solna. De har en treårig yrkesutbildning bakom sig och har därigenom förvärvat gedigna kunskaper inom sitt yrke. Nu när gesällproven är avverkade kan de tryggt föra vidare sina kunskaper inom området. Grattis Carina och Victoria!







Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet

En tvåårig resa som berikar

Skrivarlinjen är Skrivarakademins stolthet, tänker jag ofta. En tvåårig resa som inte bara resulterar i färdiga böcker, utan även innebär en enorm personlig utveckling för den som går den.

Varje år gör vi en studieresa till Bokmässan i Göteborg, branschens absolut största händelse. Där träffas författare, läsare och förläggare i färgstarka möten.

I år fick Skrivarlinjens elever i uppgift att föra en mässlogg och här nedan kommer lite djupa, roliga och intressanta klipp ur dessa loggar. Sammantaget ger de kanhända bilden av en mycket händelserik helg.

"Han svarade som bara Bob Hansson kan: Det är inte orden som ska vara poetiska, utan innehållet. ... det är inte orden som ska vara poetiska utan innehållet... ja... visst är det så!" Linda

"I lördagsmyllret blir presentationen av de afrikanska författarna Kopano Matlwa, Ondjaki, Petina Gappah, Tolu Ogunlesi och Irene Sabatani isbrytaren i mitt bokmässehav. (Behöver jag säga att det var fantastiskt!) Petra

"Känslan ska gå som en röd tråd genom hela boken. Skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist hittade en hårdrockslåt som förmedlade den ton han ville åt". Åsa

"Christer Fuglesang verkar sympatisk och väldigt ödmjuk. ... berättar om hur flera år av sagoberättande för sina barn blivit till en lärobok om rymden. Jag köper tre signerade exemplar och är helnöjd". Pia

"Jag väljer framför allt seminarier som kan hjälpa mig i mitt bokprojekt. Oj, vad kul det är att kunna gå på allihop! Jag är så glad över mitt seminariekort" Hanna

"Poesi och Våld, spännande! Medverkande var Anna Hallberg och Ann Hallström. ...Poesin blir en strategi för att nå känslolivet, hjärtat, själen" Annett

"Lördagen blev bara bättre och bättre. Karl-Ove Knausgård. Intressant att skriva om det riktigt mänskliga. Renodlade mänskliga tankar utan moraliserande finjusteringar... Det handlar om vad vi tänker på riktigt." Lollo

"Tänk vilken uppfinning typografin är! Munkarna som åstadkom vackra boksidor... magiskt att föreställa sig dem pyssla med färgbollar, eller vad det nu kallas. Och typer." Johanna

"Jag är numera 14 böcker rikare (15 om man räknar med den fina kalendern jag köpte)" Evelina

Resan har bara börjat.





Inga-Lina Lindqvist, författare och lärare på Skrivarakademin

Hur man tänjer gränser

För ett tag sen var jag och mina kollegor på en oförglömlig föreläsning som handlade om att tänja sina gränser. Från sin rullstol fick föreläsaren David Lega mig att skratta och gråta om vartannat. Hans drivkraft har alltid varit att se hur långt han kan komma. Att alltid tänja sina gränser, både fysiskt och mentalt. Det har inte alltid varit lätt, men han har verkligen lyckats göra det. Efter en mycket framgångsrik karriär som simmare i handikapplandslaget slutade han efter Paralympics i Sidney år 2000. Numera är han politiker, föreläsare och entreprenör. Jag kunde inte låta bli att anteckna några kloka ord och tips som han delade med sig på föreläsningen. Jag önskar jag kunde återge den humor och självironi som han frikostigt bjöd på..

• Kärlek, stöd, krav och beröm är självförtroendets fyra ben, som behövs för att kunna nå dina mål
• Sluta jämföra dig med andra, titta i stället på dina egna förutsättningar
• Våga göra nya saker
• Våga bli bättre men strunta i att vara bäst
• Var inte rädd för att misslyckas
• Livet är inte en tävling
• Sätt upp SMARTA mål som är Självvalda, Mätbara, som du kan Acceptera, Realistiska och Tidsbestämda

Kan du också tänja dina gränser? Göra det omöjliga möjligt? Ja, det klart. Mycket har med din inställning att göra, menar David Lega. Alla människor kan utvecklas längre än vad de tror är möjligt, utefter sina egna förutsättningar. Det gäller bara att försöka hitta vilket mål du vill sträva efter..







Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet

Att sjunga bort måndagsångesten

Måndag. Längsta dagen på veckan då jag är i Kungstenen från morgon till kväll. Orkar jag? När väckarklockan ringer är det ingen som skulle kunna tro det, allra minst jag själv. Men, vis av erfarenhet vet jag alltid på något outgrundligt sätt att jag orkar hela måndagen. Särskilt de där sista timmarna på arbetsdagen, mellan 17.30 och 20.45. Då när man egentligen vill vara hemma och ligga i soffan och slöa framför TV:n. Det är då sal 210 fylls med entusiaster. Körentusiaster som går på kvällskurs i körsång på Folkuniversitetet. Körentusiaster som fullkomligt bubblar av energi och glädje när vi sätter igång och börjar låta. Det är som att de under veckan samlat på sig en massa ljud som bara väller ut. Då är TV:n som bortglömd och min energi på topp. En varm och härlig stämning sprider sig. Vi har nära till skratt, men också till allvar och koncentration. Att vara ledare för en sådan kurs är bara att tacka och ta emot! Det ger så otroligt mycket. Energi, glädje, välmående. Och det verkar som att det gäller även deltagarna. Flera har bekräftat detta med egna ord:

”Jag längtar till måndagarna, då får jag sjunga!”

”Jag är alltid så trött när jag kommer, men när jag går är jag hur pigg som helst”

”Min terapeut sa att jag borde sjunga, så jag började med det och det funkar!”

Ofta får jag den här typen av kommentarer från deltagare. Något som gör att mitt jobb känns meningsfullt och viktigt. Ändå funderar jag ibland på om min insats verkligen kan spela roll. Som enda kulturarbetare i en familj full av sjukvårdspersonal kan jag känna tvivel inför hur mycket jag egentligen gör för världen. Som ett arv från min familj har jag blivit nyfiken på om det finns några belägg för att människor verkligen mår bättre om de sjunger.

Det har gjorts en del forskning på körsångares hälsa och man har sett att det faktiskt finns positiva samband mellan sång och fysiskt och psykiskt välbefinnande. Till exempel har forskare på Karolinska, med professor emeritus Töres Theorell i spetsen, kommit fram till resultat som åtminstone indikerar att körsång kan ge positiva effekter på människors hälsa. Läs gärna Töres Theorells bok Noter om musik och hälsa, som redovisar forskning kring detta på ett enkelt sätt.

Visst känns det bra att ha vetenskapliga belägg för att människor mår bra av att sjunga, men framför allt känns stämningen i rummet, körsångarnas glada uppsyner och min egen känsla av glädje efter kören som det främsta beviset för att det funkar.

Så efter den där långa måndagen är jag redo för resten av veckan. Lite trött men lycklig! Det ska jag försöka komma ihåg nästa måndag morgon när klockan ringer.

Elin Lannemyr, sånglärare på Folkuniversitetet

Om att våga vara nybörjare

Att vara nybörjare har alltid legat mig i fatet. Runt tredje, fjärde lektionen brukar det gå upp för mig. Läraren har ännu inte kommit med en chockad och totalimponerad blick som vittnar om att han eller hon håller på att trilla av stolen på grund av vad jag nu plötsligt levererat, trots att jag är total nybörjare! Och då inser jag mitt öde, det var alltså inte det här jag skulle hålla på med och så slutar jag. Kanske har det med lathet att göra, att jag inte ska behöva läsa läxan, öva och streta för om jag inte klarar det utan att kämpa så är det inte min grej. I sökandet efter mitt eget kall, området där jag ska visa mig vara ett underbarn, en helt fantastisk begåvning och en total självklarhet har jag gång på gång snubblat, givit upp och erkänt mig besegrad av min egen oförmåga. Slutligen har jag blivit helt ointresserad av att uppta ämnen jag inte redan behärskar. Jag har börjat ta till mig det faktum att jag förmodligen inte blev något underbarn.

När jag skulle ta körkort kunde jag som vanligt ingenting när jag började. Vid tredje uppkörningstillfället övade vi fickparkering, och jag svor och sa att det här är ju helt omöjligt! Jag ville kasta bilnyckeln i ansiktet på min stackars tålmodige far som snällt hade ställt upp, och lämna det där uppenbart sjunkande skeppet för att aldrig sätta mig i en bil igen. Men det vore ju nästintill omöjligt, så jag sökte argument för att det ju är så miljöovänligt med bilar och dyrt inte minst, och till och med livsfarligt och... och… och… så fruktansvärt praktiskt och underlättande. Så jag bestämde mig för att körkort skulle jag ha om det så var det sista jag gjorde.

Och någonstans där vände det, jamen struntsamma om det låter som om jag stryper en katt när jag spelar fiol första gången och om leran flyger rakt in i väggen när jag ska dreja min första skål. Och struntsamma om samma sak händer andra, tredje och fjärde gången.

Nu går jag på pianolektioner, och varannan tangent jag trycker ner är fel, men det gör inget. För när jag började var alla toner jag spelade fel och nu är åtminstone hälften rätt. Ju mer jag övar och övar och övar desto bättre går det! Jag drivs inte längre av resultat och prestation utan kan njuta av utmaningen och helt plötsligt står jag faktiskt ut med att vara nybörjare.







Nora Krantz, administratör på Balettakademien

Därför kan jag räta på ryggen

Förra måndagens valresultat gav många av oss på Kungstensgymnasiet en molande oroskänsla i magen. Den täta grå dimman som svepte in stockholmsmorgonen var en symbol för uppgivenheten vi kände inför att ett högerpopulistiskt parti nu finns representerat i vår riksdag.
Det som gjorde mitt hjärta lättare den dagen, var att möta våra elever. Många av dem var också frustrerade och uppgivna. De kände också att dimman smög alltför nära inpå. De diskuterade högljutt på rasterna hela dagen och resten av veckan. Jag som lärare funderade först på om vi skulle vika lektionerna åt att diskutera saken, men beslutade att det bästa jag kunde göra var att låta undervisningen fortgå. Främlingsfientlighet och intolerans växer sig starka i mörkret. Kunskap är det ljus som skrämmer bort dem. Min viktigaste insats förra veckan, denna vecka och alla veckor är att låta mina elever lära, reflektera och utifrån sina nya kunskaper formulera egna åsikter och tankar.
Just det tror jag är gymnasieskolans viktigaste uppdrag. Ungdomar som har kunskaper och analysförmåga, sväljer inte oreflekterat enkla lösningar på svåra problem. Jag rätar på ryggen i vetskapen om att våra elever får de redskapen.

Cecilia Düringer, Kungstensgymnasiets lärare i svenska, historia och kultur- och idéhistoria

Kan Folkuniversitetet mota främlingsfientlighet?

Tankar som snurrar i mitt huvud just nu: Kan kunskap mota främlingsfientlighet och trångsynthet? Vilken roll kan folkbildningen och Folkuniversitetet spela? Vilken typ av kunskap är det som saknas när man tror att svenska högtider som midsommar och jul är hotade i dagens Sverige?

”Folkbildningen innebär möten mellan människor. Möten är det enskilt viktigaste vaccinet mot fördomar som är grundade på rädsla och okunskap. Därför är folkbildningen bra för svensk demokrati”.

Citatet kommer från en artikel i Folkuniversitetets tidskrift och beskriver ett fotoprojekt på Fotoskolan STHLM. Bakom projektet låg Folkbildningsförbundet och syftet var att illustrera folkbildningen som mötesplats för människor med olika bakgrund, intressen och åsikter.

På Folkuniversitetet möts personer med olika bakgrund på en mängd olika kurser och föreläsningar. Men i ljuset av valresultatet kan man undra om det här räcker för att stötta vår demokrati. Behöver vi kanske arbeta mer aktivt med kunskapsförmedling runt invandring, flyktingpolitik och integration?

Vilka kurser och föreläsningar inom det här området tycker du saknas i vårt utbud?

Läs artikeln om Fotoskolans projekt: http://issuu.com/Folkuniversitetet/docs/folkuntidskrift_nr_2_2010






Karl Lindemalm, huvudlärare i svenska och projektledare för Swedex B2, Folkuniversitetet

Alla jobbcoacher är inte helande flumterapeuter i batiktröjor

På söndag går Sverige till val och den titt som tätt ifrågasatta jobbcoachningen är en av de insatser som absolut kan påverkas av utgången. Eftersom jag själv jobbar med detta vill jag försöka ge en lite mer nyanserad bild av denna verksamhet än den som ges i media med jämna mellanrum.

Coachning blandas ibland ihop med situationer där en person ger en annan person expertråd och svar på hur den andra personen ska gå tillväga för att uppnå sina mål. Detta är inte coachning. Coachning inkluderar inte den givna lösningen på ett problem utan innebär att coachen hjälper personen att lösa problemen på egen hand. Med andra ord, våra coacher ställer inte några diagnoser på människors ”livskurser” eller något annat flummigt sätt att uttrycka detta.

I kritiken framförs jobbcoacher som lycksökare, parasiter och lurendrejande outbildade flumcoacher. Självklart finns dessa, inget snack om saken. Men oseriösa aktörer finns på alla marknader. Vem minns inte Regeringskansliets städbolag som hade svart arbetskraft?

Att olika medier skriver om flumcoacher är helt naturligt, det ligger i deras uppdrag att granska. Jag vill också tro att just denna typ av reportage i olika former bidrar till att flumcoacher och lycksökare rensas bort och ger alla seriösa företag och konsulter lugn och ro att göra det de är bra på: Att stötta människor till att komma vidare och skaffa ett arbete eller börja studera. Man måste också komma ihåg att detta är en ny marknad och den kommer saneras genom kritiskt granskande reportage och Arbetsförmedlingens kvalitets- och leveranskontroller.

Vad jag dock vill säga med allt detta är: Dra inte alla över en kam. Tro inte att alla jobbcoacher är helande flumterapeuter i batiktröjor som pratar om att låta din ängel vägleda dig.
Jag vet att det både på Folkuniversitetet och hos många andra företag finns ett stort antal medarbetare (Jobbcoacher) som är professionella och som har hjälpt många människor. Att dra deras kompetens och stolthet över sitt arbete i skiten tänker inte jag ta utan att bita ifrån. Jag tänker inte heller ta några påhopp på alla seriösa företag som gör ett bra arbete utan att ifrågasätta hur skattepengar används generellt vid upphandling oavsett vad som upphandlas. Låt jobbcoachningens vara eller icke vara bli ett vara, men fortsätt granska och ställa krav på alla inblandade parter!

Daniel Borgman, Folkuniversitetets utvecklingsenhet

Aldrig förut har jag varit en så bra lärare som jag var idag!

Visst är jag en uppskattad cirkelledare här på Skrivarakademin sedan sex år tillbaka, och visst får jag mycket beröm och bekräftelse från både kollegor och kursdeltagare.

Och ändå hände något idag som blev ett lyft!

Skrivarlinjen som vi har här i huset, är tvåårig och går på heltid. Blandningen av elever är stor. Yngre och äldre, män och kvinnor. Olika bakgrund i arbetslivet. Många skiftande erfarenheter som man tar med sig i den underbara processen att under två år få ägna sig åt det man brinner för mest: sitt kreativa skrivande.

Nåväl. I dag skulle vi ha vår allra första textgenomgång i grupp. Den lite pirriga känslan att låta personer man känt i enbart två veckor få läsa och kommentera det som man har skrivit. Tycka till, vända på, analysera. Det krävs en stor portion mod för att kasta sig ut i ett sådant äventyr!

Det blev en fantastiskt givande förmiddag! Många nya begrepp introducerades och gicks igenom med utgångspunkt i deltagarnas egna skönlitterära texter. Vad är melodram? Vad är katharsis? Vem var Pygmalion? Vad betyder tidsperspektiv, egentligen?

Konkreta exempel gav luft under vingarna åt teoretiska begrepp.

Oj, vad vi lyfte!

Mitt eget blygsamma bidrag då? Varför var jag som bäst i morse?

Därför att jag ställde bra frågor. Frågor som stimulerade deltagarnas nyfikenhet. Dialog - som verktyg för kunskap. I såna här stunder älskar jag mitt jobb.





Inga-Lina Lindqvist, författare och lärare på Skrivarakademin

Att tänka rätt men att rösta fel

Idag är det så lätt att ta reda på vad du egentligen borde rösta på. Vilket parti som tycker som du helt enkelt. På en mängd hemsidor kan du göra olika tester för att på mindre än en kvart få reda på om du är socialdemokrat, centerpartist eller rentav Sverigedemokrat. Svenska Dagbladet och SVT har varsin Valkompass och Dagens Nyheter har Partitestet. Kanske betyder detta att vi idag har bättre möjligheter än någonsin att få demokratin att verkligen fungera? Att du på ett enkelt sätt kan ta reda på vilket parti som du står närmast i de frågor du tycker är angelägna. Istället för att rösta på ett parti av födsel och ohejdad vana.

Fast det är också otäckt. Det vilar ett enormt ansvar på olika medier för att dessa partitester ska fungera som det är tänkt. Vilka frågor är det du ska ta ställning till och vilka frågor är inte med? På ett av dessa test blev jag lika mycket folkpartist som sverigedemokrat (ska dock tilläggas att detta var ett test där det inte bara angavs vilket parti jag stod närmast utan även hur förhållandet till övriga partier var – och mest av allt var jag varken folkpartist eller Sverigedemokrat) vilket verkligen fick mig att fundera över hur testet var konstruerat. Eftersom jag varken är Folkpartist eller Sverigedemokrat.

I september har Folkuniversitetet två forskningsföreläsningar som på olika sätt berör det här med media och demokrati. Den 2 september håller Alexa Robertson föreläsningen Media och demokrati om just medias makt i samband med valet. Och den 16 september håller Annika Engström föreläsningen Internetvalet 2010 där hon pratar om sociala medier i relation till politiskt beteende.

Det är nog läge att gå dit.






Eva Arnek, avdelningschef Folkuniversitetet

Hur underhåller du din hjärna?

Tillbaka från semestern. Det känns skönt och sorgligt på samma gång. Sorgligt att lämna det lediga och lata livet. Men skönt att komma tillbaka till rutiner och ordning och reda igen. Nu när höstterminen börjar nystartar vi på Folkuniversitetet med en ny kampanj: Hur underhåller du din hjärna? Om du har missat reklamfilmerna med de rosa hjärnhalvorna som konverserar i hissen kan du kika på en av dem här:



Vill också passa på att tipsa om vår Facebooktävling där tre vinnare får valfri kurs till ett värde av 2000 kronor. Det går helt enkelt ut på att göra en så underhållslös och tråkig film som möjligt och ladda upp den på YouTube. Den som flest gruppmedlemmar gillar och därmed anser är i mest behov av underhållning vinner... Tävlingen pågår fram till den 19/9.

Även om du inte vill vara med och tävla kan du se bidragen här:
http://www.facebook.com/folkuniversitetet

Själv tycker jag att det ska bli kul att följa!







Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet

Folkbildning i Cézannes spår

När jag gick på målarskola under 80-talet fick jag höra talas om den franske målaren Paul Cézanne, som enligt Picasso var ”det moderna måleriets fader”. Mästaren Cézannes måleri, med sina mångfacetterade plan och ljusbrytningar förbryllade och fascinerade mig. Jag trodde då att det var frukten av en intellektuell analys som givit detta starka och samtidigt svårförståeliga måleri.

I början av 90-talet flyttade jag till Sydfrankrike delvis lockad av den påtalade inspiration som sades komma som ett brev på posten mellan de provencalska vinfälten. Min tanke var att ta emot målargrupper för att tillsammans kunna studera i det moderna måleriets vagga. Att jag då inte visste vad jag gav mig in på är en annan historia, men nu vill jag berätta om hur jag kom att få en djupare förståelse av Cézannes måleri.

I Aix-en-Provence, där Cézanne föddes år 1839, finns hans gamla ateljé bevarad, omgärdad av en numer ganska vildvuxen trädgård. I övervåningens ateljé hänger hans gamla rock på en krok, fullständigt autentisk med fläckar av mat och färg. Hans målarutrustning finns på plats och hela arrangemanget bevakas varglikt av nutida fullblodsentusiaster.

Vid mitt första besök i Cézannes ateljé blev jag fullständigt gripen av den existentiella slagkraften i tingens och måleriets utstrålning. Samtidigt som jag kände mitt eget livs röda tråd så framstod Cézannes verk med en ny mänsklighet. Jag var förstummad och bedövad av en insikt som inte lät sig beröras av tidens gång eller individuella olikheter. Jag kände Cézannes närvaro och livsverk som fullt levande och vital i mitt eget inre. Det var inte tu tal om saken – jag hade lärt känna Cézanne - ja, han var nästan min kompis!

När jag klev ut ur det vackra huset på höjden med den risiga trädgården upptäckte jag efter en stund att tårarna strömmade nerför mina kinder. Jag var så gripen att inga andra känslor fick plats i min varseblivning. Tårarna bara rann och rann. Och vad jag då i mitt stilla sinne förstod var att Cézannes måleri inte var en intellektuell analys utan en strängt emotionell prioritering. Han hade talat till mina innersta känslor!

Jag har fortfarande glädjen att kunna ta emot målargrupper i Provence. Vi studerar det provensalska landskapet i hopp om att utifrån vedertagna normer (perspektiv, komposition, balans, rytm) leta oss fram till en prioritering som i bästa fall återspeglar något av människans essens.

Deltagarnas allvar är inte att ta miste på, men hårt arbete ska förenas med vardaglig njutning och det provensalska köket ger stort utrymme för sådana behov. Inför en gemensam middag skulle jag köpa grönsaker hos min granne i närmsta gränd. Madame Passeri är snart åttio år men räknar all försäljning i huvudet vilket redovisas på minimala papperslappar, klippta ur kasserade kartonger.

Vi hade under dagen målat i byn Vauvenargue där Picasso är begravd i trädgården till sin sista boning. Jag berättade stolt för Madame Passeri att Picasso var en stor beundrare av Cézanne och att han valt att runda av sitt liv vid foten av det berg – S:t Victoire som Cézanne målat av hundratals gånger. Madame Passeri som under hela sitt liv inte varit längre än 30 km från vår by visade sig ha ena foten i konsthistorien.
”Min farfar kände Cézanne, han vaktade fåren där Cézanne målade landskap!” tillkännagav hon till min förtjusning. Då jag försökte briljera med mina kunskaper om denne målares storhet, svarade hon frankt:
”Ahhh Cézanne, c´était un clochard!

(clochard = ung luffare/ alkis).

Katarina Ekstrand, Folkuniversitetet

People are what they do, not what they say they are

Under vecka 22 samlades människor och organisationer från hela världen för att delta i konferensen Rework the World. Eventet ägde rum i Leksand, i Dalarna, och syftet var att diskutera ungdomar, entreprenörskap och hållbar sysselsättning. Då konferensen har en ytterst internationell prägel är denna bloggtext på engelska och är skriven av Josefin Uhnbom, som deltog på konferensen.

For four days over 1700 people from all over the world gathered in Leksand, Dalarna for the 5th Global YES Summit ”Rework the World”, a collaboration between the Tällberg Foundation and Yes Inc. Participants ranging from grassroots organizations and top politicians to representatives from global corporations. These included Jan Eliasson, Maud Olofsson, Percy Barnevik, and Bo Ekman to name a few. The conference was meant to serve as a forum between world leaders and smaller entrepreneurial organizations – social entrepreneurs – from all parts of the world, with a focus on sustainable strategies and actions needed to create work and employment through entrepreneurship.

To be honest, it was an overwhelming experience! An event like this holds so much potential and therefore also certain risks for disappointment if expectations are not meet. And there were some non-substantial speeches echoing “Yes, let’s change the world”, and “this is the time for change”. Words and slogans that tend to have little practical meaning, which is why I think they should be avoided so that more constructive conversations can take place.
But there were moments of true clarity, coming from real life-examples of people who already have achieved exactly what this whole arrangement was about. With their words in my ears, I left inspired and eager to get back to work, because that – I believe – is the only thing that truly makes a change. If anything, this conference reminded me of the value of action.
Two of these stories really stood as they illustrate how intertwined action is with learning and how many strong ideas come from facing obstacles and difficulties. The first was that of Mukhtar Mai, a Pakistanian woman who survived being raped by four men in a society that condemn the women, and not the rapist. Rape is considered so shameful that there are even women who commit suicide as an option rather than bear the disgrace.

Mukhtar chose to live and decided to take her attackers to court. At her first encounter at the police station she was asked to write her name, but as she was illiterate, she had to give them her fingerprints instead. She was humiliated, but also struck by the realization that knowledge is power. Mukhtar continued to fight for her rights and in the end she was offered a bribe, as a compensation for the suffering she’d been put through. She didn’t want to trade money for silence but just as she was about to turn the bribe down, she heard herself say; “I don’t want the money; I want to build a school”.
Today she runs several schools and the Mukhtar Mai Women’s Welfare Organization, teaching boys and girls to be free and equal. She wants to provide them with knowledge and education, so that they too, can act.
A similar story is that of Majora Carter, founder of the Majora Carter Group. Majora is a social entrepreneur operating in the Bronx - one of New York’s roughest neighborhoods. She’s an extremely accomplished force who devoted herself to changing the unsafe areas of Bronx, enabling people to be proud of their homes and feel safe on the streets. Her mission included engaging the local community through creating jobs and training programs for people.

My point is this; you need to learn to be able to act and you need to act in order to learn. Mukhtar Mai didn’t need an education to realize the power of education. She started a school to provide people the skills and education that she felt she was lacking to be in control of her own life. Majora Carter understood that action leads to knowledge, that learning by doing is education in itself. The people she chose to employ for her city-planning projects were not technical experts, but they learned through work and as she phrased it while defending the local’s rights to be involved in the actual execution of the makeover; “We live here, we are experts too…”
Mukhtar Mai and Majora Carter have two more things in common; persistence and courage. Maybe these are characteristics that one cannot be trained in, they’re simply choices that you have to make when facing traumas and challenging situations.
So I say be brave, and don’t give up. And make sure that all your learning opportunities are focused on building skills that promote action. Words and slogans are great, but action is everything!

Josefin Uhnbom, Folkuniversitetet

Min balkong kommer inte att vara sig lik efter denna betonghelg

Från att ha gått en hel del smyckeskurser med mycket detaljarbete så har jag nu i helgen provat något helt annat, nämligen en kurs i betong! Här fick man användning av hela kroppen när man knådade fram rätt konsistens på betongen och formade sina föremål. Det var stökigt, dammigt, kladdigt och hur kul som helst!
Jag hade sällskap på kursen av min mamma och vi är båda jättenöjda med helgen. Det blev en hel del krukor och fat gjorda samt mer eller mindre lyckade ”konstverk”. Det är otroligt hur mycket man lär sig och faktiskt får gjort på en helg. Min balkong kommer inte att vara sig lik efter den här helgen. Nu gäller det bara att hitta en bra plats för alla betongskapelser!
En sak som jag tycker är så härlig - jag vet inte om jag haft en väldig tur – är stämningen. På alla kurser jag har gått så är det en så vänlig och inspirerande atmosfär och de som har mer erfarenhet i ämnet delar mer än gärna med sig av tips och trix. Karin, vår kursledare, har stor erfarenhet och känns väldigt trygg och duktig i det hon gör. För er som är nyfikna på betong har hon startat en facebooksida: Karins kurser där ni kan låta er inspireras av hennes bilder och tips.

Här är några bilder och skapelser från min betonghelg:














Emma Larsson, kursadministratör på Folkuniversitetet

Swedex - ett bevis på att kunna svenska

För den som studerar ett världsspråk som engelska är det en självklarhet att man kan göra ett internationellt erkänt språktest. Anledningarna till att man tar ett sådant test kan variera. Man kan behöva visa kunskaper i engelska för att börja studera på ett engelskspråkigt universitet eller för ett jobb i en engelskspråkig miljö. Eller så vill man ha ett konkret mål för sina studier.

För den som studerar svenska som främmande språk finns Swedex. Swedex togs från början fram i ett EU-finansierat projekt. Idag står Folkuniversitetet ensamt för både produktion och administration av testet.

Swedex finns idag på två nivåer, nivå A2 och B1. För tillfället jobbar vi på att ta fram test även på nivå B2. I dagarna kommer vi att skicka ut en första version av testet till 16 språkskolor och universitet i Europa. Kursdeltagare provar ut testet och resultaten kommer att analyseras och testet därefter revideras. Vi samlar även in åsikter från deltagarna. Det ska bli jättespännande att se både hur testet fungerar och hur testdeltagarna upplever det.

Redan idag studeras svenska på cirka 200 universitet och ett ännu större antal språkinstitutioner runt om i världen. Vår förhoppning är att ett test som Swedex ytterligare kommer att öka intresset för svenska språket.

Vill du läsa mer om testet kan du gå in på www.swedex.info







Karl Lindemalm, huvudlärare i svenska och projektledare för Swedex B2, Folkuniversitetet

Alternativa prinsessblåsor till salu

Med inspiration av sommarens prinsessbröllop har Modeskolans elever skapat alternativa prinsessblåsor av trasiga kläder som Röda Korset inte kan sälja. Vilken fantasi och kreativitet som frodas! Och vad duktiga eleverna är! Det är tredje året i rad som Modeskolan och Röda Korset samarbetar kring redesign. Fotoskolan STHLMs studenter har tagit bilder på blåsorna som ska visas på Brunogallerian hela nästa vecka. Några av plaggen kommer att auktioneras ut på Tradera den 3-14 maj till förmån för Röda Korsets kampanj Rädda Mammorna. Här är en klänning som Clara Markstedt har skapat och Eveline Johnsson fotat:







Se fler prinsessblåsor och lägg ett bud på Tradera!
Kreationerna visas på Röda Korsets Kupan, på Östgötagatan 67C fram till den 15 maj.


Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet

En liten bit av den stora världen i vårt lilla hus…

”Jag behöver öva på att prata” är en vanlig kommentar vi på Folkuniversitetet får höra. Hos oss här i Stockholm kan man välja mellan att läsa ett 20-tal språk, så om väggarna i våra klassrum kunde tala skulle det komma ut ett och annat… Vi har de trogna deltagarna som läser termin efter termin, där gruppen och läraren nästan blir som ens andra familj och vi så har vi de som glatt kastar sig mellan nybörjarjapanska ena terminen för att sedan nästa termin kanske prova på thailändska. Vi har den stora skara som har läst franska eller tyska i skolan i flera år men som upptäcker ”att jag kommer inte ihåg någonting” och helst vill börja om helt från början fast de egentligen behöver en repetitionskurs. Språk är en färskvara, men det som en gång har nötts in finns där någonstans för att komma fram om man bara ger det en chans… Men hur kan man öva språk utanför klassrummet?

”Jag behöver öva på att prata” är som sagt en vanlig kommentar vi får. Så föddes idén om att försöka anordna en kväll där deltagare kan ”byta språk” med varandra. En kväll där man träffas över en fika och prata det språk man vill öva. Sagt och gjort, lokal bokades, fika beställdes och inbjudan gick ut till våra kursdeltagare och lärare på de lite högre nivåerna. Reklamblad trycktes upp och placerades ut i huset och anmälningarna började ramla in. Kvällen då caféet skulle äga rum hade vi som anordnare något som kan liknas med teaternerver. Tänk om inga kommer? Tänk om ingen vågar prata? Tänk om det bara kommer svenskar som vill öva utländska språk men ingen som vill öva svenska med dem? Tänk om det kommer för många så vi inte får plats? Tänk om, tänk om… Även några av de lärare som vi hade bjudit in kände av nerverna. ”Vad förväntas av oss om vi inte ska undervisa?” ”Ni ska bara se till att folk känner sig bekväma och pratar, och hjälpa till om konversationen fastnar är tanken”, sa vi och försökte låta lugna och självsäkra. Klockan blev 18.00 och våra bord började fyllas, EN farhåga kunde därmed släppas väldigt snabbt – det där med att ingen skulle komma. Övningsspråken var engelska, tyska, svenska, spanska, franska och italienska. Som på en signal började alla prata – vem sa att folk är blyga? Här pratades det utan hejd med kända och okända. Ett och annat skratt och en och annan bulle hanns också med innan vi i ”halvtid” bröt och bad de som ville byta bord, om de hade något annat språk att bidra med. När våra gäster efter cirka två timmar började droppa av var vi glada, stolta och mycket upprymda. Så gott som alla kom fram och tackade för kvällen och undrade när nästa Språkcafé skulle äga rum. Så… du som missade chansen och vill öva antingen spanska, italienska, svenska, engelska , franska eller ryska och har en B1-nivå* – välkommen att anmäla dig till vårt nästa café som äger rum torsdagen den 6 maj kl 18.00! Vi hoppas att kunna fortsätta att erbjuda en bit av den stora världen i vårt lilla, men mångfaldiga, hus!

*Då kan du förstå ganska mycket i normala vardagssituationer även om du ibland måste fråga om. Du kan också, på ett enkelt sätt, uttrycka din personliga åsikt i diskussioner med vänner och bekanta.

Karin Tärnström, kursadministratör på Folkuniversitetet

Fånga Barcelona med en penna

Tre gånger har jag hållit i den, en skrivarkurs i Barcelona, med själva staden som motiv. Barcelona i sig själv är ovanligt väl lämpad för detta. Varje stadsdel har sin mycket tydliga profil och atmosfär. Nästan som att förflytta sig från stad till stad.
Det som har förvånat mig både innan och efter kurserna är att så få på plats skriver sina reseupplevelser. Visst, vad vet jag, kanske sitter många om kvällen på sina hotellrum och skriver ner intrycken. Men på caféer och i parker kunde man förr i alla fall se vykortskrivarna. De har i vår uppkopplade tid försvunnit. En tid då man bara är ett mobilsamtal från vänner och släkt. Förr: var man i Barcelona så var man i Barcelona och var därmed onåbar.
Och kanske är det där reseupplevelserna skrivs, på bloggar, i facebook.
Men ändå tror jag det inte.
Jag brukar fundera över hur många hundra semesterbilder jag oavsiktligt fastnat på, som en man som går förbi i bakgrunden. För man ser dem ju överallt, semesterfotograferna, som om att fota en plats ger sanningen av upplevelsen.
Men en bild är en bild. Hur får man med dofterna på en bild? Ljuden, smaken av tapaslunchen du just åt?
Inte alls. Men i en text, ett resebrev, för sig själv eller andra, kan man få med allt det där som inte går att fånga på bild – dofter, ljud, smaker, tanker, känslor – helt olika för alla resenärer.
Just detta är min erfarenhet: jag släpper ut elever på samma torg. Och alla kommer tillbaka med helt olika texter, de noterade helt olika intryck. På något sätt är det så mycket friare än foton. Det är i alla fall min övertygelse att bilder skulle vara mer lika.
Så varför? Detta är gåtan. Varför ser jag inte på varje torg i Barcelona, folk med block och penna istället för kamera?






Erik Grundström, författare och huvudlärare på Skrivarakademin

Jag – en översittare!

Ett roligt exempel på faran att låta Google Översätt göra jobbet…

Vi befinner oss i en högst internationell miljö här på Folkuniversitetet. På våra kurser i svenska som främmande språk finns deltagare från världens alla hörn – i alla fall nästan. Från vissa hörn är det nämligen betydligt svårare än andra att få möjlighet att studera i Sverige. Det har att göra med visumregler och Migrationsverkets bedömningar och är en stor och komplicerad fråga som jag inte tänker redogöra för här. Och kanske är ämnet egentligen för allvarligt att göra sig rolig över – för det handlar ofta om fattiga människors drömmar och kamp för ett bättre liv. Men jag kan inte låta bli! Och min poäng är inte att visa hur dumma folk från främmande länder är utan att visa hur vanskligt det kan vara att använda sig av något av alla de översättningsprogram man numera kan använda sig av på nätet.

För en tid sedan fick vi följande mejl någonstans från bortre Asien:

Kära översittare

Jag önskar skriva in sig i perparatory TISUS jagar. Men jag fick inte ett realitetsvar från din sida. Behaga berättar, om du önskar att skriva in sig mig eller inte.

Tack

Det är ett mycket vanligt önskemål som jag uppfattar att den här personen försöker uttrycka: han/hon vill komma till Sverige för att förbereda sig för TISUS-testet, vilket ger behörighet att studera på svenska universitet och högskolor. Dilemmat är dock att för att kunna gå en TISUS-förberedande kurs måste man ha goda kunskaper i svenska (som det för de flesta tar åtminstone ett år att förvärva). På ovanstående mejl skickades därför en fråga om han/hon hade några förkunskaper i svenska, vilket ledde till följande svar:

Kär översittare

Min kunskap av svensk är endast den jämna nybörjaren. Det är varför preparatory I-choce TISUS jagar.

Tack

Som sagt, det är lätt att göra sig lustig. Och förlåt Google för att jag skyller just på er, det kan lika gärna vara något annat översättningsverktyg som har varit i farten. Eller förresten TACK Google! Vi fick oss några goda skratt när mejlen kom.







Eva Arnek, avdelningschef Folkuniversitetet

Vårtecken på Balettakademien

Jag har börjat räkna vårtecken, den här oändligt långa, kalla, vita, vackra vintern borde ju ta slut, nån gång i alla fall! Hittills har jag samlat på mig en del;

- Alla fönstren hemma är helt plötsligt (!) i akut behov av tvättande, även en och annan dammråtta har krupit fram från under soffan och avslöjats i den blekvita solen.
- Det går att ta eftermiddagskaffet på muren runt Balettakademien (och snart slänger vi även ut Stockholms bästa uteservering!).
- Nervositeten börjar yra på Balettakademien inför terminsavslutningen med föreställningar, föreställningar och åter föreställningar.
- Ansökningar till Dansarutbildningen, Streetlinjen och Förberedande Dansarlinjen börjar droppa in.
- BA Street Battle och Val Suarez Spring Happening har redan varit.
- Och snart, när som helst faktiskt, kan jag pumpa däcken på min cykel och cykla in till jobbet!

Ja, som du ser kan listan växa och det riktigt kliar i benen på mig när jag sitter här med vårsolen vräkandes in genom fönstret. För trots att det spritter och sprudlar året om här på Balettakademien så händer något speciellt på våren. Det är som om alla vinterjackor-kängor-mössor-vantar-halsdukar varit alldeles oändligt tunga och nu helt plötsligt, när man byter till vårjacka så går allt så lätt, så lätt.

Kolla in vad vi kämpat med och uppfyllts av här på Balettakademien under vintern och lär dig mer om ett av våra olika ämnen här:

Nora Krantz, administratör på Balettakademien

Fransk kultur lockade hit hundratals på Frankofonidagen

Många undrade förmodligen vad som hände i fredags, och det gjorde nästan jag med… Strax innan kl.10 fylldes entréplanen och aulan av frankofiler, ambassadörer och hundratals gymnasieelever från hela Sverige: från Göteborg, Södertälje, Stockholm, och till och med en klass från Arvidsjaur som hade tagit flyget hit! Varför? Jo, de ville vara med och fira Frankofonidagen hos oss. (Internationella Frankofonidagen är en dag tillägnad det franska språket.)
Jag som anordnade dagen hade ingen aning om att så många skulle komma. Det blev ett härligt kaos med blandade åldrar hela dagen. Vi samarbetade med elva ambassader som bjöd på olika konserter (i jazz, afrikanska rytmer och chanson française) och en internationell buffé med smaker från den fransktalande världen. Under dagen fick vi också lyssna på en föreläsning om ”rap och det franska språket” och det var prisutdelning för Frankofonitävlingen 2010. Jag är jätteglad över att så många ville ta del av den franska kulturen runt om i världen. UR var också med och visade sina pedagogiska medel för entusiastiska elever. Det var en kul dag fylld av kulturell mångfald!

Wendy Mercier, fransklärare på Kungstensgymnasiet

Upptäck oss på film

Det är lätt att bli hemmablind. När man är på samma plats varje dag ser man till slut inte hur det faktiskt ser ut runt omkring en. Jag tänker på vår fina byggnad och våra fantastiska lokaler. Som tur är har en kollega gjort en film om just det. Så välkommen in till oss.



PS. För er som aldrig har varit hos oss på Folkuniversitetet i Stockholm finns vi på Kungstensgatan 45, intill Observatorielunden, i ena änden av Drottninggatan. Förutom våra kurser rymmer sekelskifteshuset Kungstensgymnasiet, Skrivarakademin och sex estetiska skolor: Fotoskolan STHLM, Modeskolan, Konstskolan i Stockholm, Arkitekturskolan STHLM, Maskörskolan samt skolan för Silversmide och smyckesdesign. DS.







Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet

Mat i litteraturen väcker känslorna till liv

Litterära karaktärer är inte levande på riktigt. Ändå äter de hela tiden. Varför?
Någonting driver oss författare till att gång på gång släpa karaktärerna till bords och trycka i dem mat. Poliskommissarierna slukar pizzor. Hjältinnorna i chick-litromaner fikar oavbrutet. Klassikerna dukar upp långbord.
Ida Linde är författare till bland annat den prisade prosalyriska ”Om jag glömmer dig blir jag en annan” – och lärare hos oss på Skrivarakademin. Jag frågar henne VARFÖR och NÄR hon väljer att mata sina karaktärer. Hon svarar att nyckelorden är gemenskap och makt. Maten är det folk samlas kring, och maten kan vara en arena för maktkamp.
Det låter vettigt, och praktiskt. Författaren behöver bara ställa mat på bordet, så kommer karaktärerna, med sina smaklökar, sitt bordskick, sina vanor och ovanor. Rödluvan bär på en sedlig korg med bröd och vin, vargen törstar efter blod.
Men matens vardaglighet kan också bli en stilistisk fälla, ett sätt för författaren att koppla av. Tänk på alla kaffeklunkar som svenska romankaraktärer tar, i tid och otid. Berättelsen går på tomgång en stund samtidigt som en skicklig imitation av vardagen pågår framför läsaren.
Men det kan också visa sig om hundra år att det var kaffekoppen som var den svenska romankonstens heliga graal.
Maten är rit, maten är psykologi, maten är klass.
Marika King, före detta elev på Skrivarakademin, låter lägre medelklass i glesbygd äter fläskgryta med ris i sin romandebut ””, medan finanseliten äter hälleflundra med gåslever, helst i London.
Precis som i verkliga livet – och ändå inte.
Skillnaden är tiden. I verkligheten är maten en tidstjuv. Det tar tid att handla hem varorna och bereda dem, och de flesta måltiderna slukas i ett nafs utan vidare åthävor.
I romanerna däremot är maten en tidsbesparande åtgärd för den hårt arbetande författaren. Maten bjuder på intrigen, dukar fram gestaltningen, serverar konflikterna.
När mina elever drabbas av tillfällig skrivkramp brukar en enkel skrivuppgift, "Beskriv ett matminne", lossa spänningarna. Barndomens bullar eller vuxenlivets parmiddagar - mat väcker känslor till liv.
Själv har jag fastnat i den svenska kaffefällan - och bjuder mina karaktärer på kaffe i tid och otid. Att laga mat till dem har jag inte tid med!





Inga-Lina Lindqvist, författare och lärare på Skrivarakademin

En helt ny värld har öppnat sig

Jag har aldrig sett mig som en kreativ människa när det gäller pyssel och knåp, mina intressen har mer varit fysiska såsom träning och dans. Så när jag fick höra på anställningsintervjun att mitt jobb skulle innebära administration av kurser i konst och konsthantverk, tänkte jag:

- Okej, det låter ju lite halvtrist.

Konsthantverk förde direkt mina tankar till skolans trä- och syslöjd som väl inte var mina favoritämnen direkt. Men nu har jag arbetat som utbildnings-administratör här på Folkuniversitetet sedan september 2009 och jag kan bara säga det att en helt ny värld har öppnat sig för mig! Jag har upptäckt en sida hos mig som jag inte visste fanns och jag vill gå ALLA våra kurser. Jag känner att min sektion ”Konst och Konsthantverk” är överlägset den mest spännande och mest inspirerande. Konsthantverk, har jag nu fått lära mig, innefattar bland annat glasblåsning, silversmide, drejning för att nämna några kurser, helt klart långt ifrån slöjdlektionerna i småskolan!

Hittills har jag siktat in mig på smyckeskurser: Silverlera, fusing, skapa med silvertråd, pärlor och stenar. Jag har en hel kollektion hemma nu med egengjorda smycken och känner mig som ett stolt litet barn varje gång jag får visa upp dem för någon i min närhet. En känsla jag inte haft sen jag som liten visade upp ett pyssel som jag hade gjort i skolan för mamma och pappa. Det kanske inte är perfekt, men det är något jag har gjort alldeles själv!

Jag känner att jag från hjärtat kan göra reklam för våra kurser till mina vänner och familj. Nästa kurs jag ska gå på får jag sällskap av min mamma. Vi ska gå en helgkurs i Betong och göra krukor och fat till balkong och trädgård. Vi har redan visioner om vad vi ska göra för fint inför sommaren och ser fram emot att få umgås en hel helg och samtidigt göra något nytt och spännande!

Som sagt en helt ny värld har öppnat sig för mig och jag längtar efter att få upptäcka den steg för steg – kurs för kurs!






Emma Larsson, kursadministratör på Folkuniversitetet

Ångestladdad spegling på Balettakademien

25 tjejer. En gigantisk spegel. Vi står och hänger på höften, pigga efter 30 minuters uppvärmning och riktigt taggade på att dansa. Några står och viskar i klungor, andra står själva och tittar ner i marken, och vissa rättar till kläderna i spegeln. Spegeln som ingen kan undvika, den finns där framför oss hela tiden. Vi granskar varandra, kläderna, sminket, stilen. Vår unga lärare pratar om att '' Här inne dömer vi inte varandra, vi är här för att dansa och alla ska våga släppa loss utan att skämmas''. Såklart! Självklart! Absolut! Men kollade den där tjejen just på min slarviga frisyr? Ser jag konstig ut? Det kanske är vår egen blick som stirrar tillbaka på oss i spegeln som skrämmer oss mest. Att duga eller inte duga. Musiken sätts på, och jag skyndar mig att ställa mig tillrätta framför spegeln. Vi går igenom nya stegkombinationer och dansar dansen flera gånger, tills vår lärare stänger av musiken.
- Jag hade tänkt att vi skulle köra lite grupper... säger hon och plötsligt stannar tiden.
Nejnejnejnejnej! skriker den lilla osäkra tjejen inom mig. Vilken mardröm! Att dansa i grupper innebär blickar. Nästan allas blickar. På mig!
Läraren delar in oss i grupper om fyra. Min hjärna försöker snabbt hitta en lösning, hur ska jag kunna smita ifrån detta!? Att dansa inför de 21 resterande tjejerna. Inte tänker jag utsätta mig för deras kritiska blickar. Jag kommer att halka, snubbla, göra bort mig totalt. Min grupp börjar ställa upp sig i salen medan de andra sätter sig med ryggen mot spegeln och riktar sina blickar mot oss. Jag inser att det inte finns någon utväg ur detta.
Musiken sätts på. Vi räknar takterna tills det första steget tas. Och vi kör! Vi dansar, vi kliver fel, skrattar och helt plötsligt är låten slut. Tjejerna vid spegeln applåderar, och så är det nästa grupps tur. Jag är alldeles varm och hjärtat bultar. Och jag blir förvånad, de gör ju också fel! De tappar också bort sig, kliver fel ibland. Vi applåderar högt åt gruppen. Och jag är så lättad, alla gör ju faktiskt fel ibland. Det är mänskligt. Några minuter senare är det dags för min grupp att dansa igen. Innan musiken börjar frågar en tjej som ställt sig längst fram om någon kan stå bredvid henne. Jag ler lite tröstande åt henne, men står stadigt kvar på min plats längst bak.
- Du kan väl stå bredvid mig? säger hon till mig sekunderna innan låten börjar.
- Njäää, njää... säger jag, men hon tar tag i mig och innan jag hunnit protestera står jag bredvid henne. Låten börjar. Jag missar första steget, men lyckas komma tillbaka in i dansen. Kliver fel nån gång, men jag kommer på mig själv med att inte bry mig. För jag börjar inse att vi alla gör fel ibland, vi är ju alla människor, trots allt. Och jag slår vad om att alla tjejer i salen någon gång har känt sig lika osäkra som jag. Men jag tänker inte döma någon annan. Så varför skulle de andra döma mig? Egentligen?
Låten tar slut, och jag tar emot applåderna. En härlig värme sprider sig i kroppen. Jag känner mig lugn och stolt och glad.
Alma Arnek, 14 år, gästbloggare och elev på Balettakademien

Reading – när ord, röst och kropp möts

Våra elever på Skrivarlinjen brukar varje år under årskurs ett, under dramablocket, ha ett samarbete med Calle Flygares teaterskola. En så kallad reading. (Ett svengelskt uttryck – kom gärna med förslag på ett bra svenskt uttryck.) Det handlar om att skådespelare med manus i hand läser en pjäs.
Ett första möte med orden, rösten och kroppen.
Nu här i februari var det dags igen. Texter skrevs och lästes en första gång av teatereleverna, synpunkter kom, texternas skrevs om och lämnades in igen.
Så dags för själva readingen på Odenteaterns scen:
Ett flertal av Calle Flygares elever nöjde sig inte med att bara läsa. Utan det var inrepeterade repliker, scenkläder och smink.
”Nattvak” om en sjuksköterskas reflektioner invid en sjukbädd, om livet och döden.
”Om jag bara hade vågat” som börjar som en författarintervju och slutar i ett svartsjukedrama.
Och många fler. Detta är det stora. Det eleverna sa. Att ha skrivit ord, tankar som någon annan ger kropp och röst. Hur de egna orden får eget liv, en egen vilja, tolkningar de inte tänkt på när de skrev dem.
Detta inser jag är en del av vår Skrivarutbildning – att förstå och lära sig de egna ordens inneboende kraft. En anledning till stolthet.






Erik Grundström, författare och huvudlärare på Skrivarakademin

Vill du bli rikare, effektivare och klokare?

Jag skulle vilja ge er tre tips som kanske kan inspirera er och få er att tänka till.

Det första tipset handlar om en kvinna, Lisa Forsström, som satsade egna pengar på att vidareutbilda sig och kunde på så sätt tredubbla sin lön. Visst låter det fantastiskt? Hon började med att göra en femårsplan där hon ställde sig frågan: Var vill jag vara om fem år?

Läs hela artikeln om Lisa, publicerad i Metro i slutet av januari…

Det andra tipset är till dig som vill arbeta mindre och få mer gjort. Författaren och föreläsaren Klas Hallberg beskriver i sin underhållande bok YCDBRALAI (You Can’t Do Business Running Around Like An Idiot) hur det är möjligt. Bland annat genom att sluta låtsasjobba och sluta gå på möten som inte har en agenda. Om ni har möjlighet att lyssna på honom – gör det! Inte minst för att han är så vansinnigt rolig – det var länge sedan jag skrattade så mycket.

Läs en kortintervju med honom, publicerad i Metro häromdagen…

Det sista tipset handlar om miljö och hållbar utveckling. Något som vi på Folkuniversitetet satsar rejält på. Idag fick vi faktiskt bevis på detta – vi har tilldelats Stockholms stads miljödiplom för vårt miljöarbete. Det känns roligt!
Under våren kommer vi att anordna kostnadsfria föreläsningar som bland annat handlar om vad det innebär att leva miljövänligt och hur kan man arbeta för en hållbar utveckling. Första föreläsningen är den 11 februari.

Läs mer om de kostnadsfria föreläsningarna…

Hoppas att ni fick lite nya tankar…







Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet

Kära goda jobbiga anmälningsperiod

Jag gillar verkligen mitt jobb i kundtjänst och receptionen. Det är både roligt och stimulerande. Trots det går jag med blandade känslor till jobbet dessa dagar. Jag vet att det kommer att vara några stressiga veckor framöver med närmare hundra telefonsamtal per dag. Och kluriga frågor att besvara i receptionen. Vid dagens slut är jag helt mör och nästan hes. Men det känns ändå stimulerande och otroligt roligt. Tänk att så många vill komma till oss på Folkuniversitetet för att utvecklas i sina jobb eller privat, eller helt enkelt för att ägna sig åt sina favorithobbies. Vissa kurser är ju mer populära än andra. Många som har gått en kurs i keramik eller måleri väljer att fortsätta år efter år. De som väl har börjat klä om sin fåtölj fortsätter att gå kurs efter kurs i möbelrestaurering. Likaså i vår silversmedja. Där är det alltid full aktivitet dag, kväll
som helg. Att möta alla dessa människor är det som gör att jag gillar mitt jobb så mycket. För mig är det en glädje i att höra de som äntligen har bestämt sig för att gå den där kursen som de har funderat på att gå i alla år. Jag gillar att få hjälpa andra – det gör mig glad.






Lena Harrysson, Folkuniversitetets kundtjänst och reception

Att fånga en lyckokänsla

Flow. Kan du också känna att vissa dagar är det som om livet ler mot en? Arbetet flyter på, ingen uppgift känns för svår. Man är fokuserad och effektiv. Vilken lycka. Alla måsten och dåliga samveten är som bortblåsta. Bara en skön känsla av tillfredsställe.

Jag funderar på hur man kan fånga den känslan, om det finns något recept. Jag vet att vissa finner flow genom yoga och mental träning. Men finns det något annat enklare sätt?

Man brukar ju säga att lyckan finns inom en. Att hitta den kan ta ett helt liv. Fast vissa saker kan ge mig en enorm lyckokänsla och lust. När jag möter människor som vill berätta något. När jag gör något kreativt. När jag lär mig nya saker. När jag vågar bryta ett mönster.

Jag blev så lycklig och hoppfull häromdagen när jag pratade med en av våra kursdeltagare. Han är 91 år gammal och har precis börjat lära sig spela piano. Vilken modig man. Han gör allt det där som gör mig full av glädje.

Kan det vara receptet?







Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet

Den flexibla världen eller att inte bli dömd för sin blyghet

När vi på Skrivarakademin bestämde oss för att starta skrivarkurser på distans så var det efter förfrågningar. Någon satt i fängelse och ville gå kurs. Någon annan bodde i Sydafrika, en tredje var gravt rörelsehindrad, men hade inte några som helst problem att kommunicera via dator, och alla hade de samma krav eller önskemål: Inga fysiska träffar.
Vi startade kurserna och visst har vi fått deltagare från kategorierna ovan. Men många av våra elever hade Stockholmsadresser och borde ha kunnat gå på våra öppna kurser. Lite brydda var vi. Hur skulle vi förhålla oss? Tacka nej? Styra över dem till vårt övriga kursutbud?
Vi frågade! Varför vill du gå distans och inte gå på våra vanliga kurser, träffa andra i ett klassrum och samtala? Få det där mötet.
Två svar egentligen.
Det första: Flexibiliteten. Att de levde ett liv som måste schemaläggas med precision och som spricker om ett barn blir sjukt eller något annat oförutsett inträffar. Men på en distanskurs kan man göra sin uppgift när man hinner, bara det sker under den veckan. Och fördelen: Du missar inte en enda lektion.
Vilket också visade sig: Närvaron är extremt hög.
Det andra: En distanskurs är både anonymare och personligare. Du är dina texter. Du är det du skriver. Det du väljer att skriva. Visst, alla får presentera sig. Men ändå, du blir inte bedömd. Du kan vara blyg eller stammande. Det är dina ord, en sorts renodlad kommunikation och du kan i dialogen verkligen tänka efter innan du trycker på ”skicka”.
En koncentration, så vill jag sammanfatta det, på vad du är där för. Visst du missar det personliga mötet. Men mötet blir mer fokuserat.
En brist eller en styrka?






Erik Grundström, författare och huvudlärare på Skrivarakademin