Om att våga vara nybörjare

Att vara nybörjare har alltid legat mig i fatet. Runt tredje, fjärde lektionen brukar det gå upp för mig. Läraren har ännu inte kommit med en chockad och totalimponerad blick som vittnar om att han eller hon håller på att trilla av stolen på grund av vad jag nu plötsligt levererat, trots att jag är total nybörjare! Och då inser jag mitt öde, det var alltså inte det här jag skulle hålla på med och så slutar jag. Kanske har det med lathet att göra, att jag inte ska behöva läsa läxan, öva och streta för om jag inte klarar det utan att kämpa så är det inte min grej. I sökandet efter mitt eget kall, området där jag ska visa mig vara ett underbarn, en helt fantastisk begåvning och en total självklarhet har jag gång på gång snubblat, givit upp och erkänt mig besegrad av min egen oförmåga. Slutligen har jag blivit helt ointresserad av att uppta ämnen jag inte redan behärskar. Jag har börjat ta till mig det faktum att jag förmodligen inte blev något underbarn.

När jag skulle ta körkort kunde jag som vanligt ingenting när jag började. Vid tredje uppkörningstillfället övade vi fickparkering, och jag svor och sa att det här är ju helt omöjligt! Jag ville kasta bilnyckeln i ansiktet på min stackars tålmodige far som snällt hade ställt upp, och lämna det där uppenbart sjunkande skeppet för att aldrig sätta mig i en bil igen. Men det vore ju nästintill omöjligt, så jag sökte argument för att det ju är så miljöovänligt med bilar och dyrt inte minst, och till och med livsfarligt och... och… och… så fruktansvärt praktiskt och underlättande. Så jag bestämde mig för att körkort skulle jag ha om det så var det sista jag gjorde.

Och någonstans där vände det, jamen struntsamma om det låter som om jag stryper en katt när jag spelar fiol första gången och om leran flyger rakt in i väggen när jag ska dreja min första skål. Och struntsamma om samma sak händer andra, tredje och fjärde gången.

Nu går jag på pianolektioner, och varannan tangent jag trycker ner är fel, men det gör inget. För när jag började var alla toner jag spelade fel och nu är åtminstone hälften rätt. Ju mer jag övar och övar och övar desto bättre går det! Jag drivs inte längre av resultat och prestation utan kan njuta av utmaningen och helt plötsligt står jag faktiskt ut med att vara nybörjare.







Nora Krantz, administratör på Balettakademien