Den osynliga fienden

Jag har alla förutsättningarna. Tid. Bebis. En alldeles ny fantastisk kamera. Möjlighet att gå på kurs gratis. Ja – ingenting talar emot att jag ska anmäla mig till kursen ”Bebisfoto”. Jag anmäler mig i morgon! Eller i övermorgon…. Hm… Kanske blir det ändå bättre att jag går kursen i februari när han är lite äldre och kan sitta? Eller i slutet av mars när… Sådär håller jag på. Jag är lat. Oföretagsam. Det är skönt att vara hemma. Att inte ha något inbokat. Ta dagen som den kommer.

Idag talas det mycket om livspusslet, att det är svårt att få tillvaron att gå ihop, svårt att få tid till sina barn, till sin man, till sina vänner, att förverkliga sig själv och så vidare. Och vi på Folkuniversitetet diskuterar också detta när vi gör våra SWOT-analyser (från engelskans Strengths, Weaknesses, Opportunities och Threats) och försöker identifiera potentiella hot för vår verksamhet. Vi konstaterar då att ett stort hot är just människors brist på tid och att det är så mycket som ska hinnas med på den lilla (fri)-tid som finns. På måndagar kan jag inte gå på kurs, för då spelar min man innebandy och på tisdagar skjutsar jag dottern till simningen och på torsdagar jobbar jag över och… Ja, ni kanske känner igen er.

Men jag vete katten om livspusslet är det enda eller ens största hotet. Kan det inte vara så att lättjan och oföretagsamheten är en osynlig fiende som hindrar Folkuniversitetet från att fylla våra kurser och som dessutom hindrar mig och många andra från att berika våra liv? Vi som inte får arslet ur vagnen, som alltid har något annat att skylla på. Vi som aldrig går på teater för att det kräver att man tar ett initiativ och bokar biljetter i god tid. Vi som inte lyfter luren och ringer den där underbara väninnan för att det ju faktiskt kan vänta tills i morgon. Vi som köper ett par joggingskor som sedan står där oanvända i garderoben.

Kanske är det en stor och okänd folkrörelse (eller snarare folksjukdom) som vi inte ens vet att vi är med i? Som hindrar oss från att uppleva en massa roliga och ibland rentav livsomvälvande saker.

Men som kanske samtidigt också hindrar oss från att rusa in i den berömda väggen.

Fast att jag skulle ta risken att bli utbränd genom att anmäla mig till en kurs i bebisfoto låter högst osannolikt.

I morgon anmäler jag mig!






Eva Arnek, avdelningschef Folkuniversitetet

Beroendeframkallande verksamhet

En av mina keramikdeltagare utbrast en dag: ”Det borde utgå en varning innan man börjar på en keramikkurs: VARNING! STARKT BEROENDEFRAMKALLANDE!”
Hon fortsatte med inlevelse: ”Jag borde stämma Folkuniversitetet, för att jag har drabbats av något så beroendeframkallande!” Hennes ton var mycket hjärtlig, kanske jag ska tillägga, hon var i det närmaste euforisk över att få uppleva detta beroende.

Och hon är inte ensam om detta. Jag vågar påstå att nästan alla som börjar en keramikkurs hos oss, på ett ganska tidigt stadium känner att hit vill man komma fler gånger. Många deltagare har gått keramikkurser hos oss i 15 år, eller mer! Därmed inte sagt att nybörjare inte har en given plats på våra kurser, för det har de verkligen. Det är lika roligt varje gång det kommer nya ansikten, och det går tidigt att märka när beroendet sätter in...

Jag tror att just materialet lera är något som kan tilltala precis alla typer av människor. Det är något väldigt direkt och konkret med lera som gör det enkelt att tycka om den. Inte heller finns något annat material som är så formbart. Från en oformlig klump lera kan du med bara dina händer som verktyg, förändra den till nästan vad som helst. Sedan tror jag att det ligger i vår mänskliga natur att känna stor tillfredsställelse över att få skapa något med våra händer. Det märks tydligt bland våra deltagare, oavsett bakgrund, ålder och kön. Glädjen och fascinationen över leran, är stor och gemensam.

På ett sätt är nog annars keramik det mest omoderna man kan syssla med. När det inom alla områden sker stora tekniska utvecklingar har det, när det kommer till lera, inte hänt mycket sedan stenåldern. Vilket är en rätt skön tanke kan jag tycka. Det betyder att det är en "trend" som har hållit i många många år redan, och som kommer att fortsätta leva vidare. Tittar man på tidiga lerföremål ser man att de inte enbart har en praktisk funktion, utan att de dekorerades och utformades på kreativa sätt som vittnar om ett lustfyllt förhållningssätt till materialet.

Kanske är det därför särskilt beroendeframkallande för oss nutida människor, där vi lever med så mycket teknik, information och stress, att få uppslukas av ett så jordnära material som låter sig formas av våra bara händer, och vår egen fantasi.

Det går liksom inte att låta bli att gilla detta!

Åsa Blixt, keramiklärare på Folkuniversitetet

Språklärare – ett utdöende yrke?

Känner du någon ljusstöpare eller korgmakare? Trodde inte det… Många yrken har sett dagens ljus för att sedan dö ut när efterfrågan sviktat eller världen förändrats. Jag funderar på om språklärare är ett yrke som också kommer att dö ut i framtiden. Språkteknologin är redan idag så avancerad att du faktiskt kan chatta och i realtid få det man skriver översatt. Och genom googles översättningstjänster får du tillgång till hela nätet på ditt eget språk. Visst har översättningarna än så länge sina brister men utvecklingen går framåt hela tiden. Sedan är det inte långt kvar till simultanöversättning även av tal. Vem behöver kunna främmande språk i så fall? Jag har inget bra svar på den frågan, men filmtiteln Lost in translation dyker upp i mitt huvud. Tänk vad mycket som inte går att översätta, av känslor, attityder och kulturella referenser. Det tror jag att folk kommer att märka även med ”perfekta” översättningsmaskiner. Så också i framtiden kommer det förhoppningsvis att finnas människor som vill satsa på att lära sig ett främmande språk och samtidigt få inblick i andra kulturer och andra sätt att tänka.

Läs gärna Asashi Shimbun, en av Japans största dagstidningar, på svenska!






Karl Lindemalm, huvudlärare i svenska, Folkuniversitetet

Det är ju bara du som är du!

Jag jobbar på Balettakademien – en nästintill helig institution för somliga och för andra ett andrum i vardagen. För mig var det länge bara en byggnad, ett namn man hört i förbifarten. Jag började här utan att knappt veta något om varken Balettakademien eller dans, och jag kan nog fortfarande konstatera att jag är en av de enda i dessa lokaler som inte är eller har varit fysiskt verksam inom området. Men sakta men säkert så börjar i alla fall själva meningen med och känslan kring dansen att sjunka in även i mig. För mig har det varit en omtumlande resa i den här nya världen, det är ju en helt annan vokabulär, en annan attityd, ett eget språk!

Nu ser jag Balettakademien på ett helt annat vis än den där första vinterdagen då jag kom hit lite nervös och spänd, som en ettagluttare på första skoldagen. Jag tyckte att det kändes oändligt stort och ogreppbart. Det var lärare, elever och dansare i vart endaste litet hörn, och någonstans så kändes det som om jag - som inte kan något alls om dans - borde i alla fall veta vem just han eller hon är, eller det där som man absolut bara måste kunna. Kanske är det så att börja på vilket nytt jobb som helst, men jag inbillar mig att dansvärlden är lite annorlunda, kanske lite, lite mer skrämmande för den som är en total nybörjare.



Här på Balettakademien erbjuder vi en hel del kurser i dans för just nybörjare, både små och stora, och jag kan bara tänka mig hur läbbigt det skulle kunna vara. Inte nog med att man är ny i ett hus fullt av vana dansare (som stretchar som om det vore hur lätt som helst att ligga sådär med benet över huvudet) utan man ska även stå i en sal bland andra och visa sin egen oförmåga att hålla takten, vara koordinerad och samtidigt se sådär fruktansvärt världsvan och häftig ut.

Men finns det något jag lärt mig hittills av att vara här är det att sådär behöver man ju inte alls känna! Här finns inga krav på att man ska kunna allt innan man ens försökt. Och man måste faktiskt inte alls vara vare sig särskilt världsvan eller häftig, utan finns det någonstans jag mött så mycket uppskattning för människors individualitet så är det här. För var skulle dansen annars ha varit om alla hade rört sig på samma sätt?

Så nästa gång du tvekar över att börja en nybörjarkurs så ta dig i kragen och gå dit! Var dig själv, och bidra med det. För det är just det som är så spännande med kurser, att man inte bara lär sig det man ska utan man lär sig så oändligt mycket mer!







Nora Krantz, administratör på Balettakademien

Litteraturkris eller inte

Det är kris i litteraturbranschen, sägs det.
I fredags lunchade jag med Alfabetas förlagschef Nina Wadensjö. Hon berättade om bokbranschens kris, en nedgång på 13 procent i år, även om just Alfabeta har klarat sig utan nedgång. 13 procent är mycket. Och flera förlag genomgår hårdhänta omstruktureringar som gör att författare helt plötsligt kan bli förlagslösa.

Eller är det kris? På kvällen var jag på café Copacabana för att lyssna på poesi. Eleverna på Skrivarlinjens första termin hade en offentlig uppläsning. Den lilla lokalen vid Bergsundsstrand var sprängfull. Inte bara av släkt och vänner, utan även av andra intresserade. En proffsig kväll, ett imponerande program som de hade fått ihop på tre dagar, under ledning, peppning och regi av scenpoesiräven Eric Fylkesson.

Och på måndag kväll fylldes jag med ännu mera hopp under ett av våra författarsamtal. Poeten Marie Lundqvist. Salen var välfylld som vanligt.

Bokbranschen är i kris. Ja, det är den väl. Och samtidigt är det motsägelsefullt. Slå upp en tidning, eller läs alla de mail jag får. Varje kväll här i Stockholm: hos oss, hos andra studieförbund, på Kulturhuset, på caféer och barer, i bokhandlar, bibliotek och antikvariat pågår författarprogram, uppläsningar, diskussioner och intervjuer. Ja, överallt tycks staden fyllas av litteraturhungriga av alla snitt och fasoner.
Och inte så att det är samma förskrämda skara på sju fanatiker på programpunkt efter programpunkt. Nej, inte bara kulturbärande ”tanter” och närmast sörjande. Utan kort och gott bokläsare.

Bilden går inte ihop
En kris för bokbranschen med minskade försäljningssiffror, bokhandlare som slåss mot konkursspöket och internetbokhandlarna som tar allt större del av den minskade kakan.
Samtidigt finns just ett allt större intresse för möte med litteraturen, med författarna och översättarna.
Vänd lite på bilden. Plocka bort de stora aktörerna: Bonniers, Norstedts, Akademinbokhandeln. Sätt in mellanstora och små aktörer där i stället; Alfabeta, Ordfront, Bokförlaget mormor, Erzats och Antikvariatet Rönells.
Där pågår ingen kris. Snarare en omvandling. Som om allt fler läsare vill möta litteraturen så att säga ”rått”. Utan stora reklamkampanjer för senaste Dan Brown i tunnelbanan eller Stieg Larsson, utan det andra, det egna, det självvalda. Som om branschen börjar nischa sig. Små förlag hittar sina läsare, och läsarna hittar sina förlag och sina upplevelser.
Inte bara det i bok färdiga, det vill säga uppläsningen vars enda syfte är att sälja boken. Utan som i fredags; våra elever som läser dikter skrivna och skapade för just detta ögonblick, detta möte.
Ja, då kommer folk.






Erik Grundström, författare och huvudlärare på Skrivarakademin

Om hur viktiga ord är

Ibland fastnar en låt eller refräng i mitt huvud och jag kan bara inte låta bli att nynna den eller höra den i huvudet om och om igen. Till slut kan det bli riktigt tjatigt.
Men nu är det en mening, inte en låt, som har fastnat hos mig och jag känner mig absolut inte irriterad för det – snarare upprymd. Meningen som dyker upp då och då är:
Varje litet ord vi använder betyder något.
Orden kommer från ett retorikseminarium som jag var på för några veckor sedan, här på Folkuniversitetet. Föreläsaren Karl Beijbom pratade om hur viktigt det är med ord, med rätt ord vill säga. Han inledde med en solskenskhistoria som utspelade sig i Frankrike under 1900-talet. Författaren, dramatikern och filmmakaren Marcel Pagnol gick förbi en tiggare som hade en skylt på magen där det stod ”Jag är blind”. Han frågade hur affärerna gick och fick till svar att det inte gick så bra. Det låg inte många francs i tiggarens hatt.

- Får jag skriva till några ord på din skylt? frågade författaren.
- Javisst, sa tiggaren.
En månad senare stötte han på tiggaren igen och frågade återigen hur affärerna gick.
- Strålande! Det är fantastiskt! Det har aldrig gått bättre! Vad står det på skylten egentligen?
Författaren läste högt för honom:
- Det är vår. Jag är blind.

Tänk att några ord kan spela så stor roll. Budskapet om våren gjorde folk glada och då ville de gärna öppna plånboken för tiggaren. Det gäller bara att hitta de rätta orden…
Karl Beijbom menar att varje ord vi använder för att förklara vad vi är, vad vi gör och vad vi vill, är avgörande för om vi skall lyckas skapa förståelse, bygga förtroende och bli mer framgångsrika. Både privat och på jobbet. Karls recept för att lyckas med allt detta är:

• Skaffa en gemensam ordplattform – Det vill säga hitta några nyckelord som beskriver företaget/dig själv. Ställ frågan: Vad menar vi/jag med dessa ord?
• Gör en årlig språkrevision – Om det är en verksamhet: Förstår våra kunder de ord vi använder? I samtal, brev, annonser och broschyrer?
• Utveckla språkprofilen – Bidrar orden vi använder till att stärka vår profil och vårt varumärke? Ökar orden förtroendet för vad vi gör och vad vi står för? Annars kanske det är dags att hitta nya ännu bättre ord, uttryck och begrepp som speglar vår verksamhet, våra värderingar och våra visioner.

Många ord är så starkt förknippade med ett företag att de nästan är synonymer, till exempel Don’t dream it – drive it (Jaguar), Coca cola – the real thing eller Volvo – for life.
När jag spånar fritt kring ord som jag själv förknippar med Folkuniversitetet dyker Kunskap, service och glädje upp. Det är lite som Tro, hopp och kärlek, Frihet, jämlikhet och broderskap eller kanske Sex, drugs and rockn’roll. TRE ord verkar i alla fall funka, det klingar bra. Sedan gäller det att analysera ordens innebörd. Det skulle jag ju i och för sig kunna sitta och klura på själv, men enligt Karl Beijbom är det oerhört viktigt att ALLA på företaget uppfattar och använder orden lika, både när man kommunicerar med varandra inom företaget och med kunderna. Han tycker också att det är bra att sammanfatta företagets vision i en mening (gärna i en metafor om det går) som till exempel en socialbyrå vars motto är: Vi ska vara hoppfulla människor som väcker hopp hos andra. Eller Assi Domäns: Vi ska vara första alternativet för krävande kunders behov av effektiv förpackning och förstklassiska trävaror.
Varje litet ord vi använder betyder något. Meningen har snart blivit ett mantra. Hur som helst bor den numera i mitt huvud. Och det är något jag tänker på titt som tätt.






Kristina Rozenbeek, webbreporter på Folkuniversitetet

Mer svenska ger mer harmoni

I femton år har jag jobbat som lärare i svenska som främmande språk. Alla som lärt sig ett språk vet att studier och praktik måste gå hand i hand för att inlärningen ska bli effektiv. Det borde ju vara en enorm fördel att befinna sig i Sverige när man vill lära sig svenska, eftersom man får möjlighet att använda språket. Men tyvärr är det inte alltid så. Ett exempel: häromdagen var jag och min lärarkollega som är född i England, på ett bageri. Följande scen utspelades:

- Vad får det lov att vara?
- En hallon- och citronkrans, tack!
- Your swedish is perfect!

Jag blev så paff att jag inte kom mig för att fråga expediten VARFÖR hon svarade på engelska. Min kollega förebrådde sig för att hon inte hade låtit ”tillräckligt självsäker” när hon beställde. Själv var jag som sagt förvånad och förbluffad. Nog visste jag att det var svårt att få chans att tala svenska men inte att det var SÅ svårt.

Låtsas att du inte kan engelska
Mina kursdeltagare har ofta beklagat sig över svenskarnas ovilja att prata svenska och deras tendens att så snabbt som möjligt glida över till engelska om ett samtal trots allt börjar på svenska. Min enda idiotsäkra rekommendation till de som vill lära sig svenska är att helt enkelt låtsas som om de inte kan engelska.

Men varför är det så här? Jag har gjort en informell undersökning och fått lite olika svar. Vissa tycker att det är ”enklare”, ”går snabbare” eller ”är viktigt att det inte blir missförstånd”. Andra tycker att ”det är svårt att skämta på svenska” eller ”att det är ohövligt att tvinga någon att tala svenska”. Jag tror att mycket handlar om att vi svenskar ogillar trassel och obekväma situationer. Synd bara att denna vilja att upprätthålla universums harmoni ska gå ut över alla som vill lära sig vårt språk.

Visst är det jobbigt med missförstånd, med samtal utan skämt och med personer som inte kan uttrycka sin personlighet på svenska. Att tvinga någon att tala svenska känns inte heller kul. Och visst finns det tillfällen där engelska eller något annat språk måste användas för att lösa praktiska situationer eller reda ut missförstånd till exempel på en arbetsplats. Men med lite mindre harmoni och lite mer trassel så kommer Sverige att bli ett mer svenskspråkigt och, i långa loppet, lyckligare samhälle.

Här är några tips …

… till dig som möter personer som lär sig svenska:
OM det blir missförstånd, upprepa det du sagt tre gånger LÅNGSAMT istället för att direkt omformulera dig eller byta till engelska.
Ha tålamod.
Tala inte högre.
Om inte detta funkar, försök att omformulera dig.
Funkar inte det heller kan du i sista hand försöka med något annat språk.

… till dig som lär dig svenska:
Låtsas att du inte kan engelska.
Det är omöjligt att tala svenska med alla hela tiden.
Välj därför ut några personer och några situationer att prata svenska i:
killen i kiosken på morgonen, kollegorna i fikapausen eller när du hämtar barnen på dagis.

Om alla skulle följa mina tips skulle Sverige bli mer svenskspråkigt och mer harmoniskt..






Karl Lindemalm, huvudlärare i svenska, Folkuniversitetet

Var är alla ni killar??

Det är bråda dagar här på Folkuniversitetet, den mest intensiva perioden på hela året. Anmälningar till alla våra kurser väller in. Timme för timme ser vi hur kurserna fylls på. Och allt är som vanligt även denna höst, trots svininfluensa och lågkonjunktur. Det är mest KVINNOR som anmäler sig. ”Kunskap förändrar” säger vi i höstens kampanj. Omöjligt blir möjligt, oroligt blir roligt, olustigt blir lustigt. Ja det finns alla möjliga o:n som vi tror kan suddas ut genom att gå en kurs. Och det är alldeles uppenbart att det framför allt är kvinnor som vill förändras och få bort sina o-spöken. I genomsnitt är 75 procent av alla kursdeltagare kvinnor. På många kurser går det nästan bara kvinnor. Kanske inte så förvånande om man tror att vi bara erbjuder traditionellt ”kvinnliga” kurser i sömnad, keramik och skulptur. Men även på våra kurser i data, språk och ekonomi är det en förvånansvärd stor obalans till kvinnornas fördel. Ta till exempel kursen Bokföring och redovisning med data som startade härom veckan – tolv deltagare varav en man. Eller HTML grund som går igång i dagarna – en man i en grupp av totalt åtta. En endaste man på respektive kurs!

Jag har förstått att det här är en erfarenhet som vi delar med de flesta andra utbildningsföretag och det har fått mig att fundera. Vill inte ni män förändras? Åstadkommer ni förändring på något annat sätt? Eller är det rentav så att ni inte behöver förändras? Jag leker också med tanken att hela vårt utbildningssystem har en avskräckande effekt på många män och att det skapar en föreställning om att män helst skaffar sig kunskaper och färdigheter på andra sätt än genom att gå kurs.

Hur som helst – min personliga uppfattning är att vår verksamhet skulle må bra av fler manliga deltagare. Inte främst för att ge våra kvinnliga deltagare en möjlighet till spännande manliga möten (även om det säkert finns en och annan kvinna som hoppas på just sådana möten när de anmäler sig på kurs…) utan för att kurser med en bra mix av både män och kvinnor blir mer dynamiska, får bredare perspektiv och blir roligare!

Och kanske också för att jag tror och hoppas att även ni män vill förändras.






Eva Arnek, avdelningschef på Folkuniversitetet