En liten bit av den stora världen i vårt lilla hus…

”Jag behöver öva på att prata” är en vanlig kommentar vi på Folkuniversitetet får höra. Hos oss här i Stockholm kan man välja mellan att läsa ett 20-tal språk, så om väggarna i våra klassrum kunde tala skulle det komma ut ett och annat… Vi har de trogna deltagarna som läser termin efter termin, där gruppen och läraren nästan blir som ens andra familj och vi så har vi de som glatt kastar sig mellan nybörjarjapanska ena terminen för att sedan nästa termin kanske prova på thailändska. Vi har den stora skara som har läst franska eller tyska i skolan i flera år men som upptäcker ”att jag kommer inte ihåg någonting” och helst vill börja om helt från början fast de egentligen behöver en repetitionskurs. Språk är en färskvara, men det som en gång har nötts in finns där någonstans för att komma fram om man bara ger det en chans… Men hur kan man öva språk utanför klassrummet?

”Jag behöver öva på att prata” är som sagt en vanlig kommentar vi får. Så föddes idén om att försöka anordna en kväll där deltagare kan ”byta språk” med varandra. En kväll där man träffas över en fika och prata det språk man vill öva. Sagt och gjort, lokal bokades, fika beställdes och inbjudan gick ut till våra kursdeltagare och lärare på de lite högre nivåerna. Reklamblad trycktes upp och placerades ut i huset och anmälningarna började ramla in. Kvällen då caféet skulle äga rum hade vi som anordnare något som kan liknas med teaternerver. Tänk om inga kommer? Tänk om ingen vågar prata? Tänk om det bara kommer svenskar som vill öva utländska språk men ingen som vill öva svenska med dem? Tänk om det kommer för många så vi inte får plats? Tänk om, tänk om… Även några av de lärare som vi hade bjudit in kände av nerverna. ”Vad förväntas av oss om vi inte ska undervisa?” ”Ni ska bara se till att folk känner sig bekväma och pratar, och hjälpa till om konversationen fastnar är tanken”, sa vi och försökte låta lugna och självsäkra. Klockan blev 18.00 och våra bord började fyllas, EN farhåga kunde därmed släppas väldigt snabbt – det där med att ingen skulle komma. Övningsspråken var engelska, tyska, svenska, spanska, franska och italienska. Som på en signal började alla prata – vem sa att folk är blyga? Här pratades det utan hejd med kända och okända. Ett och annat skratt och en och annan bulle hanns också med innan vi i ”halvtid” bröt och bad de som ville byta bord, om de hade något annat språk att bidra med. När våra gäster efter cirka två timmar började droppa av var vi glada, stolta och mycket upprymda. Så gott som alla kom fram och tackade för kvällen och undrade när nästa Språkcafé skulle äga rum. Så… du som missade chansen och vill öva antingen spanska, italienska, svenska, engelska , franska eller ryska och har en B1-nivå* – välkommen att anmäla dig till vårt nästa café som äger rum torsdagen den 6 maj kl 18.00! Vi hoppas att kunna fortsätta att erbjuda en bit av den stora världen i vårt lilla, men mångfaldiga, hus!

*Då kan du förstå ganska mycket i normala vardagssituationer även om du ibland måste fråga om. Du kan också, på ett enkelt sätt, uttrycka din personliga åsikt i diskussioner med vänner och bekanta.

Karin Tärnström, kursadministratör på Folkuniversitetet

Fånga Barcelona med en penna

Tre gånger har jag hållit i den, en skrivarkurs i Barcelona, med själva staden som motiv. Barcelona i sig själv är ovanligt väl lämpad för detta. Varje stadsdel har sin mycket tydliga profil och atmosfär. Nästan som att förflytta sig från stad till stad.
Det som har förvånat mig både innan och efter kurserna är att så få på plats skriver sina reseupplevelser. Visst, vad vet jag, kanske sitter många om kvällen på sina hotellrum och skriver ner intrycken. Men på caféer och i parker kunde man förr i alla fall se vykortskrivarna. De har i vår uppkopplade tid försvunnit. En tid då man bara är ett mobilsamtal från vänner och släkt. Förr: var man i Barcelona så var man i Barcelona och var därmed onåbar.
Och kanske är det där reseupplevelserna skrivs, på bloggar, i facebook.
Men ändå tror jag det inte.
Jag brukar fundera över hur många hundra semesterbilder jag oavsiktligt fastnat på, som en man som går förbi i bakgrunden. För man ser dem ju överallt, semesterfotograferna, som om att fota en plats ger sanningen av upplevelsen.
Men en bild är en bild. Hur får man med dofterna på en bild? Ljuden, smaken av tapaslunchen du just åt?
Inte alls. Men i en text, ett resebrev, för sig själv eller andra, kan man få med allt det där som inte går att fånga på bild – dofter, ljud, smaker, tanker, känslor – helt olika för alla resenärer.
Just detta är min erfarenhet: jag släpper ut elever på samma torg. Och alla kommer tillbaka med helt olika texter, de noterade helt olika intryck. På något sätt är det så mycket friare än foton. Det är i alla fall min övertygelse att bilder skulle vara mer lika.
Så varför? Detta är gåtan. Varför ser jag inte på varje torg i Barcelona, folk med block och penna istället för kamera?






Erik Grundström, författare och huvudlärare på Skrivarakademin

Jag – en översittare!

Ett roligt exempel på faran att låta Google Översätt göra jobbet…

Vi befinner oss i en högst internationell miljö här på Folkuniversitetet. På våra kurser i svenska som främmande språk finns deltagare från världens alla hörn – i alla fall nästan. Från vissa hörn är det nämligen betydligt svårare än andra att få möjlighet att studera i Sverige. Det har att göra med visumregler och Migrationsverkets bedömningar och är en stor och komplicerad fråga som jag inte tänker redogöra för här. Och kanske är ämnet egentligen för allvarligt att göra sig rolig över – för det handlar ofta om fattiga människors drömmar och kamp för ett bättre liv. Men jag kan inte låta bli! Och min poäng är inte att visa hur dumma folk från främmande länder är utan att visa hur vanskligt det kan vara att använda sig av något av alla de översättningsprogram man numera kan använda sig av på nätet.

För en tid sedan fick vi följande mejl någonstans från bortre Asien:

Kära översittare

Jag önskar skriva in sig i perparatory TISUS jagar. Men jag fick inte ett realitetsvar från din sida. Behaga berättar, om du önskar att skriva in sig mig eller inte.

Tack

Det är ett mycket vanligt önskemål som jag uppfattar att den här personen försöker uttrycka: han/hon vill komma till Sverige för att förbereda sig för TISUS-testet, vilket ger behörighet att studera på svenska universitet och högskolor. Dilemmat är dock att för att kunna gå en TISUS-förberedande kurs måste man ha goda kunskaper i svenska (som det för de flesta tar åtminstone ett år att förvärva). På ovanstående mejl skickades därför en fråga om han/hon hade några förkunskaper i svenska, vilket ledde till följande svar:

Kär översittare

Min kunskap av svensk är endast den jämna nybörjaren. Det är varför preparatory I-choce TISUS jagar.

Tack

Som sagt, det är lätt att göra sig lustig. Och förlåt Google för att jag skyller just på er, det kan lika gärna vara något annat översättningsverktyg som har varit i farten. Eller förresten TACK Google! Vi fick oss några goda skratt när mejlen kom.







Eva Arnek, avdelningschef Folkuniversitetet

Vårtecken på Balettakademien

Jag har börjat räkna vårtecken, den här oändligt långa, kalla, vita, vackra vintern borde ju ta slut, nån gång i alla fall! Hittills har jag samlat på mig en del;

- Alla fönstren hemma är helt plötsligt (!) i akut behov av tvättande, även en och annan dammråtta har krupit fram från under soffan och avslöjats i den blekvita solen.
- Det går att ta eftermiddagskaffet på muren runt Balettakademien (och snart slänger vi även ut Stockholms bästa uteservering!).
- Nervositeten börjar yra på Balettakademien inför terminsavslutningen med föreställningar, föreställningar och åter föreställningar.
- Ansökningar till Dansarutbildningen, Streetlinjen och Förberedande Dansarlinjen börjar droppa in.
- BA Street Battle och Val Suarez Spring Happening har redan varit.
- Och snart, när som helst faktiskt, kan jag pumpa däcken på min cykel och cykla in till jobbet!

Ja, som du ser kan listan växa och det riktigt kliar i benen på mig när jag sitter här med vårsolen vräkandes in genom fönstret. För trots att det spritter och sprudlar året om här på Balettakademien så händer något speciellt på våren. Det är som om alla vinterjackor-kängor-mössor-vantar-halsdukar varit alldeles oändligt tunga och nu helt plötsligt, när man byter till vårjacka så går allt så lätt, så lätt.

Kolla in vad vi kämpat med och uppfyllts av här på Balettakademien under vintern och lär dig mer om ett av våra olika ämnen här:

Nora Krantz, administratör på Balettakademien