Språklärare – ett utdöende yrke?

Känner du någon ljusstöpare eller korgmakare? Trodde inte det… Många yrken har sett dagens ljus för att sedan dö ut när efterfrågan sviktat eller världen förändrats. Jag funderar på om språklärare är ett yrke som också kommer att dö ut i framtiden. Språkteknologin är redan idag så avancerad att du faktiskt kan chatta och i realtid få det man skriver översatt. Och genom googles översättningstjänster får du tillgång till hela nätet på ditt eget språk. Visst har översättningarna än så länge sina brister men utvecklingen går framåt hela tiden. Sedan är det inte långt kvar till simultanöversättning även av tal. Vem behöver kunna främmande språk i så fall? Jag har inget bra svar på den frågan, men filmtiteln Lost in translation dyker upp i mitt huvud. Tänk vad mycket som inte går att översätta, av känslor, attityder och kulturella referenser. Det tror jag att folk kommer att märka även med ”perfekta” översättningsmaskiner. Så också i framtiden kommer det förhoppningsvis att finnas människor som vill satsa på att lära sig ett främmande språk och samtidigt få inblick i andra kulturer och andra sätt att tänka.

Läs gärna Asashi Shimbun, en av Japans största dagstidningar, på svenska!






Karl Lindemalm, huvudlärare i svenska, Folkuniversitetet

Det är ju bara du som är du!

Jag jobbar på Balettakademien – en nästintill helig institution för somliga och för andra ett andrum i vardagen. För mig var det länge bara en byggnad, ett namn man hört i förbifarten. Jag började här utan att knappt veta något om varken Balettakademien eller dans, och jag kan nog fortfarande konstatera att jag är en av de enda i dessa lokaler som inte är eller har varit fysiskt verksam inom området. Men sakta men säkert så börjar i alla fall själva meningen med och känslan kring dansen att sjunka in även i mig. För mig har det varit en omtumlande resa i den här nya världen, det är ju en helt annan vokabulär, en annan attityd, ett eget språk!

Nu ser jag Balettakademien på ett helt annat vis än den där första vinterdagen då jag kom hit lite nervös och spänd, som en ettagluttare på första skoldagen. Jag tyckte att det kändes oändligt stort och ogreppbart. Det var lärare, elever och dansare i vart endaste litet hörn, och någonstans så kändes det som om jag - som inte kan något alls om dans - borde i alla fall veta vem just han eller hon är, eller det där som man absolut bara måste kunna. Kanske är det så att börja på vilket nytt jobb som helst, men jag inbillar mig att dansvärlden är lite annorlunda, kanske lite, lite mer skrämmande för den som är en total nybörjare.



Här på Balettakademien erbjuder vi en hel del kurser i dans för just nybörjare, både små och stora, och jag kan bara tänka mig hur läbbigt det skulle kunna vara. Inte nog med att man är ny i ett hus fullt av vana dansare (som stretchar som om det vore hur lätt som helst att ligga sådär med benet över huvudet) utan man ska även stå i en sal bland andra och visa sin egen oförmåga att hålla takten, vara koordinerad och samtidigt se sådär fruktansvärt världsvan och häftig ut.

Men finns det något jag lärt mig hittills av att vara här är det att sådär behöver man ju inte alls känna! Här finns inga krav på att man ska kunna allt innan man ens försökt. Och man måste faktiskt inte alls vara vare sig särskilt världsvan eller häftig, utan finns det någonstans jag mött så mycket uppskattning för människors individualitet så är det här. För var skulle dansen annars ha varit om alla hade rört sig på samma sätt?

Så nästa gång du tvekar över att börja en nybörjarkurs så ta dig i kragen och gå dit! Var dig själv, och bidra med det. För det är just det som är så spännande med kurser, att man inte bara lär sig det man ska utan man lär sig så oändligt mycket mer!







Nora Krantz, administratör på Balettakademien

Litteraturkris eller inte

Det är kris i litteraturbranschen, sägs det.
I fredags lunchade jag med Alfabetas förlagschef Nina Wadensjö. Hon berättade om bokbranschens kris, en nedgång på 13 procent i år, även om just Alfabeta har klarat sig utan nedgång. 13 procent är mycket. Och flera förlag genomgår hårdhänta omstruktureringar som gör att författare helt plötsligt kan bli förlagslösa.

Eller är det kris? På kvällen var jag på café Copacabana för att lyssna på poesi. Eleverna på Skrivarlinjens första termin hade en offentlig uppläsning. Den lilla lokalen vid Bergsundsstrand var sprängfull. Inte bara av släkt och vänner, utan även av andra intresserade. En proffsig kväll, ett imponerande program som de hade fått ihop på tre dagar, under ledning, peppning och regi av scenpoesiräven Eric Fylkesson.

Och på måndag kväll fylldes jag med ännu mera hopp under ett av våra författarsamtal. Poeten Marie Lundqvist. Salen var välfylld som vanligt.

Bokbranschen är i kris. Ja, det är den väl. Och samtidigt är det motsägelsefullt. Slå upp en tidning, eller läs alla de mail jag får. Varje kväll här i Stockholm: hos oss, hos andra studieförbund, på Kulturhuset, på caféer och barer, i bokhandlar, bibliotek och antikvariat pågår författarprogram, uppläsningar, diskussioner och intervjuer. Ja, överallt tycks staden fyllas av litteraturhungriga av alla snitt och fasoner.
Och inte så att det är samma förskrämda skara på sju fanatiker på programpunkt efter programpunkt. Nej, inte bara kulturbärande ”tanter” och närmast sörjande. Utan kort och gott bokläsare.

Bilden går inte ihop
En kris för bokbranschen med minskade försäljningssiffror, bokhandlare som slåss mot konkursspöket och internetbokhandlarna som tar allt större del av den minskade kakan.
Samtidigt finns just ett allt större intresse för möte med litteraturen, med författarna och översättarna.
Vänd lite på bilden. Plocka bort de stora aktörerna: Bonniers, Norstedts, Akademinbokhandeln. Sätt in mellanstora och små aktörer där i stället; Alfabeta, Ordfront, Bokförlaget mormor, Erzats och Antikvariatet Rönells.
Där pågår ingen kris. Snarare en omvandling. Som om allt fler läsare vill möta litteraturen så att säga ”rått”. Utan stora reklamkampanjer för senaste Dan Brown i tunnelbanan eller Stieg Larsson, utan det andra, det egna, det självvalda. Som om branschen börjar nischa sig. Små förlag hittar sina läsare, och läsarna hittar sina förlag och sina upplevelser.
Inte bara det i bok färdiga, det vill säga uppläsningen vars enda syfte är att sälja boken. Utan som i fredags; våra elever som läser dikter skrivna och skapade för just detta ögonblick, detta möte.
Ja, då kommer folk.






Erik Grundström, författare och huvudlärare på Skrivarakademin

Om hur viktiga ord är

Ibland fastnar en låt eller refräng i mitt huvud och jag kan bara inte låta bli att nynna den eller höra den i huvudet om och om igen. Till slut kan det bli riktigt tjatigt.
Men nu är det en mening, inte en låt, som har fastnat hos mig och jag känner mig absolut inte irriterad för det – snarare upprymd. Meningen som dyker upp då och då är:
Varje litet ord vi använder betyder något.
Orden kommer från ett retorikseminarium som jag var på för några veckor sedan, här på Folkuniversitetet. Föreläsaren Karl Beijbom pratade om hur viktigt det är med ord, med rätt ord vill säga. Han inledde med en solskenskhistoria som utspelade sig i Frankrike under 1900-talet. Författaren, dramatikern och filmmakaren Marcel Pagnol gick förbi en tiggare som hade en skylt på magen där det stod ”Jag är blind”. Han frågade hur affärerna gick och fick till svar att det inte gick så bra. Det låg inte många francs i tiggarens hatt.

- Får jag skriva till några ord på din skylt? frågade författaren.
- Javisst, sa tiggaren.
En månad senare stötte han på tiggaren igen och frågade återigen hur affärerna gick.
- Strålande! Det är fantastiskt! Det har aldrig gått bättre! Vad står det på skylten egentligen?
Författaren läste högt för honom:
- Det är vår. Jag är blind.

Tänk att några ord kan spela så stor roll. Budskapet om våren gjorde folk glada och då ville de gärna öppna plånboken för tiggaren. Det gäller bara att hitta de rätta orden…
Karl Beijbom menar att varje ord vi använder för att förklara vad vi är, vad vi gör och vad vi vill, är avgörande för om vi skall lyckas skapa förståelse, bygga förtroende och bli mer framgångsrika. Både privat och på jobbet. Karls recept för att lyckas med allt detta är:

• Skaffa en gemensam ordplattform – Det vill säga hitta några nyckelord som beskriver företaget/dig själv. Ställ frågan: Vad menar vi/jag med dessa ord?
• Gör en årlig språkrevision – Om det är en verksamhet: Förstår våra kunder de ord vi använder? I samtal, brev, annonser och broschyrer?
• Utveckla språkprofilen – Bidrar orden vi använder till att stärka vår profil och vårt varumärke? Ökar orden förtroendet för vad vi gör och vad vi står för? Annars kanske det är dags att hitta nya ännu bättre ord, uttryck och begrepp som speglar vår verksamhet, våra värderingar och våra visioner.

Många ord är så starkt förknippade med ett företag att de nästan är synonymer, till exempel Don’t dream it – drive it (Jaguar), Coca cola – the real thing eller Volvo – for life.
När jag spånar fritt kring ord som jag själv förknippar med Folkuniversitetet dyker Kunskap, service och glädje upp. Det är lite som Tro, hopp och kärlek, Frihet, jämlikhet och broderskap eller kanske Sex, drugs and rockn’roll. TRE ord verkar i alla fall funka, det klingar bra. Sedan gäller det att analysera ordens innebörd. Det skulle jag ju i och för sig kunna sitta och klura på själv, men enligt Karl Beijbom är det oerhört viktigt att ALLA på företaget uppfattar och använder orden lika, både när man kommunicerar med varandra inom företaget och med kunderna. Han tycker också att det är bra att sammanfatta företagets vision i en mening (gärna i en metafor om det går) som till exempel en socialbyrå vars motto är: Vi ska vara hoppfulla människor som väcker hopp hos andra. Eller Assi Domäns: Vi ska vara första alternativet för krävande kunders behov av effektiv förpackning och förstklassiska trävaror.
Varje litet ord vi använder betyder något. Meningen har snart blivit ett mantra. Hur som helst bor den numera i mitt huvud. Och det är något jag tänker på titt som tätt.






Kristina Rozenbeek, webbreporter på Folkuniversitetet