Vi delade hemligheter, gråt och gapskratt

Jag är inte alltid den som orkar dra saker i långbänk. Jag vill ha resultat och jag vill se förändring. Men jag trodde nog aldrig att jag var född med författarhantverket i fingrarna per automatik. Kanske det berodde på att min respekt för författandet var så enorm. Jag har fortfarande väldigt svårt med att på riktigt förstå att jag faktiskt lyckats få ihop 364 sidor som blev romanen Jag älskar dig inte.

Jag anmälde mig till en grundkurs på Skrivarakademin och hamnade i en vansinnigt trist lokal på Bryggargatan mitt i Stockholm tillsammans med vilt främmande människor och en lärare som verkade småvresig. Det kändes att jag hade landat på ett mjukt moln.

Första kurstillfället trevade vi med att bekanta oss efter den traditionella presentationsrundan men jag tror att vi var pusselbitar som vartefter timme och dagar gick lades mjukt på plats för att ganska snart bilda en enhet. De människor jag fick möta där blev en särskild familj som delade saker och hemligheter med varandra som jag inte delade med någon annan i hela världen. Vi läste varandras texter och mest innerliga berättelser. Hjärta och själ kopierades upp i rätt antal ex och häftades ihop och delades ut. Vi delade hemligheter och vi delade gapskratt och vi grät. Och vår lärare stod ut hela tiden. Det var svårt att vara utan rummet på Bryggargatan och människorna i gruppen alla de sex dagar då jag inte var där. Och vår lärare skulle komma att gräva djupt i oss för att få in kunskapen.


Möjligen sa han någon gång att vi fick försöka sluta skratta. Kanske det var när någon nervöst berättade om en het sexscen som skulle beskrivas i text. Kanske vi grät när någon i en text plågade djur eller fick en svår sjukdom som ledde till en begravningsscen i sista stycket.

Han hade det inte så enkelt med den första gruppen jag fick förmånen att tillbringa tid med (och som jag önskar att jag finge en enda dag tillbaka) men han fick ner det som vi behövde i verktygslådan. Det insåg jag när jag satt och skrev det manus som nu är en roman och hans råd är i mina tankar när jag är mitt uppe i min andra roman.

Nej, jag tror faktiskt inte att jag hade suttit där jag sitter idag utan Sören, Erik och Inga-Lina som var de lärare jag mötte allra mest på Skrivarakademin. Jag tror inte att jag hade begripit det hantverk, den romantiskt befriade kunskap jag fick om skrivandet. Jag tror helt enkelt inte att jag hade blivit författare. Så enkelt är det.

För det jag fick lära mig ligger i en verktygslåda jag har intill mig när jag skriver. Min hejarklack som består av de jag fick förmånen och lyckan att lära känna (och jo, vi är några som fortfarande umgås som bästa vänner) står runt omkring mitt skrivbord och då och då rister väggar och fönster när Sören dundrar: Skrivandet är inget romantiskt dravel, det är förbannat hårt arbete!

Christina Stielli, debutant och tidigare elev på Skrivarakademin, samt föreläsare och egenföretagare inom utbildningsbranschen

Skrivarakademin har lämnat de trista lokalerna och kurserna ges numera i ett vackert hus på Kungstensgatan 45. Läs mer om Christina på christinastielli.se