En tvåårig resa som berikar

Skrivarlinjen är Skrivarakademins stolthet, tänker jag ofta. En tvåårig resa som inte bara resulterar i färdiga böcker, utan även innebär en enorm personlig utveckling för den som går den.

Varje år gör vi en studieresa till Bokmässan i Göteborg, branschens absolut största händelse. Där träffas författare, läsare och förläggare i färgstarka möten.

I år fick Skrivarlinjens elever i uppgift att föra en mässlogg och här nedan kommer lite djupa, roliga och intressanta klipp ur dessa loggar. Sammantaget ger de kanhända bilden av en mycket händelserik helg.

"Han svarade som bara Bob Hansson kan: Det är inte orden som ska vara poetiska, utan innehållet. ... det är inte orden som ska vara poetiska utan innehållet... ja... visst är det så!" Linda

"I lördagsmyllret blir presentationen av de afrikanska författarna Kopano Matlwa, Ondjaki, Petina Gappah, Tolu Ogunlesi och Irene Sabatani isbrytaren i mitt bokmässehav. (Behöver jag säga att det var fantastiskt!) Petra

"Känslan ska gå som en röd tråd genom hela boken. Skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist hittade en hårdrockslåt som förmedlade den ton han ville åt". Åsa

"Christer Fuglesang verkar sympatisk och väldigt ödmjuk. ... berättar om hur flera år av sagoberättande för sina barn blivit till en lärobok om rymden. Jag köper tre signerade exemplar och är helnöjd". Pia

"Jag väljer framför allt seminarier som kan hjälpa mig i mitt bokprojekt. Oj, vad kul det är att kunna gå på allihop! Jag är så glad över mitt seminariekort" Hanna

"Poesi och Våld, spännande! Medverkande var Anna Hallberg och Ann Hallström. ...Poesin blir en strategi för att nå känslolivet, hjärtat, själen" Annett

"Lördagen blev bara bättre och bättre. Karl-Ove Knausgård. Intressant att skriva om det riktigt mänskliga. Renodlade mänskliga tankar utan moraliserande finjusteringar... Det handlar om vad vi tänker på riktigt." Lollo

"Tänk vilken uppfinning typografin är! Munkarna som åstadkom vackra boksidor... magiskt att föreställa sig dem pyssla med färgbollar, eller vad det nu kallas. Och typer." Johanna

"Jag är numera 14 böcker rikare (15 om man räknar med den fina kalendern jag köpte)" Evelina

Resan har bara börjat.





Inga-Lina Lindqvist, författare och lärare på Skrivarakademin

Hur man tänjer gränser

För ett tag sen var jag och mina kollegor på en oförglömlig föreläsning som handlade om att tänja sina gränser. Från sin rullstol fick föreläsaren David Lega mig att skratta och gråta om vartannat. Hans drivkraft har alltid varit att se hur långt han kan komma. Att alltid tänja sina gränser, både fysiskt och mentalt. Det har inte alltid varit lätt, men han har verkligen lyckats göra det. Efter en mycket framgångsrik karriär som simmare i handikapplandslaget slutade han efter Paralympics i Sidney år 2000. Numera är han politiker, föreläsare och entreprenör. Jag kunde inte låta bli att anteckna några kloka ord och tips som han delade med sig på föreläsningen. Jag önskar jag kunde återge den humor och självironi som han frikostigt bjöd på..

• Kärlek, stöd, krav och beröm är självförtroendets fyra ben, som behövs för att kunna nå dina mål
• Sluta jämföra dig med andra, titta i stället på dina egna förutsättningar
• Våga göra nya saker
• Våga bli bättre men strunta i att vara bäst
• Var inte rädd för att misslyckas
• Livet är inte en tävling
• Sätt upp SMARTA mål som är Självvalda, Mätbara, som du kan Acceptera, Realistiska och Tidsbestämda

Kan du också tänja dina gränser? Göra det omöjliga möjligt? Ja, det klart. Mycket har med din inställning att göra, menar David Lega. Alla människor kan utvecklas längre än vad de tror är möjligt, utefter sina egna förutsättningar. Det gäller bara att försöka hitta vilket mål du vill sträva efter..







Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet

Att sjunga bort måndagsångesten

Måndag. Längsta dagen på veckan då jag är i Kungstenen från morgon till kväll. Orkar jag? När väckarklockan ringer är det ingen som skulle kunna tro det, allra minst jag själv. Men, vis av erfarenhet vet jag alltid på något outgrundligt sätt att jag orkar hela måndagen. Särskilt de där sista timmarna på arbetsdagen, mellan 17.30 och 20.45. Då när man egentligen vill vara hemma och ligga i soffan och slöa framför TV:n. Det är då sal 210 fylls med entusiaster. Körentusiaster som går på kvällskurs i körsång på Folkuniversitetet. Körentusiaster som fullkomligt bubblar av energi och glädje när vi sätter igång och börjar låta. Det är som att de under veckan samlat på sig en massa ljud som bara väller ut. Då är TV:n som bortglömd och min energi på topp. En varm och härlig stämning sprider sig. Vi har nära till skratt, men också till allvar och koncentration. Att vara ledare för en sådan kurs är bara att tacka och ta emot! Det ger så otroligt mycket. Energi, glädje, välmående. Och det verkar som att det gäller även deltagarna. Flera har bekräftat detta med egna ord:

”Jag längtar till måndagarna, då får jag sjunga!”

”Jag är alltid så trött när jag kommer, men när jag går är jag hur pigg som helst”

”Min terapeut sa att jag borde sjunga, så jag började med det och det funkar!”

Ofta får jag den här typen av kommentarer från deltagare. Något som gör att mitt jobb känns meningsfullt och viktigt. Ändå funderar jag ibland på om min insats verkligen kan spela roll. Som enda kulturarbetare i en familj full av sjukvårdspersonal kan jag känna tvivel inför hur mycket jag egentligen gör för världen. Som ett arv från min familj har jag blivit nyfiken på om det finns några belägg för att människor verkligen mår bättre om de sjunger.

Det har gjorts en del forskning på körsångares hälsa och man har sett att det faktiskt finns positiva samband mellan sång och fysiskt och psykiskt välbefinnande. Till exempel har forskare på Karolinska, med professor emeritus Töres Theorell i spetsen, kommit fram till resultat som åtminstone indikerar att körsång kan ge positiva effekter på människors hälsa. Läs gärna Töres Theorells bok Noter om musik och hälsa, som redovisar forskning kring detta på ett enkelt sätt.

Visst känns det bra att ha vetenskapliga belägg för att människor mår bra av att sjunga, men framför allt känns stämningen i rummet, körsångarnas glada uppsyner och min egen känsla av glädje efter kören som det främsta beviset för att det funkar.

Så efter den där långa måndagen är jag redo för resten av veckan. Lite trött men lycklig! Det ska jag försöka komma ihåg nästa måndag morgon när klockan ringer.

Elin Lannemyr, sånglärare på Folkuniversitetet

Om att våga vara nybörjare

Att vara nybörjare har alltid legat mig i fatet. Runt tredje, fjärde lektionen brukar det gå upp för mig. Läraren har ännu inte kommit med en chockad och totalimponerad blick som vittnar om att han eller hon håller på att trilla av stolen på grund av vad jag nu plötsligt levererat, trots att jag är total nybörjare! Och då inser jag mitt öde, det var alltså inte det här jag skulle hålla på med och så slutar jag. Kanske har det med lathet att göra, att jag inte ska behöva läsa läxan, öva och streta för om jag inte klarar det utan att kämpa så är det inte min grej. I sökandet efter mitt eget kall, området där jag ska visa mig vara ett underbarn, en helt fantastisk begåvning och en total självklarhet har jag gång på gång snubblat, givit upp och erkänt mig besegrad av min egen oförmåga. Slutligen har jag blivit helt ointresserad av att uppta ämnen jag inte redan behärskar. Jag har börjat ta till mig det faktum att jag förmodligen inte blev något underbarn.

När jag skulle ta körkort kunde jag som vanligt ingenting när jag började. Vid tredje uppkörningstillfället övade vi fickparkering, och jag svor och sa att det här är ju helt omöjligt! Jag ville kasta bilnyckeln i ansiktet på min stackars tålmodige far som snällt hade ställt upp, och lämna det där uppenbart sjunkande skeppet för att aldrig sätta mig i en bil igen. Men det vore ju nästintill omöjligt, så jag sökte argument för att det ju är så miljöovänligt med bilar och dyrt inte minst, och till och med livsfarligt och... och… och… så fruktansvärt praktiskt och underlättande. Så jag bestämde mig för att körkort skulle jag ha om det så var det sista jag gjorde.

Och någonstans där vände det, jamen struntsamma om det låter som om jag stryper en katt när jag spelar fiol första gången och om leran flyger rakt in i väggen när jag ska dreja min första skål. Och struntsamma om samma sak händer andra, tredje och fjärde gången.

Nu går jag på pianolektioner, och varannan tangent jag trycker ner är fel, men det gör inget. För när jag började var alla toner jag spelade fel och nu är åtminstone hälften rätt. Ju mer jag övar och övar och övar desto bättre går det! Jag drivs inte längre av resultat och prestation utan kan njuta av utmaningen och helt plötsligt står jag faktiskt ut med att vara nybörjare.







Nora Krantz, administratör på Balettakademien