Ångestladdad spegling på Balettakademien

25 tjejer. En gigantisk spegel. Vi står och hänger på höften, pigga efter 30 minuters uppvärmning och riktigt taggade på att dansa. Några står och viskar i klungor, andra står själva och tittar ner i marken, och vissa rättar till kläderna i spegeln. Spegeln som ingen kan undvika, den finns där framför oss hela tiden. Vi granskar varandra, kläderna, sminket, stilen. Vår unga lärare pratar om att '' Här inne dömer vi inte varandra, vi är här för att dansa och alla ska våga släppa loss utan att skämmas''. Såklart! Självklart! Absolut! Men kollade den där tjejen just på min slarviga frisyr? Ser jag konstig ut? Det kanske är vår egen blick som stirrar tillbaka på oss i spegeln som skrämmer oss mest. Att duga eller inte duga. Musiken sätts på, och jag skyndar mig att ställa mig tillrätta framför spegeln. Vi går igenom nya stegkombinationer och dansar dansen flera gånger, tills vår lärare stänger av musiken.
- Jag hade tänkt att vi skulle köra lite grupper... säger hon och plötsligt stannar tiden.
Nejnejnejnejnej! skriker den lilla osäkra tjejen inom mig. Vilken mardröm! Att dansa i grupper innebär blickar. Nästan allas blickar. På mig!
Läraren delar in oss i grupper om fyra. Min hjärna försöker snabbt hitta en lösning, hur ska jag kunna smita ifrån detta!? Att dansa inför de 21 resterande tjejerna. Inte tänker jag utsätta mig för deras kritiska blickar. Jag kommer att halka, snubbla, göra bort mig totalt. Min grupp börjar ställa upp sig i salen medan de andra sätter sig med ryggen mot spegeln och riktar sina blickar mot oss. Jag inser att det inte finns någon utväg ur detta.
Musiken sätts på. Vi räknar takterna tills det första steget tas. Och vi kör! Vi dansar, vi kliver fel, skrattar och helt plötsligt är låten slut. Tjejerna vid spegeln applåderar, och så är det nästa grupps tur. Jag är alldeles varm och hjärtat bultar. Och jag blir förvånad, de gör ju också fel! De tappar också bort sig, kliver fel ibland. Vi applåderar högt åt gruppen. Och jag är så lättad, alla gör ju faktiskt fel ibland. Det är mänskligt. Några minuter senare är det dags för min grupp att dansa igen. Innan musiken börjar frågar en tjej som ställt sig längst fram om någon kan stå bredvid henne. Jag ler lite tröstande åt henne, men står stadigt kvar på min plats längst bak.
- Du kan väl stå bredvid mig? säger hon till mig sekunderna innan låten börjar.
- Njäää, njää... säger jag, men hon tar tag i mig och innan jag hunnit protestera står jag bredvid henne. Låten börjar. Jag missar första steget, men lyckas komma tillbaka in i dansen. Kliver fel nån gång, men jag kommer på mig själv med att inte bry mig. För jag börjar inse att vi alla gör fel ibland, vi är ju alla människor, trots allt. Och jag slår vad om att alla tjejer i salen någon gång har känt sig lika osäkra som jag. Men jag tänker inte döma någon annan. Så varför skulle de andra döma mig? Egentligen?
Låten tar slut, och jag tar emot applåderna. En härlig värme sprider sig i kroppen. Jag känner mig lugn och stolt och glad.
Alma Arnek, 14 år, gästbloggare och elev på Balettakademien

Reading – när ord, röst och kropp möts

Våra elever på Skrivarlinjen brukar varje år under årskurs ett, under dramablocket, ha ett samarbete med Calle Flygares teaterskola. En så kallad reading. (Ett svengelskt uttryck – kom gärna med förslag på ett bra svenskt uttryck.) Det handlar om att skådespelare med manus i hand läser en pjäs.
Ett första möte med orden, rösten och kroppen.
Nu här i februari var det dags igen. Texter skrevs och lästes en första gång av teatereleverna, synpunkter kom, texternas skrevs om och lämnades in igen.
Så dags för själva readingen på Odenteaterns scen:
Ett flertal av Calle Flygares elever nöjde sig inte med att bara läsa. Utan det var inrepeterade repliker, scenkläder och smink.
”Nattvak” om en sjuksköterskas reflektioner invid en sjukbädd, om livet och döden.
”Om jag bara hade vågat” som börjar som en författarintervju och slutar i ett svartsjukedrama.
Och många fler. Detta är det stora. Det eleverna sa. Att ha skrivit ord, tankar som någon annan ger kropp och röst. Hur de egna orden får eget liv, en egen vilja, tolkningar de inte tänkt på när de skrev dem.
Detta inser jag är en del av vår Skrivarutbildning – att förstå och lära sig de egna ordens inneboende kraft. En anledning till stolthet.






Erik Grundström, författare och huvudlärare på Skrivarakademin

Vill du bli rikare, effektivare och klokare?

Jag skulle vilja ge er tre tips som kanske kan inspirera er och få er att tänka till.

Det första tipset handlar om en kvinna, Lisa Forsström, som satsade egna pengar på att vidareutbilda sig och kunde på så sätt tredubbla sin lön. Visst låter det fantastiskt? Hon började med att göra en femårsplan där hon ställde sig frågan: Var vill jag vara om fem år?

Läs hela artikeln om Lisa, publicerad i Metro i slutet av januari…

Det andra tipset är till dig som vill arbeta mindre och få mer gjort. Författaren och föreläsaren Klas Hallberg beskriver i sin underhållande bok YCDBRALAI (You Can’t Do Business Running Around Like An Idiot) hur det är möjligt. Bland annat genom att sluta låtsasjobba och sluta gå på möten som inte har en agenda. Om ni har möjlighet att lyssna på honom – gör det! Inte minst för att han är så vansinnigt rolig – det var länge sedan jag skrattade så mycket.

Läs en kortintervju med honom, publicerad i Metro häromdagen…

Det sista tipset handlar om miljö och hållbar utveckling. Något som vi på Folkuniversitetet satsar rejält på. Idag fick vi faktiskt bevis på detta – vi har tilldelats Stockholms stads miljödiplom för vårt miljöarbete. Det känns roligt!
Under våren kommer vi att anordna kostnadsfria föreläsningar som bland annat handlar om vad det innebär att leva miljövänligt och hur kan man arbeta för en hållbar utveckling. Första föreläsningen är den 11 februari.

Läs mer om de kostnadsfria föreläsningarna…

Hoppas att ni fick lite nya tankar…







Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet

Kära goda jobbiga anmälningsperiod

Jag gillar verkligen mitt jobb i kundtjänst och receptionen. Det är både roligt och stimulerande. Trots det går jag med blandade känslor till jobbet dessa dagar. Jag vet att det kommer att vara några stressiga veckor framöver med närmare hundra telefonsamtal per dag. Och kluriga frågor att besvara i receptionen. Vid dagens slut är jag helt mör och nästan hes. Men det känns ändå stimulerande och otroligt roligt. Tänk att så många vill komma till oss på Folkuniversitetet för att utvecklas i sina jobb eller privat, eller helt enkelt för att ägna sig åt sina favorithobbies. Vissa kurser är ju mer populära än andra. Många som har gått en kurs i keramik eller måleri väljer att fortsätta år efter år. De som väl har börjat klä om sin fåtölj fortsätter att gå kurs efter kurs i möbelrestaurering. Likaså i vår silversmedja. Där är det alltid full aktivitet dag, kväll
som helg. Att möta alla dessa människor är det som gör att jag gillar mitt jobb så mycket. För mig är det en glädje i att höra de som äntligen har bestämt sig för att gå den där kursen som de har funderat på att gå i alla år. Jag gillar att få hjälpa andra – det gör mig glad.






Lena Harrysson, Folkuniversitetets kundtjänst och reception