När vi på Skrivarakademin bestämde oss för att starta skrivarkurser på distans så var det efter förfrågningar. Någon satt i fängelse och ville gå kurs. Någon annan bodde i Sydafrika, en tredje var gravt rörelsehindrad, men hade inte några som helst problem att kommunicera via dator, och alla hade de samma krav eller önskemål: Inga fysiska träffar.
Vi startade kurserna och visst har vi fått deltagare från kategorierna ovan. Men många av våra elever hade Stockholmsadresser och borde ha kunnat gå på våra öppna kurser. Lite brydda var vi. Hur skulle vi förhålla oss? Tacka nej? Styra över dem till vårt övriga kursutbud?
Vi frågade! Varför vill du gå distans och inte gå på våra vanliga kurser, träffa andra i ett klassrum och samtala? Få det där mötet.
Två svar egentligen.
Det första: Flexibiliteten. Att de levde ett liv som måste schemaläggas med precision och som spricker om ett barn blir sjukt eller något annat oförutsett inträffar. Men på en distanskurs kan man göra sin uppgift när man hinner, bara det sker under den veckan. Och fördelen: Du missar inte en enda lektion.
Vilket också visade sig: Närvaron är extremt hög.
Det andra: En distanskurs är både anonymare och personligare. Du är dina texter. Du är det du skriver. Det du väljer att skriva. Visst, alla får presentera sig. Men ändå, du blir inte bedömd. Du kan vara blyg eller stammande. Det är dina ord, en sorts renodlad kommunikation och du kan i dialogen verkligen tänka efter innan du trycker på ”skicka”.
En koncentration, så vill jag sammanfatta det, på vad du är där för. Visst du missar det personliga mötet. Men mötet blir mer fokuserat.
En brist eller en styrka?
Erik Grundström, författare och huvudlärare på Skrivarakademin
