Den osynliga fienden

Jag har alla förutsättningarna. Tid. Bebis. En alldeles ny fantastisk kamera. Möjlighet att gå på kurs gratis. Ja – ingenting talar emot att jag ska anmäla mig till kursen ”Bebisfoto”. Jag anmäler mig i morgon! Eller i övermorgon…. Hm… Kanske blir det ändå bättre att jag går kursen i februari när han är lite äldre och kan sitta? Eller i slutet av mars när… Sådär håller jag på. Jag är lat. Oföretagsam. Det är skönt att vara hemma. Att inte ha något inbokat. Ta dagen som den kommer.

Idag talas det mycket om livspusslet, att det är svårt att få tillvaron att gå ihop, svårt att få tid till sina barn, till sin man, till sina vänner, att förverkliga sig själv och så vidare. Och vi på Folkuniversitetet diskuterar också detta när vi gör våra SWOT-analyser (från engelskans Strengths, Weaknesses, Opportunities och Threats) och försöker identifiera potentiella hot för vår verksamhet. Vi konstaterar då att ett stort hot är just människors brist på tid och att det är så mycket som ska hinnas med på den lilla (fri)-tid som finns. På måndagar kan jag inte gå på kurs, för då spelar min man innebandy och på tisdagar skjutsar jag dottern till simningen och på torsdagar jobbar jag över och… Ja, ni kanske känner igen er.

Men jag vete katten om livspusslet är det enda eller ens största hotet. Kan det inte vara så att lättjan och oföretagsamheten är en osynlig fiende som hindrar Folkuniversitetet från att fylla våra kurser och som dessutom hindrar mig och många andra från att berika våra liv? Vi som inte får arslet ur vagnen, som alltid har något annat att skylla på. Vi som aldrig går på teater för att det kräver att man tar ett initiativ och bokar biljetter i god tid. Vi som inte lyfter luren och ringer den där underbara väninnan för att det ju faktiskt kan vänta tills i morgon. Vi som köper ett par joggingskor som sedan står där oanvända i garderoben.

Kanske är det en stor och okänd folkrörelse (eller snarare folksjukdom) som vi inte ens vet att vi är med i? Som hindrar oss från att uppleva en massa roliga och ibland rentav livsomvälvande saker.

Men som kanske samtidigt också hindrar oss från att rusa in i den berömda väggen.

Fast att jag skulle ta risken att bli utbränd genom att anmäla mig till en kurs i bebisfoto låter högst osannolikt.

I morgon anmäler jag mig!






Eva Arnek, avdelningschef Folkuniversitetet

Beroendeframkallande verksamhet

En av mina keramikdeltagare utbrast en dag: ”Det borde utgå en varning innan man börjar på en keramikkurs: VARNING! STARKT BEROENDEFRAMKALLANDE!”
Hon fortsatte med inlevelse: ”Jag borde stämma Folkuniversitetet, för att jag har drabbats av något så beroendeframkallande!” Hennes ton var mycket hjärtlig, kanske jag ska tillägga, hon var i det närmaste euforisk över att få uppleva detta beroende.

Och hon är inte ensam om detta. Jag vågar påstå att nästan alla som börjar en keramikkurs hos oss, på ett ganska tidigt stadium känner att hit vill man komma fler gånger. Många deltagare har gått keramikkurser hos oss i 15 år, eller mer! Därmed inte sagt att nybörjare inte har en given plats på våra kurser, för det har de verkligen. Det är lika roligt varje gång det kommer nya ansikten, och det går tidigt att märka när beroendet sätter in...

Jag tror att just materialet lera är något som kan tilltala precis alla typer av människor. Det är något väldigt direkt och konkret med lera som gör det enkelt att tycka om den. Inte heller finns något annat material som är så formbart. Från en oformlig klump lera kan du med bara dina händer som verktyg, förändra den till nästan vad som helst. Sedan tror jag att det ligger i vår mänskliga natur att känna stor tillfredsställelse över att få skapa något med våra händer. Det märks tydligt bland våra deltagare, oavsett bakgrund, ålder och kön. Glädjen och fascinationen över leran, är stor och gemensam.

På ett sätt är nog annars keramik det mest omoderna man kan syssla med. När det inom alla områden sker stora tekniska utvecklingar har det, när det kommer till lera, inte hänt mycket sedan stenåldern. Vilket är en rätt skön tanke kan jag tycka. Det betyder att det är en "trend" som har hållit i många många år redan, och som kommer att fortsätta leva vidare. Tittar man på tidiga lerföremål ser man att de inte enbart har en praktisk funktion, utan att de dekorerades och utformades på kreativa sätt som vittnar om ett lustfyllt förhållningssätt till materialet.

Kanske är det därför särskilt beroendeframkallande för oss nutida människor, där vi lever med så mycket teknik, information och stress, att få uppslukas av ett så jordnära material som låter sig formas av våra bara händer, och vår egen fantasi.

Det går liksom inte att låta bli att gilla detta!

Åsa Blixt, keramiklärare på Folkuniversitetet