När jag gick på målarskola under 80-talet fick jag höra talas om den franske målaren Paul Cézanne, som enligt Picasso var ”det moderna måleriets fader”. Mästaren Cézannes måleri, med sina mångfacetterade plan och ljusbrytningar förbryllade och fascinerade mig. Jag trodde då att det var frukten av en intellektuell analys som givit detta starka och samtidigt svårförståeliga måleri.
I början av 90-talet flyttade jag till Sydfrankrike delvis lockad av den påtalade inspiration som sades komma som ett brev på posten mellan de provencalska vinfälten. Min tanke var att ta emot målargrupper för att tillsammans kunna studera i det moderna måleriets vagga. Att jag då inte visste vad jag gav mig in på är en annan historia, men nu vill jag berätta om hur jag kom att få en djupare förståelse av Cézannes måleri.
I Aix-en-Provence, där Cézanne föddes år 1839, finns hans gamla ateljé bevarad, omgärdad av en numer ganska vildvuxen trädgård. I övervåningens ateljé hänger hans gamla rock på en krok, fullständigt autentisk med fläckar av mat och färg. Hans målarutrustning finns på plats och hela arrangemanget bevakas varglikt av nutida fullblodsentusiaster.
Vid mitt första besök i Cézannes ateljé blev jag fullständigt gripen av den existentiella slagkraften i tingens och måleriets utstrålning. Samtidigt som jag kände mitt eget livs röda tråd så framstod Cézannes verk med en ny mänsklighet. Jag var förstummad och bedövad av en insikt som inte lät sig beröras av tidens gång eller individuella olikheter. Jag kände Cézannes närvaro och livsverk som fullt levande och vital i mitt eget inre. Det var inte tu tal om saken – jag hade lärt känna Cézanne - ja, han var nästan min kompis!
När jag klev ut ur det vackra huset på höjden med den risiga trädgården upptäckte jag efter en stund att tårarna strömmade nerför mina kinder. Jag var så gripen att inga andra känslor fick plats i min varseblivning. Tårarna bara rann och rann. Och vad jag då i mitt stilla sinne förstod var att Cézannes måleri inte var en intellektuell analys utan en strängt emotionell prioritering. Han hade talat till mina innersta känslor!
Jag har fortfarande glädjen att kunna ta emot målargrupper i Provence. Vi studerar det provensalska landskapet i hopp om att utifrån vedertagna normer (perspektiv, komposition, balans, rytm) leta oss fram till en prioritering som i bästa fall återspeglar något av människans essens.
Deltagarnas allvar är inte att ta miste på, men hårt arbete ska förenas med vardaglig njutning och det provensalska köket ger stort utrymme för sådana behov. Inför en gemensam middag skulle jag köpa grönsaker hos min granne i närmsta gränd. Madame Passeri är snart åttio år men räknar all försäljning i huvudet vilket redovisas på minimala papperslappar, klippta ur kasserade kartonger.
Vi hade under dagen målat i byn Vauvenargue där Picasso är begravd i trädgården till sin sista boning. Jag berättade stolt för Madame Passeri att Picasso var en stor beundrare av Cézanne och att han valt att runda av sitt liv vid foten av det berg – S:t Victoire som Cézanne målat av hundratals gånger. Madame Passeri som under hela sitt liv inte varit längre än 30 km från vår by visade sig ha ena foten i konsthistorien.
”Min farfar kände Cézanne, han vaktade fåren där Cézanne målade landskap!” tillkännagav hon till min förtjusning. Då jag försökte briljera med mina kunskaper om denne målares storhet, svarade hon frankt:
”Ahhh Cézanne, c´était un clochard!
(clochard = ung luffare/ alkis).
Katarina Ekstrand, Folkuniversitetet
