Kreativ lördag – som ett jättekinderägg!

Det känns som att julen blev lite längre i år. Det sista paketet levereras nämligen först nu på lördag. Det är 47 saker i ett. Ett jättekinderägg!

Det jag talar om är Kreativ lördag. Man kan kalla det "Öppet hus", "Happening", "Meet and Greet" eller bara "Välkommen på kalas!"
Vi tyckte helt enkelt att vårt vackra hus är alldeles för obesökt av våra grannar här i Vasastan. Därför bestämde vi oss för att bjuda in er allihop för att se och prova på vad vi sysslar med här på Kungstensgatan 45. Mellan kl. 11-15 blir det massor av kurser, öppna verkstäder, happenings, tävlingar och konserter! ... och allt är GRATIS!!!

Jag har tillsammans med mina kollegor pysslat och trixat ända sedan i oktober för att allting ska få plats. Från kl. 10 kan man ”signa upp sig” på dörren till den kurs man vill prova på och sedan kl. 11 drar allt igång.

Själv kommer jag väl att springa som ett torrt skinn och organisera och fixa så att allt fungerar som det ska, men jag ska i alla fall försöka stanna till ibland för att uppleva det stora utbudet. Silversmide, sång, språkcafé, fusing, keramik, grafik och stickcafé är bara några av programpunkterna.

Tre gånger kommer Balettakademien att dyka upp och göra dansframträdanden. (Så bered dig på att personen bredvid dig mycket väl kan dansa iväg i en flashmob över foajégolvet!)

På plan 6 kommer vår duktiga lärare Jennie Söderlund att visa dig hur du kan teckna
japansk Manga och våra estetiska utbildningar har utställningar både i Dobre, Modegalleriet och Smedjan.

Christina Stielli, som bloggar här nedan, är en av Skrivarakademins tre debuterande författare, kommer att berätta om sitt arbete och sina nya böcker kl. 12. Det lär bli välbesökt!

Ser fram emot att lyssna på kören Voces Nordicae som sjunger klassiska sånger i foajén och efter det drar Karin Inde igång en konsert i elevmatsalen. Både hon och grabbarna i 3flig film som visar filmen "Sopmannen" i aulan har samarbetat med oss på Folkuniversitetet och startat egna studiecirklar.

Jag ser verkligen fram emot lördag och jag hoppas att du hittar hit. Kom gärna fram och säg hej om du ser mig rusande i korridoren!

Om du inte fått programmet i brevlådan kan du titta in här

Tänk att det där lilla idéfröet som vi sådde i mörka oktober nu vuxit och blivit en heldag fylld med överraskningar!

Karina Kampe, projektledare på Folkuniversitetet

Gratis språktestning på torsdag - som en tågluff

Undrar om min gamla gymnasiespanska – anno 80-talet – håller? Jag kanske ska passa på att testa min grundskoletyska och träffa modersmålstalande lärare på torsdag. Det är ju en aningens läskigt också, för man är ju lite blyg (i vissa sammanhang) och att få sin språkliga förmåga utvärderad kan vara lite, hmm genant?
Men jag ska nog göra det ändå – det är ju gratis och jag får träffa folk från Spanien, Tyskland, Ryssland, Portugal och Grekland – som en liten tågluff – och så kan jag ta en kopp ekokaffe på fiket och begrunda om jag ska utveckla mina nyvaliderade gamla lärdomar. Jag kanske blir positivt överraskad av mina oanvända språkkunskaper? Japp, på torsdag ska jag damma av mina gamla gymnasiespråk!

Kom du också!
GRATIS SPRÅKTESTNING 27/2 kl. 16:30 – 18:30 på Kungstensgatan 45

Åsa Lindfors, Folkuniversitetets kundtjänst

Vi delade hemligheter, gråt och gapskratt

Jag är inte alltid den som orkar dra saker i långbänk. Jag vill ha resultat och jag vill se förändring. Men jag trodde nog aldrig att jag var född med författarhantverket i fingrarna per automatik. Kanske det berodde på att min respekt för författandet var så enorm. Jag har fortfarande väldigt svårt med att på riktigt förstå att jag faktiskt lyckats få ihop 364 sidor som blev romanen Jag älskar dig inte.

Jag anmälde mig till en grundkurs på Skrivarakademin och hamnade i en vansinnigt trist lokal på Bryggargatan mitt i Stockholm tillsammans med vilt främmande människor och en lärare som verkade småvresig. Det kändes att jag hade landat på ett mjukt moln.

Första kurstillfället trevade vi med att bekanta oss efter den traditionella presentationsrundan men jag tror att vi var pusselbitar som vartefter timme och dagar gick lades mjukt på plats för att ganska snart bilda en enhet. De människor jag fick möta där blev en särskild familj som delade saker och hemligheter med varandra som jag inte delade med någon annan i hela världen. Vi läste varandras texter och mest innerliga berättelser. Hjärta och själ kopierades upp i rätt antal ex och häftades ihop och delades ut. Vi delade hemligheter och vi delade gapskratt och vi grät. Och vår lärare stod ut hela tiden. Det var svårt att vara utan rummet på Bryggargatan och människorna i gruppen alla de sex dagar då jag inte var där. Och vår lärare skulle komma att gräva djupt i oss för att få in kunskapen.


Möjligen sa han någon gång att vi fick försöka sluta skratta. Kanske det var när någon nervöst berättade om en het sexscen som skulle beskrivas i text. Kanske vi grät när någon i en text plågade djur eller fick en svår sjukdom som ledde till en begravningsscen i sista stycket.

Han hade det inte så enkelt med den första gruppen jag fick förmånen att tillbringa tid med (och som jag önskar att jag finge en enda dag tillbaka) men han fick ner det som vi behövde i verktygslådan. Det insåg jag när jag satt och skrev det manus som nu är en roman och hans råd är i mina tankar när jag är mitt uppe i min andra roman.

Nej, jag tror faktiskt inte att jag hade suttit där jag sitter idag utan Sören, Erik och Inga-Lina som var de lärare jag mötte allra mest på Skrivarakademin. Jag tror inte att jag hade begripit det hantverk, den romantiskt befriade kunskap jag fick om skrivandet. Jag tror helt enkelt inte att jag hade blivit författare. Så enkelt är det.

För det jag fick lära mig ligger i en verktygslåda jag har intill mig när jag skriver. Min hejarklack som består av de jag fick förmånen och lyckan att lära känna (och jo, vi är några som fortfarande umgås som bästa vänner) står runt omkring mitt skrivbord och då och då rister väggar och fönster när Sören dundrar: Skrivandet är inget romantiskt dravel, det är förbannat hårt arbete!

Christina Stielli, debutant och tidigare elev på Skrivarakademin, samt föreläsare och egenföretagare inom utbildningsbranschen

Skrivarakademin har lämnat de trista lokalerna och kurserna ges numera i ett vackert hus på Kungstensgatan 45. Läs mer om Christina på christinastielli.se

Spindelmannen fastnade i Spider-Man: Turn off the Dark

Med stor förväntan och antagligen som första svensk ska jag se den allra första publikrepetitionen av Spider-Man: Turn off the Dark på Broadway. Världens dyraste musikal – 60 miljoner dollar hittills – med musik av Bono och The Edge (från U2) och regisserad av Julie Taynor (The Lion King). Produktionen har haft stora tekniska problem så premiären har skjutits fram flera gånger. Nu har de en och en halv månad på sig att finjustera och fixa till föreställningen innan premiären.

Efter en timmes köande, får jag äntligen komma in. Publikljuset släcks och ridån försvinner. Där kommer Spindelmannen i slowmotion rakt emot oss. Plötsligt flyger dansare från bakre scenen upp i luften och ett nät flätas framför oss. Häftigt!
Det här är en föreställning fylld av kreativa idéer med fantastiska kostymer. Tre dimensioner blir två dimensioner. Serietidning blir live blir serietidning. Snygg koreografi och spektakulära, högenergifyllda flygningar i otroligt tempo. Spindelmannen flyger högt och lågt - genom salongen - landar på balkong och landar mitt bland oss i publiken. Alltid i samma koreografiska slutposition – spindelmannenpositionen – och det ser verkligen ut som Spiderman. Filmsekvenser på gigantiska LED skärmar. Spektakulära "bad guys".

Trots allt det häftiga blir föreställningen ändå ganska tråkig. Den bryts fem gånger i väntan på att tekniken ska fungera. En av gångerna fastnar Spindelmannen hängande en meter från scen och sitter fast. En storvuxen scentekniker får komma och dra loss honom. Ganska fånigt. Tyvärr fastnar inte heller Bonos musik på mig. Det är som att det saknas något? Var är tempot i föreställningen? Sånginsatserna är OK men inte på 60 miljoner dollar-nivå (som tekniken). Balladerna är fina, men kärlekssagan gör mig inte alls berörd. Här har de ett stort jobb framför sig för att få allt att fungera.
ÄNDÅ så sitter jag här nu lite stolt och imponerad över det jag upplevt. Spiderman: Turn off the Dark.

Jan Åström
Rektor och konstnärlig ledare
Balettakademien

Se Youtubeklippet från lördagens konsert

I lördags under julmarknaden kunde man höra dessa grymma toner från Terry Rileys In C.

Lyssna och se Youtubeklippet






Karl Lindemalm, huvudlärare i svenska, Folkuniversitetet

In C - på lördag smäller det!

Måndag kväll på Folkuniversitetet. De sista tonerna av Terry Rileys In C klingar ut. Sista repet inför konserten!

In C skrevs 1964 och är ett av minimalismens portalverk. Stycket består av 53 fragment som varje musiker upprepar valfritt antal gånger. Stycket börjar och slutar unisont men i övrigt rör sig varje musiker i egen takt mellan fragmenten. Det skapar varje gång vi repar nya rytmiska och harmoniska mönster. Mönster som överraskar oss. Ibland låter det ganska slumpartat, ibland fantastiskt.

Repetitionerna har vi genomfört som en studiecirkel. Studiecirkeln där utgångspunkten är ett gemensamt intresse och att man lär av varandra har spännande likheter med själva verket In C.

In C skrevs i en brytningstid. Varje musikers uppgift är ganska strikt definierad: upprepa varje fragment så länge du vill och gå sedan vidare till nästa eller ta en paus och sluta tillsammans med de andra på det sista fragmentet. Men till dessa ganska rigida instruktioner tillägger Riley att varje musiker ska lyssna på resten av ensemblen och anpassa sina pauser och insatser till de andra musikerna. Och Riley definierar i spelinstruktionerna inte antalet musiker eller instrumentationen. Såväl proffs som amatörer kan delta. Man skulle kunna säga att In C är ett verk där man tränar sig i att vara en självständig individ i en grupp och bidra maximalt till en helhet.

Varmt välkommen till vår konsert på lördag den 4 december 13.00 på Folkuniversitetet, Kungstensgatan 45!






Karl Lindemalm, huvudlärare i svenska, Folkuniversitetet

Gesällbrev till våra lärare

Vilken lycka! Häromveckan fick två av våra lärare gesällbrev inom möbeltapetseraryrket. Carina Nyström och Victoria Palmer fick vara med om den årliga ceremonin i Blå hallen i Stockholms stadshus där gesäll- och mästarbrevsutdelningen äger rum.








Victoria Palmer med sin gesällmöbel.


Den som var där fick se en pampig flaggprydd parad av blivande gesäller och mästare som tågade in i Blå hallen. Stockholm läns Blåsarsymfoniker spelade musik ur Guiseppe Verdis Aida. I år var det 162 gesäller och 10 mästare i 18 olika hantverksyrken – allt ifrån frisörer till gitarrbyggare – som fick sina brev, utdelade av Lotta Edholm, skolborgarrådet ï Stockholm.

Vilka är det som får Gesällbrev eller Mästarbrev?
Jo, för Gesällbrev måste man ha en lång och omfattande utbildning, både teoretisk och praktisk, som avslutas med ett gesällprov. Gesällprovet bedöms sedan av en granskningsnämnd i skalan 1 – 5 i de olika ingående momenten. De som lyckas få betyget 4.5 kan få liten silvermedalj och i mycket sällsynta fall går det till och med att få den stora silvermedaljen om man uppnår betyget 5.0 och utöver detta visat på mycket stor yrkesskicklighet.

Mästarbrev kan man få om man har varit yrkesverksam med egen firma under sex år efter gesällbrevet. Man ska kunna visa att man har bedrivit verksamheten på ett seriöst sätt och med en hög kvalitet på sina arbeten. Man ska också kunna visa upp att man har kunskaper i företagsekonomi.

Carina Nyström och Victoria Palmer arbetar båda som lärare på möbeltapetseringslinjen i Järfälla och på möbeltapetseringskurser i Solna. De har en treårig yrkesutbildning bakom sig och har därigenom förvärvat gedigna kunskaper inom sitt yrke. Nu när gesällproven är avverkade kan de tryggt föra vidare sina kunskaper inom området. Grattis Carina och Victoria!







Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet