Hur man tänjer gränser

För ett tag sen var jag och mina kollegor på en oförglömlig föreläsning som handlade om att tänja sina gränser. Från sin rullstol fick föreläsaren David Lega mig att skratta och gråta om vartannat. Hans drivkraft har alltid varit att se hur långt han kan komma. Att alltid tänja sina gränser, både fysiskt och mentalt. Det har inte alltid varit lätt, men han har verkligen lyckats göra det. Efter en mycket framgångsrik karriär som simmare i handikapplandslaget slutade han efter Paralympics i Sidney år 2000. Numera är han politiker, föreläsare och entreprenör. Jag kunde inte låta bli att anteckna några kloka ord och tips som han delade med sig på föreläsningen. Jag önskar jag kunde återge den humor och självironi som han frikostigt bjöd på..

• Kärlek, stöd, krav och beröm är självförtroendets fyra ben, som behövs för att kunna nå dina mål
• Sluta jämföra dig med andra, titta i stället på dina egna förutsättningar
• Våga göra nya saker
• Våga bli bättre men strunta i att vara bäst
• Var inte rädd för att misslyckas
• Livet är inte en tävling
• Sätt upp SMARTA mål som är Självvalda, Mätbara, som du kan Acceptera, Realistiska och Tidsbestämda

Kan du också tänja dina gränser? Göra det omöjliga möjligt? Ja, det klart. Mycket har med din inställning att göra, menar David Lega. Alla människor kan utvecklas längre än vad de tror är möjligt, utefter sina egna förutsättningar. Det gäller bara att försöka hitta vilket mål du vill sträva efter..







Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet

Att sjunga bort måndagsångesten

Måndag. Längsta dagen på veckan då jag är i Kungstenen från morgon till kväll. Orkar jag? När väckarklockan ringer är det ingen som skulle kunna tro det, allra minst jag själv. Men, vis av erfarenhet vet jag alltid på något outgrundligt sätt att jag orkar hela måndagen. Särskilt de där sista timmarna på arbetsdagen, mellan 17.30 och 20.45. Då när man egentligen vill vara hemma och ligga i soffan och slöa framför TV:n. Det är då sal 210 fylls med entusiaster. Körentusiaster som går på kvällskurs i körsång på Folkuniversitetet. Körentusiaster som fullkomligt bubblar av energi och glädje när vi sätter igång och börjar låta. Det är som att de under veckan samlat på sig en massa ljud som bara väller ut. Då är TV:n som bortglömd och min energi på topp. En varm och härlig stämning sprider sig. Vi har nära till skratt, men också till allvar och koncentration. Att vara ledare för en sådan kurs är bara att tacka och ta emot! Det ger så otroligt mycket. Energi, glädje, välmående. Och det verkar som att det gäller även deltagarna. Flera har bekräftat detta med egna ord:

”Jag längtar till måndagarna, då får jag sjunga!”

”Jag är alltid så trött när jag kommer, men när jag går är jag hur pigg som helst”

”Min terapeut sa att jag borde sjunga, så jag började med det och det funkar!”

Ofta får jag den här typen av kommentarer från deltagare. Något som gör att mitt jobb känns meningsfullt och viktigt. Ändå funderar jag ibland på om min insats verkligen kan spela roll. Som enda kulturarbetare i en familj full av sjukvårdspersonal kan jag känna tvivel inför hur mycket jag egentligen gör för världen. Som ett arv från min familj har jag blivit nyfiken på om det finns några belägg för att människor verkligen mår bättre om de sjunger.

Det har gjorts en del forskning på körsångares hälsa och man har sett att det faktiskt finns positiva samband mellan sång och fysiskt och psykiskt välbefinnande. Till exempel har forskare på Karolinska, med professor emeritus Töres Theorell i spetsen, kommit fram till resultat som åtminstone indikerar att körsång kan ge positiva effekter på människors hälsa. Läs gärna Töres Theorells bok Noter om musik och hälsa, som redovisar forskning kring detta på ett enkelt sätt.

Visst känns det bra att ha vetenskapliga belägg för att människor mår bra av att sjunga, men framför allt känns stämningen i rummet, körsångarnas glada uppsyner och min egen känsla av glädje efter kören som det främsta beviset för att det funkar.

Så efter den där långa måndagen är jag redo för resten av veckan. Lite trött men lycklig! Det ska jag försöka komma ihåg nästa måndag morgon när klockan ringer.

Elin Lannemyr, sånglärare på Folkuniversitetet

Om att våga vara nybörjare

Att vara nybörjare har alltid legat mig i fatet. Runt tredje, fjärde lektionen brukar det gå upp för mig. Läraren har ännu inte kommit med en chockad och totalimponerad blick som vittnar om att han eller hon håller på att trilla av stolen på grund av vad jag nu plötsligt levererat, trots att jag är total nybörjare! Och då inser jag mitt öde, det var alltså inte det här jag skulle hålla på med och så slutar jag. Kanske har det med lathet att göra, att jag inte ska behöva läsa läxan, öva och streta för om jag inte klarar det utan att kämpa så är det inte min grej. I sökandet efter mitt eget kall, området där jag ska visa mig vara ett underbarn, en helt fantastisk begåvning och en total självklarhet har jag gång på gång snubblat, givit upp och erkänt mig besegrad av min egen oförmåga. Slutligen har jag blivit helt ointresserad av att uppta ämnen jag inte redan behärskar. Jag har börjat ta till mig det faktum att jag förmodligen inte blev något underbarn.

När jag skulle ta körkort kunde jag som vanligt ingenting när jag började. Vid tredje uppkörningstillfället övade vi fickparkering, och jag svor och sa att det här är ju helt omöjligt! Jag ville kasta bilnyckeln i ansiktet på min stackars tålmodige far som snällt hade ställt upp, och lämna det där uppenbart sjunkande skeppet för att aldrig sätta mig i en bil igen. Men det vore ju nästintill omöjligt, så jag sökte argument för att det ju är så miljöovänligt med bilar och dyrt inte minst, och till och med livsfarligt och... och… och… så fruktansvärt praktiskt och underlättande. Så jag bestämde mig för att körkort skulle jag ha om det så var det sista jag gjorde.

Och någonstans där vände det, jamen struntsamma om det låter som om jag stryper en katt när jag spelar fiol första gången och om leran flyger rakt in i väggen när jag ska dreja min första skål. Och struntsamma om samma sak händer andra, tredje och fjärde gången.

Nu går jag på pianolektioner, och varannan tangent jag trycker ner är fel, men det gör inget. För när jag började var alla toner jag spelade fel och nu är åtminstone hälften rätt. Ju mer jag övar och övar och övar desto bättre går det! Jag drivs inte längre av resultat och prestation utan kan njuta av utmaningen och helt plötsligt står jag faktiskt ut med att vara nybörjare.







Nora Krantz, administratör på Balettakademien

Därför kan jag räta på ryggen

Förra måndagens valresultat gav många av oss på Kungstensgymnasiet en molande oroskänsla i magen. Den täta grå dimman som svepte in stockholmsmorgonen var en symbol för uppgivenheten vi kände inför att ett högerpopulistiskt parti nu finns representerat i vår riksdag.
Det som gjorde mitt hjärta lättare den dagen, var att möta våra elever. Många av dem var också frustrerade och uppgivna. De kände också att dimman smög alltför nära inpå. De diskuterade högljutt på rasterna hela dagen och resten av veckan. Jag som lärare funderade först på om vi skulle vika lektionerna åt att diskutera saken, men beslutade att det bästa jag kunde göra var att låta undervisningen fortgå. Främlingsfientlighet och intolerans växer sig starka i mörkret. Kunskap är det ljus som skrämmer bort dem. Min viktigaste insats förra veckan, denna vecka och alla veckor är att låta mina elever lära, reflektera och utifrån sina nya kunskaper formulera egna åsikter och tankar.
Just det tror jag är gymnasieskolans viktigaste uppdrag. Ungdomar som har kunskaper och analysförmåga, sväljer inte oreflekterat enkla lösningar på svåra problem. Jag rätar på ryggen i vetskapen om att våra elever får de redskapen.

Cecilia Düringer, Kungstensgymnasiets lärare i svenska, historia och kultur- och idéhistoria

Kan Folkuniversitetet mota främlingsfientlighet?

Tankar som snurrar i mitt huvud just nu: Kan kunskap mota främlingsfientlighet och trångsynthet? Vilken roll kan folkbildningen och Folkuniversitetet spela? Vilken typ av kunskap är det som saknas när man tror att svenska högtider som midsommar och jul är hotade i dagens Sverige?

”Folkbildningen innebär möten mellan människor. Möten är det enskilt viktigaste vaccinet mot fördomar som är grundade på rädsla och okunskap. Därför är folkbildningen bra för svensk demokrati”.

Citatet kommer från en artikel i Folkuniversitetets tidskrift och beskriver ett fotoprojekt på Fotoskolan STHLM. Bakom projektet låg Folkbildningsförbundet och syftet var att illustrera folkbildningen som mötesplats för människor med olika bakgrund, intressen och åsikter.

På Folkuniversitetet möts personer med olika bakgrund på en mängd olika kurser och föreläsningar. Men i ljuset av valresultatet kan man undra om det här räcker för att stötta vår demokrati. Behöver vi kanske arbeta mer aktivt med kunskapsförmedling runt invandring, flyktingpolitik och integration?

Vilka kurser och föreläsningar inom det här området tycker du saknas i vårt utbud?

Läs artikeln om Fotoskolans projekt: http://issuu.com/Folkuniversitetet/docs/folkuntidskrift_nr_2_2010






Karl Lindemalm, huvudlärare i svenska och projektledare för Swedex B2, Folkuniversitetet

Alla jobbcoacher är inte helande flumterapeuter i batiktröjor

På söndag går Sverige till val och den titt som tätt ifrågasatta jobbcoachningen är en av de insatser som absolut kan påverkas av utgången. Eftersom jag själv jobbar med detta vill jag försöka ge en lite mer nyanserad bild av denna verksamhet än den som ges i media med jämna mellanrum.

Coachning blandas ibland ihop med situationer där en person ger en annan person expertråd och svar på hur den andra personen ska gå tillväga för att uppnå sina mål. Detta är inte coachning. Coachning inkluderar inte den givna lösningen på ett problem utan innebär att coachen hjälper personen att lösa problemen på egen hand. Med andra ord, våra coacher ställer inte några diagnoser på människors ”livskurser” eller något annat flummigt sätt att uttrycka detta.

I kritiken framförs jobbcoacher som lycksökare, parasiter och lurendrejande outbildade flumcoacher. Självklart finns dessa, inget snack om saken. Men oseriösa aktörer finns på alla marknader. Vem minns inte Regeringskansliets städbolag som hade svart arbetskraft?

Att olika medier skriver om flumcoacher är helt naturligt, det ligger i deras uppdrag att granska. Jag vill också tro att just denna typ av reportage i olika former bidrar till att flumcoacher och lycksökare rensas bort och ger alla seriösa företag och konsulter lugn och ro att göra det de är bra på: Att stötta människor till att komma vidare och skaffa ett arbete eller börja studera. Man måste också komma ihåg att detta är en ny marknad och den kommer saneras genom kritiskt granskande reportage och Arbetsförmedlingens kvalitets- och leveranskontroller.

Vad jag dock vill säga med allt detta är: Dra inte alla över en kam. Tro inte att alla jobbcoacher är helande flumterapeuter i batiktröjor som pratar om att låta din ängel vägleda dig.
Jag vet att det både på Folkuniversitetet och hos många andra företag finns ett stort antal medarbetare (Jobbcoacher) som är professionella och som har hjälpt många människor. Att dra deras kompetens och stolthet över sitt arbete i skiten tänker inte jag ta utan att bita ifrån. Jag tänker inte heller ta några påhopp på alla seriösa företag som gör ett bra arbete utan att ifrågasätta hur skattepengar används generellt vid upphandling oavsett vad som upphandlas. Låt jobbcoachningens vara eller icke vara bli ett vara, men fortsätt granska och ställa krav på alla inblandade parter!

Daniel Borgman, Folkuniversitetets utvecklingsenhet

Aldrig förut har jag varit en så bra lärare som jag var idag!

Visst är jag en uppskattad cirkelledare här på Skrivarakademin sedan sex år tillbaka, och visst får jag mycket beröm och bekräftelse från både kollegor och kursdeltagare.

Och ändå hände något idag som blev ett lyft!

Skrivarlinjen som vi har här i huset, är tvåårig och går på heltid. Blandningen av elever är stor. Yngre och äldre, män och kvinnor. Olika bakgrund i arbetslivet. Många skiftande erfarenheter som man tar med sig i den underbara processen att under två år få ägna sig åt det man brinner för mest: sitt kreativa skrivande.

Nåväl. I dag skulle vi ha vår allra första textgenomgång i grupp. Den lite pirriga känslan att låta personer man känt i enbart två veckor få läsa och kommentera det som man har skrivit. Tycka till, vända på, analysera. Det krävs en stor portion mod för att kasta sig ut i ett sådant äventyr!

Det blev en fantastiskt givande förmiddag! Många nya begrepp introducerades och gicks igenom med utgångspunkt i deltagarnas egna skönlitterära texter. Vad är melodram? Vad är katharsis? Vem var Pygmalion? Vad betyder tidsperspektiv, egentligen?

Konkreta exempel gav luft under vingarna åt teoretiska begrepp.

Oj, vad vi lyfte!

Mitt eget blygsamma bidrag då? Varför var jag som bäst i morse?

Därför att jag ställde bra frågor. Frågor som stimulerade deltagarnas nyfikenhet. Dialog - som verktyg för kunskap. I såna här stunder älskar jag mitt jobb.





Inga-Lina Lindqvist, författare och lärare på Skrivarakademin