Intervjuer och krönikor

”Jag valde inte dansen, det var dansen som valde mig”

2012-01-18T14:12:00.013+01:00

Det säger Daniel Rörström, danslärare på Balettakademien. Sedan flera år tillbaka arbetar han som professionell dansare, men han är även koreograf, pedagog och koordinator för Balettakademiens BA Street satsning. Daniel har frilansat med bland annat med dansgruppen Bounce och koreograferat popartister som till exempel E.M.D. En gång i tiden gick han själv på Balettakademien i Stockholm, men numera undervisar han främst i hip hop.

- Balettakademien var den enda möjliga vägen för mig och den skola jag kände till som hade den utbildning jag ville gå. Jag hade aldrig dansat jazz eller balett tidigare, men jag kom in på utbildningen och på den vägen är det.

Har du några tips till den som vill bli professionell dansare?
- Träna, träna och träna. Det är det som gör att du blir bra. Man måste träna varje dag för att behålla teknik och kroppsmedvetenhet. Men jag rekommenderar också att gå en utbildning så att du får kontinuerlig träning och blir bred i dina stilar, ta klasser i allt från balett eller flamenco till gymnastik och yoga oavsett vad du har för huvudstil i bagaget. Var dansare främst och testa allt.

Själv har Daniel dansat sedan han var fyra år och länge var det lindy hop som gällde. Det kan låta långt ifrån de dansstilar han idag främst förknippas med.

- Men allting hänger ihop, säger Daniel.

Daniel undervisar dansare i alla åldrar, från barn till proffs. Han försöker lära sina elever dansens historia och hur bra det är att lära sig olika dansstilar, för att se sambandet och förstå var dansen har sitt ursprung. Det var egentligen genom lindy hop som Daniel fick kunskapen om dansens historia och hur lindy hop hör ihop med dagens hip hop.

- Stepp ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, annars är boogaloo/popping en av mina favoritstilar som jag skulle vilja bli bättre på.

Vad är det bästa med att undervisa i dans?
- Jag vill inspirera och allmänbilda mina elever inom dans. Till exempel att hip hopen är en blandning av gamla och nya dansstilar och var den har sitt ursprung. Jag försöker hela tiden hitta bilder, böcker, filmer och annat som jag kan visa för mina elever för att de ska bli inspirerande och se vad man själv kan göra då dansen utvecklas hela tiden.

BA Steet Battle har funnits i omkring 4 år, och växer för varje år. I höstterminens tävling var det 60 deltagare och en stor publik (som bara kommer för att titta). I år tävlande man i stilarna popping, locking, house, new style och hip hop.

- Vi fyllde hela Scen Studio Fyra i år! Alla var välkomna, den yngsta battlaren var bara sex år och både proffs och nybörjare är med och dansar. Det är bra att man som dansare lär sig att improvisera och att battla, det är en del av hip hop och danskulturen. Det är också viktigt att våra elever är med och lär sig detta. Det var ju så som dansen uppstod, i vardagsrum och på gatorna, man dansade med och mot varandra.

Idag kommer det också nya stilar hela tiden, men för att de ska komma hit så behövs det att någon lär sig, tar det till Sverige och börjar undervisa andra. Under höstens BA Street Battle hölls till exempel Sveriges första showcase i krumping. En streetdans stil som nu börjat komma till Sverige i sin rätta form. Den 12 februari nästa år kommer Mario Perez Amigo till Balettakademien för att hålla en workshop i just krumping.

- Häromdagen såg jag en film med några killar som dansar djunggle movement, en animations och popping dansstil där de inspirerats av djur. De rörde sig som gorillor. Man kan göra vad man vill med dansen och hitta sin egen stil. Det är det som är så underbart med vår konstform.

Vad är det som inspirerar dig till att dansa?
- Just nu är det mina barn och min fru som jag inspireras mest av. Nu är det för dem som jag dansar.

Engelbrekt och hans vänner älskar film

2011-10-06T17:23:00.004+02:00

Engelbrekt Krantz och hans vänner älskar att hålla på med film. För ett år sedan startade de en studiecirkel på Folkuniversitetet för att kunna jobba mer intensivt med olika filmprojekt. Deras film I Gladom premiärvisades vårvintern 2010 på Vasateatern.

3Flig Film består av de forna klasskompisarna Max Donatello, Samuel Wiveson, Anton Lundqvist, Lorentz Tovatt, Engelbrekt Krantz och Sami Obaid (ej med på bild). Deras film I Gladom visades på Vasateatern den 14 januari.

Det hela började egentligen som ett skolprojekt år 2006, när Engelbrekt och hans kompisar gick första året på gymnasiet. De skulle redovisa Dostojevskijs bok Brott och Straff, och valde att göra en film istället. Nästa år gjorde de ännu en film, med självskrivet manus, och så har det rullat på. Nu kallar de sig 3Flig Film och arbetar parallellt med två projekt, en långfilm åt det humoristiska hållet med olika sketcher, och så filmen I Gladom, ett relationsdrama där de spelar sig själva. Filmen baseras på en novell av Anton Lundqvist och handlar om ett grabbgäng i gymnasiet som får i uppdrag att spela in en film. En av killarna blir utanför och retas och trilskas och tänjer på vänskapsbanden. Till slut spårar det ur.

- Filmen spelar mycket på grabbars osäkerhet gentemot varandra. Själva inspelningen är det roligaste, när vi jobbar intensivt med varandra. Trots att vi känner varandra väl kommer vi ännu närmare varandra då, säger Engelbrekt Krantz.

En imponerande skaparglädje och kompisanda finns hos Engelbrekt och hans fem vänner. De träffas några gånger i veckan på ett café eller hemma hos varandra för att ägna sig åt sin favorithobby. För att vara så effektiva som möjligt försöker de fördela arbetsuppgifterna så att var och en kan bidra med sin expertis. Anton till exempel är bäst på redigering och Engelbrekt är bra på ljudbearbetning.

- Vi tycker att det funkar jättebra med att ha en studiecirkel. Vi är glada för allt stöd vi kan få. Eftersom många av oss är studenter har vi ingen direkt budget, utan vi har fått låna utrustning och rekvisita och filmat det mesta med en familjekamera. Det som är bra med studiecirkeln är att det är så flexibelt och så skapar det ett engagemang hos oss att jobba mot ett mål, säger cirkelledaren Engelbrekt.

Den 14 januari 2010 visades I Gladom för familj och vänner på Vasateatern. Inför visningen hade de intensiva dagar med att klippa färdigt filmen. De har också haft tekniska problem med två hårddiskar som de har varit tvungna att lämna in för reparation. Men de hann..

- Vi har kommit till en högre nivå nu. Helst skulle vi vilja hålla på med film på heltid, men vi tar ett projekt i taget så får vi se hur det går. Jag vill gärna lära mig ännu mer och kanske gå en kurs i dramaturgi, säger Engelbrekt.

Från modell till designer

2011-10-06T17:12:00.003+02:00

Karin Säby bytte modellkarriären mot sömnadsstudier på Folkuniversitetet. Idag, drygt tio år senare, är hon en framgångsrik modedesigner med eget varumärke. Men resan dit har inte alltid varit lätt.

- Jag har varit enormt envis och målmedveten. Man måste tro på sig själv och våga misslyckas. Det är ett tufft arbete att designa kläder och många tekniska problem ska lösas på vägen, säger Karin Säby med eftertanke.

Hemma i Karins vindsvåning på Södermalm hänger den senaste kollektionen på en stång: Välskräddade klänningar, kappor och toppar i siden och ull, genomarbetade detaljer med runda, bulliga former som får en att tänka på mumintroll. Romantiskt, kvinnligt och teatraliskt på samma gång. Här har hon sitt hem, sin syateljé och här presenterar hon också sina kläder för inköparna.

Klädintresset har alltid funnits. Idén att designa egna kläder föddes på catwalken när hon visade kläder skapade av Ralph Lauren, Sonia Rykiel och Yves Saint Laurent. Efter fem års arbete som modell i bland annat New York, Paris och Milano, med långa flygresor var tredje dag, längtade Karin hem. Hon anmälde sig till en utbildning på Folkuniversitetet, det som motsvarar dagens ettåriga designutbildning på Modeskolan.

- Jag lärde mig allt om sömnad och mönsterkonstruktion. Det var högt tempo och alla i klassen var väldigt motiverade. När kursen var slut ville många fortsätta, därför erbjöds vi att gå en tredje termin där vi fick lära oss göra en egen kollektion.

Karin prövade sig fram, ritade, klippte och sydde mycket. Ett tag praktiserade hon på ett företag som tillverkar stickade plagg, och började sedan själv sticka sjalar och ponchos i mohair. Det blev en omedelbar framgång, som mest hade hon hjälp av sju stickerskor. Hon sydde också kavajer och klänningar med siden intovat i ull. Tyvärr blev situationen ohållbar eftersom tiden gick åt att producera i stället för att utveckla nya produkter. I stället startade Karin tillsammans med forna kurskamraten Sofia, från Folkuniversitetet, företaget SäbyNorbeck. Tillsammans gjorde de en damkollektion, som sedan såldes på bland annat Nitty Gritty i Stockholm. Efter det samarbetet valde Karin att gå sin egen väg och grundade varumärket Säby, vilket blev en fullträff. Kläderna säljs sedan två år i butiker i Sverige, Norge, Danmark och Spanien och har idag aldrig sålt bättre.

- Den skapande processen pågår hela tiden. Jag jobbar parallellt med tre kollektioner och det är mycket att tänka på. Tyvärr är det nästan alltid tidsbrist och det kan vara frustrerande när jag behöver sitta i lugn och ro och tänka ut mönster. Men jag är disciplinerad och tar inte paus förrän jag stupar.

Karin vill skapa kläder som folk trivs i, som de känner sig starka och fina i. Visst är det ett hårt jobb, men det är också roligt, tycker hon. Särskilt när hon får positiva kommentarer från folk som bär hennes kläder eller när hon får vara med på modevisningar och plåtningar. Däremot skulle hon gärna slippa säljandet, att behöva jaga inköpare och övertala dem att köpa. Det kan låta konstigt, men trender är något Karin undviker. Istället satsar hon på hållbarhet, bra passform och hög kvalitet ur alla aspekter.

- Jag får inspiration av allt jag ser och upplever. Det kan vara en detalj på en tekopp som jag kan använda i min design. När jag har fått upp produktionsvolymen skulle jag gärna vilja designa väskor och skor och kläder för män. Drömmen är att få sälja i New York, där allting började. Men allt får ta sin tid.

Fakta Karin Säby
Familj: son och sambo
Yrke: modedesigner
Förebild: modedesignern Vivienne Westwood, för att hon lyckats stå ensam och stark i en mansdominerad värld
Oanad talang: Kan hoppa fallskärm
Önskekurs: navigering eller avancerad mönsterkonstruktion på data

Fotograf: Louise Enhörning

Kampsport väckte språkintresset

2011-10-06T17:05:00.003+02:00

Roger Friberg har alltid varit fascinerad av samurajer och den japanska kulturen. Intresset steg när han började på kendo – en slags japansk fäktning. Därför tog han steget och började läsa japanska på Folkuniversitetet.

Det är väldigt spännande att inse hur svårt språket är, men ändå enkelt. Jag gillar det avskalade i japanskan, att man klipper bort onödiga ord. Till exempel säger man kort och gott ”Roger är” istället för ”Jag heter Roger”. Men grammatiken är svår, den är helt annorlunda mot den svenska och engelska som jag är van vid, säger Roger Friberg entusiastiskt.

Han drömmer om att få bosätta sig i Japan, att kunna prata vardagligt med en japan i vilken situation som helst, gärna lika flytande som engelskan. Nybörjarkursen i japanska är en bra början. Där har han lärt sig att det finns tre olika skriftspråk: kanji, som är tecken med kinesiskt ursprung, hiragana, som används för att stava inhemska ord och katakana, som används för att stava låneord. Normalt brukar man blanda skriftspråken med romerska bokstäver och västerländska siffror, vilket inte gör det lättare för den som vill lära sig språket. Innan Roger började på Folkuniversitetet hade han laddat ner några gratiskurser från nätet och försökt lära sig japanska via ipoden, men det var inte helt lätt. Det som han lärde sig under ett halvår på gratiskursen lärde han sig på två lärarledda lektioner.

- Det är oerhört värdefullt att ha en infödd lärare. Hon kommer med små tips, säger ”vänta, du måste tänka på respekt, lägg till det här ordet i meningen så blir det mer korrekt”. Hon är väldigt avslappnad, inte alls så strikt och hård som man kan tänka sig att japaner är. Eftersom hon bjuder mycket på sig själv skrattar vi gott i klassrummet.

Det märks att Roger gillar att sitta i skolbänken. Han är lyrisk när han pratar om allt han får lära sig. Just själva lärandet och att få mer insikt i kulturen tycker han är roligast. Intresset för Japan har funnits ända sedan Roger var liten. Allt från urgamla samurajer till modern japansk subkultur som manga och anime, den japanska tecknade filmen. Framförallt gillar han den artighet och respekt som genomsyrar kulturen. För ett år sedan började han träna kendo, en sorts japansk fäktning, som utvecklades från samurajkulturen för länge sedan. Ett par kvällar i veckan klär han på sig sin indigoblå dräkt med höftskynke och magskyddplatta, hjälmen med ribbat stålgaller och stora, tjocka vantar innan han går in till dojon. Med sig har han sitt träningssvärd, en shinai, som är gjord av bambustavar.

- Jag gillar diciplinen, den respektfyllda hierarkin. Kendo är vackert att se på och vackert att utöva. Man bugar inför varandra och respekterar sin motståndare. Vi som tränar kendo blir som en familj. Det blir en speciell samhörighet mellan oss.

Genom kendon har han lärt känna en japansk familj och han har även gått med i svensk-japanska föreningen för att kunna öva sina språkkunskaper.

- Jag vill jättegärna flytta till Japan, men min fru vill inte. Men jag har både släktingar och kendovänner som har flyttat dit, så det finns många att hälsa på.

Fakta Roger Friberg
Familj: Fru och två katter
Yrke: Merchandiser/Vaktmästare på Media Markt
Förebild: Min pappa, för att han alltid har varit en trygg punkt i mitt liv
Oanad talang: Jag har mycket värdelöst vetande till exempel årtal och fakta om olika länder
Önskekurs: Teckning och måleri

Nu är det webben som gäller

2011-10-06T16:53:00.003+02:00

Eva Dahlbergs passion för böcker ledde henne till Bonniers bokklubbar. Där jobbar hon sedan drygt tio år tillbaka, numera med webben. För att få inspiration och lära sig skriva mer effektivt gick hon Folkuniversitetets kurs Att skriva för webben.

- Kursen var väldigt kreativ och nyttig. Det var som en tankeverkstad med många praktiska övningar där vi fick tänka fritt och spåna fram olika formuleringar och hitta passande rubriker. Både i grupp och enskilt. Jag önskar bara att det fanns en fortsättningskurs. Jag vill ha mer! säger Eva Dahlberg och skrattar.

Hon berättar att det i början var lite motigt att ta sig till kursen, hungrig och trött efter en hel dag på jobbet. Men den känslan försvann snabbt och efter kursen var hon pigg igen. En sak Eva lärde sig var att man inte måste få till texten vid första försöket utan när man börjar skriva sätter en skapande process igång i huvudet, som gör att man lättare får nya idéer och till slut kan få till en bättre formulering. Det svåraste är om det är ont om tid, vilket alla på kursen fick prova på.

- Vi var tvungna att producera texter på rätt kort tid och det satte press på oss. Det var svårt, men det är ju svårt att skriva. Det skulle vara roligt att jobba på en redaktion, att få sitta och bolla idéer med varandra, då skulle texterna bli bättre.

- Det är så lätt att bli insnöad när man sitter själv och jobbar, därför var det jättebra att få input från andra människor som jobbar med samma sak men i olika branscher.

På Bonniers bokklubbar är Eva innehålls- och säljansvarig för fem olika bokklubbar på webben, bland annat för Bonniers Bokklubb, Månadens Bok och Pocketsmart. Alla fem klubbar har precis fått nytt utseende, något som hon har arbetat hårt med hela hösten. Förutom att se till att webben/webbarna är fräsch och uppdaterad skriver hon korta, säljande texter och sätter lockande rubriker. Skrivandet har alltid funnits i Evas liv, i form av dagböcker, brev och uppsatser. Innan hon började på Bonnier läste hon franska, statsvetenskap och historia på Stockholms universitet. Dessutom pluggade hon franska på Sorbonne i Paris en period. Men nu är det webben som gäller.

- Jag skulle jättegärna vilja lära mig mer om grafisk form på webben, så en kurs i Photoshop eller i webbdesign står högt upp på önskelistan. Jag vill också lära mig mer om hur folk läser webben, hur man bör placera saker på sidan för att fånga läsarens intresse.

I framtiden vill Eva jobba mer med pressinformation och marknadsföring på ett bokförlag. Gärna för Bonnier. En annan dröm är att testa hur det är att jobba på en reklambyrå.

Fakta Eva Dahlberg
Familj: mamma, pappa, tre syskon och sju syskonbarn
Yrke: Web content manager för Bonniers bokklubbar
Förebild: Svågern Alan AtKisson för hans arbete att påverka politiker för en bättre och hållbar miljö här på jorden
Oanad talang: Kan allt om serien Seinfeldt
Önskekurs: Photoshop eller webbdesign samt utveckla skrivandet mera

Musik i medeltida valv

2011-10-06T16:40:00.006+02:00

Musikvalven och Folkuniversitetet samarbetar kring kulturprogram inom musik. Sedan våren 2004 har Musikvalven arrangerat konserter i Gamla stans källarvalv. Två entusiastiska musiklärare sköter verksamheten, som även innefattar lokaluthyrning och vinprovningar.

För att fler ska få möjlighet att uppleva kultur samarbetar Folkuniversitetet med olika kulturaktörer, föreningar och enskilda grupper, bland annat Musikvalven, Zita Folkets Bio och Italienska Kulturinstitutet. Fördelen med samarbetet är att Folkuniversitetet tillsammans med grupperna exponerar och sprider evenemang och skapar nätverk. Folkuniversitetet kan även erbjuda grupper inom musik och scenkonst kontakt med en scen.

Ann-Christin Edblad (till vänster på bilden), som är Musikvalvens initiativtagare, är tacksam för all hjälp hon kan få. Visst har hon ett kul men hårt arbete, som innebär en ständig kamp om tiden.

- Det här är inget jobb, det är ett sätt att leva, säger Ann-Christin Edblad.

Trots att hon har lagt många kvällar och nätter på konsertverksamheten har hon inte tappat gnistan. Det hela började år 2003 när Ann-Christin såg en lapp om en ledig lokal på Kåkbrinken i Gamla stan. En brant trappa ned i källaren fanns mäktiga stenvalv från slutet av 1500-talet.

- Lokalen var helt perfekt för att ordna konserter, vi behövde bara bygga upp en scen och sedan kunde Brinken invigas.

Parallellt med sitt arbete som lärare på Roslagens musikskola byggde hon upp Musikvalvet. Spelningar med folkmusik och jazz varvades med kammarmusik. Ett tag var det osäkert om hon skulle få behålla Brinken, eftersom bostadsrättsföreningen ville ha tillbaka lokalen, och då hittade hon Baggen – en annan källarlokal – som tidigare inhyste musikklubben Bobadilla. Till slut stod Ann-Christin med två lokaler. Då bildade hon tillsammans med lärarkollegan Annika Sterner Musikvalven Baggen & Brinken.

- Jag och Annika har arbetat länge med konsertverksamhet för barn och arrangerat många riktigt stora konserter. Vi tycker båda att det här är väldigt roligt. Vårt mål är att vi ska kunna arbeta med konserterna på heltid. Men Musikvalven är fortfarande lite av en "doldis", säger Ann-Christin.

I Musikvalven har det ändå genom åren arrangerats mer än 800 konserter, numera ungefär tre kvällar i veckan. Det har gått upp och ner precis som konjunkturen. Ibland har Ann-Christin varit nära att ge upp. Förutom all tid som krävs kring programmen innefattar verksamheten mycket administration, både bokföring, stimredovisning och restaurangrapporter.

- Det roligaste är att arbetet är så oförutsägbart. Ena dagen får vi telefonsamtal från utländska musiker, andra dagen är det dansare och filmare som ringer. Jag tror att de gillar det lilla formatet, våra mysiga rum, som gör att det blir en nära kontakt med publiken. Och att det är väldigt lätt att dra igång en konsert hos oss.

Ambitionen är att få fler besökare till Musikvalven, därför vidareutvecklas nu konsertverksamheten, samtidigt som det finns en förhoppning om att kunna hyra ut lokalerna mer och erbjuda kulturpaket för företag.

Läs mer om Musikvalven

Faktaruta: Vad är ett kulturprogram?
Till kulturprogram räknas föreläsningar, teater, sång, musik, dans, dramatisk framställning, filmvisning eller utställning som framförs eller visas för publik. Ett kulturprogram ska bidra till att skapa delaktighet, upplevelse och eftertanke och ska pågå i minst 30 minuter. Genom samarbetet kan Folkuniversitetet erbjuda exponering och spridning av evenemang, hjälpa till med att skapa nätverk samt betala viss ersättning för kostnader i samband med kulturprogrammet. Har du ett kulturprogram och vill samarbeta med oss? Eller vill du veta mer? Kontakta oss på 08-789 42 00.

Att måla ger balans i vardagen

2011-10-06T15:34:00.004+02:00

Heidi Klejs Jensen upptäckte konstens värld när hon flyttade till Sverige. Att måla har blivit ett sätt att få balans i tillvaron. Till vardags är hon it-projektchef på Danmarks största bokförlag. Men på fritiden sitter hon helst på en klippa i Stockholms skärgård och målar.

År 2003 flyttade Heidi från Danmark till Sverige med jobbet. Då passade hon på att förverkliga en av sina drömmar: Att lära sig måla och rita. Det började med en minikonstkurs på Folkuniversitetet i Jönköping och sedan har hon fortsatt med kurser i teckning och akvarell.

- Att gå på kurs var ett roligt sätt för mig att lära känna folk, eftersom jag inte kände någon där. Sedan när jag flyttade till Stockholm fortsatte jag med teckningskurser och konstresor till skärgården och Provence, säger Heidi Klejs Jensen.

Under en helg i juli åkte hon med till Finnhamn för att måla mer fokuserat. Tillsammans med en blandad skara unga och gamla ville hon lära sig mer om olika tekniker, färglära, perspektiv och komposition.

- Jag satt på klipporna och målade, ibland ensam, ibland tillsammans med de andra. Det var väldigt inspirerande och mysigt, en bra kombination mellan teori och egna övningar. Vi hade en jättebra lärare som lärde oss om ljus och skugga och hur man målar vatten. På kvällen visade vi varandra vad vi hade gjort under dagen och vi fick feedback från läraren.

Heidi föredrar att teckna och måla landskap i akvarell. Skärgårdens vackra natur med dramatiska klippor och fantastiska former är hennes favoritmotiv, men hon har även blivit förtjust i bergen och vidderna i Provence, efter att ha tillbringat flera sommarveckor där på konstresor.

- Tyvärr är jag dålig på att måla i vardagen. Att kombinera en resa med en kurs är ett bra tillfälle att få tid till att måla, att bara sitta i naturen och få inspiration.

- Jag målar inte för att bli konstnär. Utan för att jag gillar det, det är avslappnande. Det är en kontrast mot vardagen, då jag arbetar väldigt konkret och strukturerat med olika it-projekt. Det här är ett sätt att få balans. Att tvinga mig själv att tänka kreativt.

Nu har Heidi flyttat tillbaka till Danmark. Men hon planerar att återvända till Stockholms övärld för att gå ännu en konstkurs och för att utforska öarna mer.

Fakta Heidi Klejs
Familj: pojkvän, mamma, pappa, två systrar och fyra syskonbarn
Yrke: It-projektchef för det danska bokförlaget Gyldendal
Förebild: Barack Obama, för att han vågar ta upp de svåra frågor som ingen annan gör
Oanad talang: Att jag kan teckna. Det har jag tidigare hållit privat
Önskekurs: Kombinera måleri med att lära mig paddla kajak

Fotograf: Martin Jantzen Leth

Kreativiteten blommar i Konstateljén

2011-10-06T15:29:00.003+02:00

Tvillingarna Tilda och Ester Moksunen älskar att rita och pyssla. På Folkuniversitetets konstkurs för barn skapar de för fullt i lera, papier marché och färg.
- Det roligaste är att skissa och måla, säger Ester.
- Ja, och det svåraste är nog att göra smycken med ståltråd, säger Tilda.

Under fem förmiddagar på skollovet får de prova olika material, lära sig grundtekniker och framförallt utveckla lusten att skapa. Konstläraren Marianne Lagercrantz har hållit kurser för barn i mer än 15 år. Hon ser det som sin mission att låta barnen få utveckla sin kreativitet.

- Att skapa är en lek och det måste få vara det. Skolan är alldeles för inriktad på att utveckla logiken, men det räcker inte. För att bli en harmonisk människa kan man inte hålla på med något bättre än att skapa. Det påverkar både självförtroendet och självkänslan positivt, säger Marianne, som också är konstnär och bildterapeut.

Framför ett av stafflierna står Tilda står och målar en färggrann regnbåge. På bänken bredvid står flera skålar i papier marché på tork.

- Det här är min popcornskål som jag ska måla grön, säger Tilda. Först fick vi klippa remsor av tidningspapper, det var lite jobbigt. Sedan penslade vi på matolja på en plastburk och sen fick vi doppa tidningspapperet i tapetklister och klistra på det på burken.

- Titta på min skål, jag har klippt ut fina hundar. Den ska jag inte måla, säger Ester. Jag kanske kan jag ha bål i den också?

Både Tilda och Ester är rörande överens – en sådan här konstkurs vill de gärna gå igen.

Namn: Tilda Moksunen (med rosa t-shirt)
Det här är jag bra på: Att cykla
Det här vill jag lära mig: Att dansa magdans
Vill bli när jag är stor: Kanske sångerska

Namn: Ester Moksunen (i långärmat)
Det här är jag bra på: Att rita djur och blommor
Det här vill jag lära mig: Att spela gitarr
Vill bli när jag är stor: Jobba på ett tivoli

Studiecirklar är en kulturgärning

2011-10-06T15:19:00.005+02:00

Musiken är ett sätt att leva för Anna Eriksson. Hon sjunger och spelar gitarr både som soloartist och i två olika musikgrupper. För att kunna satsa ännu mer på musiken startade hon två studiecirklar tillsammans med sina vänner.

- För mig är musiken mitt livselexir, jag skulle inte klara mig utan den. Det är enormt häftigt att spela i ett band när allt stämmer. Då är vi trygga med varandra och vågar uttrycka oss fritt när vi gör en låt. Vi kommunicerar utan att prata, säger Anna Eriksson.

Hon har sysslat med musik i hela sitt liv: sjungit i kör och gått flera musikutbildningar. Sedan åtta år är hon med i kabaréorkestern Brittakåren, där hon tillsammans med kompisarna Maria Lindström och Lolita Ray spelar visjazz och vispop med texter fulla av humor, längtan och sorg. Dessutom spelar och sjunger hon i bandet Anna Eriksson, med Andreas Norén, Lars Ekman och Ali Djeridi. Låttexterna och musiken skriver hon mestadels själv, visjazz med influenser från samba och bosanova. Våren 2010 släppte de sin debutskiva Sällsam lek, och därefter följde spelningar i Stockholm, Uppsala, Visby och Finland.

- Jag tycker att studieservice gör en kulturgärning. Att hålla på med musik är dyrt, och det är svårt att få ihop så mycket gage på spelningarna. Därför är det bra att vi kan få ersättning för en del av de utgifter som vi har i samband med studiecirkeln, till exempel inköp av strängar och sladdar.

Hon försöker hålla nere kostnaderna så gott det går och banden repar till exemel hemma hos varandra. Förutom att vara musiker arbetar Anna också deltid som musikterapeut, där hon använder musiken för att stärka andras självkänsla och sociala samspel, bland annat i särskolan.

Läs gärna mer om och lyssna på Anna på myspace.com/erikssonanna

Anna Eriksson är musiker och musikterapeut. Hon underhåller sin hjärna genom musik, ord och möten med andra människor.

Jakten på den ultimata bilden

2011-10-06T15:14:00.002+02:00

Daniel Sandberg lämnade finansbranschen för fotografin. På Fotoskolan STHLM , utvecklades han snabbt inom det konstnärliga fotot. Idag, bara några år senare, hänger hans verk runt om i hela världen.

Daniel Sandberg gör sex stora fotoresor om året. Han kan vandra flera mil eller klättra i berg för att hitta rätt vinkel eller fånga morgondimman i bild. Ibland måste han hyra en helikopter eller lyftkran. Formspråket och den estetiska aspekten är a och o. Många av hans motiv kommer från extrema förhållanden och naturkatastrofer som skogsbränder, ökenlandskap och stormar.

- Mitt fotografi handlar om samspelet och (o)balansen mellan människan och naturen.
All påverkan från människan ger effekter på naturen, som kämpar tillbaka oavsett om det är genom stigande trädgränser eller öknar som brer ut sig. Med mina bilder vill jag väcka frågor, en tankeställare om vad som egentligen sker, utan att det blir politiskt, säger Daniel Sandberg som ser sig själv mer som en konstnär än en fotograf.

Innan Daniel ger sig ut på sina fotoresor gör han en gedigen research och söker stipendier och sponsorer för att finansiera projekten. Inspirationen finner han på många olika sätt och ställen. Om han ser eller hör något intressant får han en tanke som han spinner vidare på. Då och då tänker han tillbaka på åren på FOTOSKOLAN STHLM, som han minns som väldigt givande och kul.

- Utbildningen gav mig möjlighet att utvecklas oerhört snabbt som fotograf. Vi lärde oss mycket om digital bildbehandling och Photoshop och det var en bra blandning mellan styrda uppgifter och fritt skapande, där man kunde jobba med egna projekt. En stor fördel med skolan är att man kan utvecklas till vad man vill, oavsett om det är inom modefoto, dokumentärfoto eller konstfoto.

Numera finns Daniels verk och bilder spridda runt om i världen, främst på gallerier men även i magasin och tidskrifter och i tryckt reklam. Framgången kan han tacka sin starka drivkraft och kreativitet för. Förutom att fotografera håller han föredrag, deltar i konstmässor och har även börjat dokumentera sina resor med video med ambitionen att göra en dokumentärfilm.

- Jag vägrar att köpa påståendet att alla bilder redan är tagna. Det gäller bara att komma på en idé som ingen tidigare har gjort. En bra bild får mig att stanna upp, det kan vara budskapet, kompositionen eller meningen med fotot. Jag tror att alla som satsar riktigt hårt kan utvecklas till något han eller hon verkligen vill bli.

Daniel har många fotografiska idéer som han vill utveckla och planer för framtiden. Närmast kommer han att delta i några av världens ledande konstmässor samtidigt som han fortsätter resa för att fotografera förändrade träd-, vatten-, och luftlandskap. Hans drömresa går till Uzbekistan.

Är du nyfiken på Daniel Sandbergs fotografier? Se Danielsandberg.com

Fakta Daniel Sandberg
Familj: Fru och dotter
Yrke: Konstnär
Förebild: romanfiguren Holden Caulfield (The Catcher in the Rye)
Önskekurs: Silversmide
Oanad talang: Jag är grym på monopol.
Så underhåller jag min hjärna: Jag hänger med min dotter

Med siktet inställt på kommunikation

2011-10-06T15:04:00.004+02:00

För Kalle Pleiner är språk en viktig del av vardagen. Han vill kunna kommunicera bättre med andra, både i arbetslivet och på fritiden, men också kunna förstå andra kulturer. I flera år har han läst engelska på Folkuniversitetet och har nu kommit upp till den högsta nivån.

- Det roligaste med att läsa språk är att jag känner att jag utvecklas hela tiden. Det kanske inte märks från gång till gång, men efter en säsong känner jag att behärskar språket ännu lite bättre, säger Kalle Pleiner, som gick kursen Perfect your English.

Att lärarna är intressanta och duktiga och kurs-deltagarna trevliga spelar också en stor roll för att han trivs så bra på Folk-universitetet. Men kunskapen kommer inte gratis. Visst måste han jobba med språket hemma och göra läxorna, även om tiden ofta är knapp. Arbetet som projektledare och egenföretagare inom byggbranschen upptar en stor del av hans vakna tid liksom familjen.

- En svårighet med att läsa språk är att ju mer man lär sig, desto mer inser man att det fattas mycket. Framförallt ordförråd och fackspråk, prepositioner och grammatik. Språk är ju så väldigt komplext. För att kunna utvecklas måste man använda språket hela tiden.

Kalle berättar att han och kurskamraterna ofta fick i läxa att skriva om ett visst ämne, till exempel om något som hänt under veckan eller om Sverige om 100 år. Det var intressant men lite klurigt. Att lyssna och prata är en sak, men att tvingas tänka och skriva om ett särskilt ämne är lite annorlunda. I höst blir det nya tag och nya hemuppgifter. Karl-Erik har inga planer på att sluta läsa engelska.

- Det vore synd att släppa det. Så länge jag känner att jag utvecklas kommer jag att fortsätta. Och om man inte använder språket tappar man det lätt.

Här om sommaren fick han stor användning av sina språkkunskaper. Under tre veckor reste han runt med sin motorcykel i Cornwall, Wales och Heart of England. Han besökte vänner och bekanta, lärde känna nya engelsmän och kom den engelska kulturen lite närmare.

Kalles åtta tips till dig som vill läsa språk:
• Hitta rätt nivå. Var ärlig mot dig själv - det blir mycket bättre gruppdynamik om kursdeltagarna är på ungefär samma nivå
• Välj en liten grupp så att du får mer utrymme
• Var inte rädd för att göra misstag
• Bli inte bedrövad om du inte kan allt som de andra kan, ge det lite tid
• Försök att vara där varje gång
• Se till så att du har tid för kursen, vik tid för läxor också
• Gå kursen för att du tycker att det är roligt inte för att du känner dig tvingad
• Satsa på kursen!

Faktaruta Kalle Pleiner
Familj: sambo, fyra vuxna barn, två vuxna bonusbarn och fem barnbarn
Yrke: Ingenjör och egenföretagare i firman Entreprenadprojekt AB
Förebilder: Aung San Suu Kyi, Barack Obama och Nelson Mandela för deras klokhet, ödmjukhet, intelligens och mod
Önskekurs/vill lära sig: spanska och silversmide
Oanad talang: Kan laga det mesta (om tid och lust finns)
Så underhåller jag min hjärna: läser faktaböcker på engelska och svenska om vetenskap, läser engelska romaner samt gillar att lösa uppgifter, knep och knåp

Det finns alltid en rätt plats för alla

2011-10-06T14:57:00.002+02:00

Charlotte Hågård älskar sitt jobb som karriärspecialist. Trots att hon har arbetat i närmare tjugo år med karriärcoachning, tröttnar hon inte på att hjälpa folk.

- I början av min karriär mötte jag många vilsna människor som sökte jobb, men som inte riktigt visste vad de ville jobba med och hur de skulle presentera sig. De behövde steget före intervjun. Då kände jag att det var det här jag ville syssla med, att vägleda andra, säger Charlotte Hågård, med glimten i ögat.

Inspirerad av vistelser i USA och Australien, där hon hade kommit i kontakt med karriärrådgivare, utvecklade hon en metod för att kunna coacha andra. Därefter startade hon 1992 Sveriges första privata karriärrådgivningsföretag, Newstart, för de som ville utvecklas i sitt jobb eller byta karriär. Sedan dess har över 50 000 personer gått igenom hennes karriärmetod. Hon har skrivit böcker i ämnet, hållit föreläsningar och startat karriärcoach- och metodutbildningar. Själv har hon coachat över 10 000 personer, både individuellt och i grupp.

- Jag är intresserad av människor och tycker att det är kul att hjälpa och inspirera andra. Det roligaste är bredden, att få göra många olika saker inom mitt område. Jag använder alla mina förmågor i jobbet och kan vara kreativ och styra väldigt mycket vad jag vill göra.

De som söker sig till Charlotte och hennes företag är en salig blandning av arbetslösa, arbetare, tjänstemän och högt uppsatta chefer. Oavsett yrke och bakgrund finns hjälp att få, dels i form av ett personligt bollplank med specialister på yrkeslivet, dels i form av en strukturerad metod. I den går personen igenom tre faser: inåt, utåt och framåt. Inåt handlar om att få självinsikt, utåtfasen handlar om att göra en omvärldsinventering och hitta alternativa arbeten, medan fasen framåt handlar om strategi, att göra en handlingsplan och sätta upp nya mål.

- Det finns alltid en rätt plats för alla, men den kan behöva justeras, precis som med en klänning eller en kavaj som ibland måste sys om för att passa. Det är samma sak med karriären.

Charlottes tips till dig som vill byta bana och göra något annat i ditt liv:
• Gör en ordentlig självinventering. Ta reda på vem du är och vad du kan. Vilka värderingar och intressen har du? Vilka drivkrafter har du?
• Gör din karriärplanering strukturerat och bygg upp din framtidsbild steg för steg.
• Avsätt rejält med tid för egen reflektion
• Ta reda på vad du vill, hitta fler alternativa vägar
• Läs gärna Charlottes bok Bli din egen coach för fler tips

Faktaruta Charlotte Hågård
Familj: man och två söner
Yrke: karriärexpert/karriärcoach, entreprenör, författare och föreläsare
Förebild: Oprah Winfrey för att hon är kreativ, trovärdig, inspirerande och klok
Vill gå kurs i: foto, akvarellmåleri och aktiekunskap
Oanad talang: kan spela dragspel, har varit körpianist, pianolärare och kyrkoorganist
Så underhåller jag min hjärna: Jag läser mycket böcker inom mitt område

Läs mer om Charlotte Hågård på Charlottehagard.se

Utbildningen gav henne modet att skapa

2011-10-06T14:48:00.005+02:00

Inredning är Monika Liljeros stora passion. Idag driver hon en egen inredningsfirma och formger möbler i återanvänt trä, betong och stål. För att lära sig grunderna sökte hon sig till Folkuniversitetets inredningslinje.

Monika Liljeros förverkligade en av sina drömmar när hon år 2006 startade egen firma, med inriktning på att designa kök. Många av hennes kunder ville även ha hjälp och förslag på inredning i andra rum. Under lågkonjukturen, när Monikas verksamhet stannade av, passade hon därför på att utbilda sig inom inredning.

- Jag ville lära mig allt från grunden, om färg och form, ljus och mörker, hur man arbetar och vilka verktyg som behövs för att göra ett bra jobb. Allt jag lärde mig på Inredningslinjen har jag användning av på mina inredningsjobb, säger Monika Liljeros nöjt.

På utbildningen fann hon lusten och modet att skapa. Den kreativa processen odlar hon ömt. För att fylla på med inspiration reser hon gärna till storstäder eller Karibien, eller träffar människor och lyssnar på musik.

- Det roligaste med mitt jobb är själva skapandet, att hitta rätt känsla och harmoni i rummet så att kunden blir nöjd. För att skapa harmoni är det viktigt att hitta en bra balans mellan olika material och färger, att våga blanda nytt med våra allra käraste ting. Det gäller att känna efter och ta vara på magkänslan!

Under de senaste åren har Monika breddat sig. Hon återanvänder naturliga material när hon formger robusta möbler av drivved, betong och stål. Hennes soffor, bord och stolar tål väder och vind, och passar lika bra inomhus som utomhus.

- Jag tror att vi människor försöker tänka alltmer miljövänligt på möbler och inredning. Därför måste vi hitta nya möjligheter att återanvända det vi har för att skapa nytt.

Monikas nästa dröm är att gå en utbildning i möbeldesign. Fram till dess får hon råd och tips av hennes man, som är hantverkare och driver ett byggföretag.

Faktaruta Monika Liljeros
Familj: Man och tre barn
Yrke: Egenföretagare, inredare och formgivare
Förebild: Tricia Guild, för hennes fantastiska sätt att kombinera färg och form
Oanad talang: En mästare på att få till det i trädgården med former och nyanser.
Så underhåller jag min hjärna: Läser mycket, spelar kluriga spel med mina barn och tänker ut olika lösningar under mina skogspromenader

Läs mer om Monika Liljeros på Monikadesign.se

Virkning är deras passion

2011-10-06T14:43:00.003+02:00

Chabnam Koistinen och Camilla Falk kan inte sluta virka. Med humor och uppfinningsrikedom smyckar de lyktstolpar, trädgrenar och bänkar runt om i stan. Våren 2010 startade de studiecirkeln Kreativ virkning som är öppen för alla som vill lära sig den uråldriga konsten.

De två vännerna fann varandra och virkningen i Sidney och sedan dess har de alltid virknålar och garnnystan med sig. Chabnam lärde sig virka på Youtube och där hittar de fortfarande inspiration och lär sig nya stygn och tekniker. Minst två gånger i veckan träffas de hemma hos varandra tillsammans med några vänner och andra gäster som vill vara med. De virkar allt från mössor och sjalar till Iphonefodral och sadelskydd – eller en bikini till ett träd vid vattnet.

- Vi vill sprida glädje i stan och förgylla vardagen för andra. Att virka är ett väldigt kreativt och roligt sätt att uttrycka sig på. Det är också meditativt och bra för själen, säger Camilla Falk.

- Det bästa med studiecirkeln är att vi inspirerar andra att börja virka. Vi har en gemenskap och umgås tillsammans, istället för att glo på teve. Dessutom känns det bra att vi nu har en kursplan och ett mål att sträva efter, säger Chabnam Koistinen.

Ett av deras framtidsprojekt handlar om att inreda en parkbänk och förse hemlösa med filtar, kuddar och raggsockar.

Med hårt arbete kommer inspirationen

2011-10-06T14:26:00.004+02:00

Christina Stielli älskar makten att kunna göra människor till riktiga rötägg eller hjältar. I september debuterade hon med romanen Jag älskar dig inte. Nu delar hon med sig av tips och erfarenheter från sitt skrivande.

- Att gå Skrivarakademin är något av det bästa jag har gjort i mitt liv. Det var en sån dynamik och gemenskap i klassrummet. En magisk atmosfär. Vi delade glädje, skratt och tårar, säger Christina Stielli och strålar lyriskt.

Det har gått tre år sedan hon gick ut Författarskolan, där hon lärde sig grunderna och utvecklade sitt skrivande. Hon hyllar lärarna som lyckades skapa en trygg miljö där gruppen hade förtroende för varandra.

- Vi triggades att skriva om sånt man inte vill skriva om, heta sexscener, djurplågeri, cancer och barnmisshandel. Ju mer vi lärde känna varandra desto häftigare blev berättelserna. Då var det skönt att känna att ens text var i trygga händer.

Christina Stielli ville aldrig sluta på Skrivarakademin. Till slut sa en lärare: Nu är du klar, gå hem och skriv! Resultatet blev romanen Jag älskar dig inte, som handlar om ett äktenskap som havererar, en familj som splittras och en ljuv hämnd. Med känsloladdad intensitet får läsaren följa Lottens förtvivlan när hela hennes värld rasar samman. Maken Per, som lämnat henne och barnen, får till slut själv smaka på den förnedring han utsatt henne för.

Känslorna av sorg, saknad och ensamhet är Christinas egna, hämtade från sin egen skilsmässa, men historien är påhittad. Inspirationen hittar hon framförallt i möte och samtal med andra människor.

- Det roligaste med att skriva är att jag kan hitta på vad jag vill. Historien är min. Jag kan styra den och göra människor till riktiga rötägg eller hjältar, säger Christina och skrattar.

Liksom många andra kämpar hon för att få tiden att räcka till. Förutom att skriva på nästa roman driver hon ett företag som anordnar föreläsningar och utbildningar för skolpersonal. Hon föreläser också själv om ungdomars självkänsla, mål och motivation och har skrivit tre böcker i ämnet för ungdomar. Dessutom twittrar hon och är en flitig bloggare.

Christinas SEX SKRIVTIPS
• Att skriva handlar om hårt arbete
• Vänta aldrig på inspirationen - den kommer när du skriver
• Skriv om något som berör
• Prata med andra författare för att få råd och kunna bolla saker
• Var beredd på att stryka eller skriva om
• Bara för att du har ett bokkontrakt är du inte i mål. Fråga förlaget Vad kan ni göra för min bok? Vad har ni för marknadsföringsplan och PRplan?

Faktaruta Christina Stielli
Familj: Två döttrar
Yrke: författare, föreläsare och egen företagare inom utbildningsbranschen
Förebild: Ingen särskild, försöker leva upp till mina ideal: omtanke för andra, ärlig mot mig själv och göra det som jag vill göra
Vill gå kurs i: Kriminalroman och thriller på Skrivarakademin
Oanad talang: Jag är en rackare på julklappsrim
Så underhåller jag min hjärna: Läser allt inom personlig utveckling, pedagogik och psykologi, allt som har med mänskliga relationer att göra och genom spännande samtal med mina barn.

Läs mer om Christina Stielli på christinastielli.se

Fotograf: Sandra Qvist

Hur blir man effektivare på jobbet?

2011-10-06T14:12:00.008+02:00

Margitha Ronnerstam Stridsman har arbetat med utbildning i drygt 15 år. Det är inte en slump att hon har specialiserat sig på effektiva arbetssätt och möten. Som fyrbarnsmor och egenföretagare var hon själv tvungen att hitta smarta arbetsmetoder för att få tiden att räcka till.

- Att bli mer effektiv handlar om att ta kontroll över hur du använder tiden, prioritera vad som är viktigt och fundera över vilka mål du vill uppnå, säger Margita Ronnerstam Stridsman, som driver utbildnings- och konsultföretaget Carpadia.

Under de 15 år som hon har undervisat har Margitha underlättat arbets-situationen för många – både enskilda personer och företag. Förutom datakurser leder hon kurser i personlig utveckling: hur man arbetar smart och effektivt, hur man leder effektiva och kreativa möten, men också presentationsteknik och konflikthantering.

- Det är roligt att jobba med såna här frågor för de har en väldigt stor praktisk betydelse i människors vardag. Med rätt nycklar blir det en enorm förändring som gör att man kan hantera arbetssituationen mycket bättre. Det ger mig otroligt mycket tillbaka när jag ser kursdeltagare växa och se hur de förändras när deras självförtroende ökar.

Margitha har alltid varit intresserad av människor och frågor som rör samhället och organisationer, hon är också beteendevetare och samhällsvetare i grunden. Intresset för att hitta ett effektivare arbetssätt kom naturligt när Margithas barn var små och hon insåg att 26-timmarsdygn inte var någon lösning. När hon sökte svaret på frågan Hur gör man för att få tillvaron att gå ihop? kom hon fram till en metod/strategi som funkar bra både i arbetslivet och privat.

- Ordet effektiv kan ibland väcka negativa associationer, många tror att de ska göra ännu mer på kortare tid, men det handlar helt enkelt om att göra rätt saker på ett smartare sätt, säger Margitha.

I höst undervisar hon på Folkuniversitetet och i framtiden planerar hon att skriva en bok.

Margithas tips för dig som vill bli mer effektiv på arbetet
1) Se till att du har en realistisk bild av vad din tid räcker till!
2) Formulera för dig själv vilket mål du har med ditt arbete, vad som är viktigast att uppnå
3) Skapa en tidsbudget och en regelbunden vana att reflektera över vad du faktiskt gör
4) Se över och ta hjälp om så behövs för att lära dig att hantera dina ärenden, e-post med mera mer effektivt
5) Vidareutveckla din kompetens och använd rätt verktyg

Läs mer på www.carpadia.se

Faktaruta Margitha Ronnerstam Stridsman
Familj: Sambo, fyra egna barn samt fyra bonusbarn
Yrke: utbildare och egenföretagare i Carpadia
Förebild: Människor jag mött under livet som har modet att välja sin egen väg och ta ansvar för sina val

Fotograf: Per Asplund

Här frodas den engelska skönlitteraturen

2011-09-15T12:56:00.005+02:00

Karin Hagersten har ett glödande intresse för att skriva skönlitteratur. Varannan vecka träffas hon och tio andra likasinnade i en av Folkuniversitetets lokaler. De har startat skrivarcirkeln Stockholm Writers Group för att utveckla sitt skrivande och för att bli publicerade.

Några skriver romaner, andra noveller, dikter eller pjäser. Oavsett genre skriver de alla på sitt modersmål – engelska. De flesta arbetar även med text på olika sätt i sitt yrkesliv. Kunskapen tar de med sig till skrivarcirkeln för att kunna ge varandra feedback och konstruktiv kritik.

- Många säger att de vill skriva, men att de inte har tid. Men genom att träffas som vi gör blir man tvungen att vara disciplinerad i sitt skrivande. Det går så mycket lättare att göra det tillsammans med andra, säger Karin Hagersten, som till vardags arbetar som copywriter och översättare.

I början träffades de hemma eller på varandras jobb, men Karin tycker att det fungerar bättre och känns mer professionellt att ha möjlighet att träffas på Folkuniversitetet.

- Att ha en neutral plats att ses på gör jättemycket för att bygga upp självförtroendet kring skrivandet, att man kan skriva och vågar satsa på det. Vår skrivarcirkel är inte direkt något kafferep. Det gäller att respektera varandras texter även om man inte gillar det man läser.

Vid varje träff presenterar två i gruppen sina alster. Materialet – ett kapitel eller en dikt – har alla fått i förväg och läst för att kunna ge feedback och råd. Karin har ett råd till andra som vill starta en skrivarcirkel:

– Var beredd att ge skrivandet tid.

Fakta Stockholm Writers GroupStockholm Writers Group är en skrivarcirkel som ägnar sig åt skönlitterärt skrivande på engelska. Gruppen startade för 20 år sedan av en amerikansk kvinnoklubb. Numera består cirkeln av ett tiotal män och kvinnor i olika åldrar. De träffas varannan vecka i Folkuniversitetets lokaler för att ge varandra feedback på sina texter. Gemensamt är att de alla har engelska som modersmål och vill utveckla sitt skrivande. Målet är att bli publicerad av något utländskt förlag.

Flytande spanska och nya vänner

2011-09-15T12:53:00.004+02:00

Anette Holgersson drömmer om att kunna prata flytande spanska och att läsa spanska romaner. Efter fyra terminer på Folkuniversitetet närmar hon sig målet. För att praktisera språkkunskaperna reser hon och några kurskamrater till Malaga i höst.

- Jag har varit mycket i Spanien, både i jobbsammanhang och på semester och det skulle vara så roligt att kunna prata med de som bor där, på deras eget språk. Många kan ju inte engelska så bra, säger Anette Holgersson, som läser spanska två gånger i veckan.

Drygt 30 år har gått sedan Anette studerade spanska på gymnasiet och nu har hon väckt de slumrande kunskaperna till liv igen. Hon valde att gå en intensivkurs för att det ska gå fortare framåt. På så sätt tvingas hon öppna böckerna varje dag. Vilket hon gör med glädje. Att det är mycket läxor är något både hon och de andra kursdeltagarna efterfrågar.

– Det är roligt att gå till lektionerna. Vi har en jätteduktig lärare som för lektionen framåt på ett suveränt sätt. Hon pushar oss lagom mycket och är väldigt metodisk när hon lär ut.

– Det är också roligt att knyta kontakter med de andra i gruppen. Vi är fyra kvinnor som har läst flera kurser tillsammans, så nu har vi lärt känna varandra. Vi ska fortsätta läsa i höst. Och dessutom planerar vi att resa till Malaga i november för att gå en intensivkurs där. Det ser jag verkligen fram emot!

Anette arbetade tidigare på Ericsson som chef för olika enheter inom teknikutveckling. Då hade hon mycket kontakter med Spanien, framför allt i Madrid och Barcelona. Numera njuter hon av att ha mycket tid till att motionera – jogga, gå på Friskis och Svettis, åka skidor – och att ta hand om sitt hus och sin trädgård. Och att läsa spanska så klart.

– Det svåraste med spanskan är att våga ta steget att börja prata och våga uttrycka sig. Det behöver jag verkligen öva på. Nu känns det tryggt att öva grammatiken först, så att jag har en bra grund att stå på. Men efter Malaga kanske jag är redo för en konversationskurs, vem vet?

Fakta Anette Holgersson
Ålder: 60+
Familj: Man och vuxen son
Yrke: Dataingenjör
Förebild: Långdistanslöparen Ewy Palm från SVT:s Mästarnas mästare. Hon har haft en fantastisk karriär och är den mest ödmjuka person som jag vet.
Oanad talang: En fena på att åka längdskidor, deltog i tjejvasan i år
Önskekurs: Vill gärna läsa historia och samhällskunskap

Självbiografiskt skrivande för seniorer - en social sak

2011-09-15T12:49:00.003+02:00

Varannan vecka träffas en grupp pigga nyblivna pensionärer i Folkuniversitetets lokaler i Vasastan. De har ett gemensamt - de vill skriva om sitt liv. En del är duktiga skribenter från början och har skrivit i sitt yrke, andra har tidigare deltagit i olika skrivarkurser.

- Det är något speciellt med att berätta om sitt liv och att träffas så här i en egen studiecirkel. Det har blivit en viktig social samvaro för gruppen, säger Monica Rönquist-Germanis.

Hon är svensklärare i botten och har även under många år undervisat i olika skrivarkurser, så hennes kunskaper är naturligtvis mycket värdefulla.

- Alla har mycket att berätta och de utvecklas hela tiden i sitt skrivande. Jag försöker stötta dem i att skriva så enkelt som möjligt och att hitta sitt personliga språk.

Inför varje gång besäms gemensamt en skrivuppgift som kan handla om allt från konkreta händelser till reflektioner över livet. Gruppen skriver till exempel om när de var lyckliga, om hur vardagen var förr eller vad de åt som barn. När de sedan träffas läser de upp sina texter för varandra och får på så sätt möjlighet att ge och ta konstruktiv kritik.

- Studiecirkeln som form passar perfekt. Det blir så naturligt – både lustfyllt, prestigelöst och lite lekfullt. Vi utbyter erfarenheter samtidigt som vi har det trevligt tillsammans.

De flesta vill dokumentera sitt liv för att barnen och barnbarnen ska kunna läsa om det. På så sätt lämnar de ett avtryck till eftervärlden. Samtidigt som de kommer närmare kärnan i det egna livet.

Vill du också skriva om ditt liv? Här är några råd från Monica:
• Sätt igång genast, vänta inte
• Fundera ut ett tema – vad vill du skriva om
• Börja med att skriva lite varje dag
• Skriv om det som ligger dig närmast, det starkaste
• Läs varandras texter, men vänta med att rätta och redigera i början

Lästips: Marja Bruzaeus och Monica Rönquist-Germanis bok Det var en gång… Om konsten att skriva sitt liv, Faun förlag

Hittade känslan och kom in på utbildning i London

2011-09-15T12:45:00.001+02:00

Tessie Carlsson har sjungit sedan barnsben. När hon gick musikallinjen på gymnasiet insåg hon att hon ville satsa mer på sin favorithobby. Efter en sångkurs på Folkuniversitetet har hon nu kommit in på en eftertraktad musikskola i London.

- Mamma säger att jag sjöng redan innan jag lärde mig prata. Jag har alltid tyckt att det roligaste med att sjunga är glädjen. Jag blir så glad av att sjunga och av att andra människor blir glada och berörda av sången. Men det är inte alltid lätt. Det svåraste är nog att inte ha för höga krav på sig, säger Tessie Carlsson.

I våras gick hon kursen Masterclass i sång. Där fick deltagarna sjunga allt från visa och soul till pop och rock. Inför varje kurstillfälle fick de i läxa att öva in en ny valfri låt som de sedan sjöng inför varandra. De lärde sig mikrofonteknik och olika sångtekniker och hur de kunde använda rösten på olika sätt för att sjunga vassare, kantigare, skrikigare eller mjukare.

- Vi sjöng individuellt men också tillsammans. Det bästa var att få träna att sjunga inför de andra. Vi övade mycket på att hitta rätt känsla och försöka förmedla den. Till exempel sjöng jag en låt som handlade om olycklig kärlek, och eftersom jag det var något jag kunde relatera till så var det lättare att förmedla den känslan.

Sångkursen avslutades med en gemensam konsert i Folkuniversitetets foajé. Alla fick sjunga två låtar var och även en gemensam låt.

- Jag tog kursen för att kunna söka in på Tech Music School i London. Det är en väldigt bra sångskola där man får lära sig skriva sina egna låtar och även att kompa på piano. Det har jag aldrig gjort förut, så det blir jättespännande. Det känns så overkligt att jag kommit in!

I höst flyttar Tessie alltså till London för att bli ännu bättre på att sjunga. Förutom sånginriktningen har skolan undervisning för de som spelar trummor, gitarr, bas och keybord. Det blir en stor kontrast mot livet hemma i Stockholm. Här tillbringar hon mycket tid i stallet, på hästryggen eller på caféer med sina vänner. Men sången är viktig.

- Jag gillar mest att sjunga pop, jag tror att min röst ligger bäst där. Men jag älskar att prova nya utmaningar. Jag önskar att jag kunde rappa, Nicki Minaj är helt grym.

- I framtiden funderar jag på att utbilda mig till sångpedagog, men det vore också kul att kunna skriva egna låtar.

Fakta Tessie Carlsson
Ålder: snart 21 år
Familj: Mamma, pappa och två yngre syskon. Med husdjuren inräknade blir det två hästar, en hund och en chinchilla också.
Yrke: Studerar på musikskola i London. Har arbetat som barista och receptionist på Södermalm.
Förebild: Beyoncé för hennes fantastiska röstregister och utstrålning på scen
Oanad talang: Kan dansa poledance
Vill gå kurs i: Spanska

Frihet som webmaster

2011-09-15T12:35:00.005+02:00

David Bramskog är en riktig renässansmänniska. Förutom att flyga flygplan och att ge massage – älskar han att klura ut lösningar på knepiga problem. Att bygga hemsidor passar honom ypperligt. I våras gick han en intensivkurs för att bli diplomerad Webmaster.

- Jag ville ha en bred utbildning som är lagom lång och som jag kan ha nytta av i framtiden. Visst är det högt tempo och kräver en hel del hemarbete, men jag tycker det är bra. Jag gillar att vi går igenom allt från grunden, säger David Bramskog, som byggde hemsidor redan som femtonåring.

På utbildningen får han lära sig utforma, underhålla och administrera en webbplats. Först och främst gäller det att lära sig kodspråket HTML och sedan bygga på med olika program, som till exempel Photoshop och Dreamweaver. I studierna ingår även ett projektarbete där alla har fått i uppgift att bygga en hemsida åt ett fiktivt dataföretag.

- Jag valde att hjälpa en kompis som har ett dataföretag. När det är på riktigt känns det roligare och då lär jag mig mer. Min kompis skulle ändå göra om sin hemsida så att den blir mer lättredigerad. Jag bygger om sidan med hjälp av det CMS-system som vi lärt oss på kursen.

David tycker att det mest intressanta med att göra hemsidor är själva tekniken – att bygga något. Han föredrar hantverket framför formgivandet. Men helt ointresserad av form är han inte. Parallellt med webmaster-utbildningen går han en kurs på Folkuniversitetet för att bli grafisk formgivare.

- Kombinationen är rolig, att kunna både teknik, färg och form på webben. Men det är lätt att få prestationsångest när man ska formge foldrar och affischer, det blir inte alltid som jag tänkt mig. Jag tror egentligen att webmaster passar mig bättre.

Datorer är inte allt i Davids liv. Med ett förflutet inom teater och film, har han även arbetat inom försäljning, ekonomi och verkstadsbranschen. När han inte studerar kör han motorcykel eller flygplan, mediterar, springer, tränar kickboxning eller går på gym. I höst blir han dessutom färdigutbildad inom yogamassage och kan titulera sig yogamassageterapeut.

- Jag skulle vilja starta eget. Fördelen med att vara webmaster är att man kan jobba på distans eller hemifrån och planera sin egen tid. Då skulle jag kunna kombinera det med en egen mottagning. Men jag är också öppen för att jobba på en marknadsavdelning eller reklambyrå.

- Oavsett vad jag kommer att göra känner jag att jag kommer att ha stor nytta av mina kunskaper från utbildningen. Webben är viktig!

Fakta David Bramskog
Ålder: 30 år
Yrke: studerande
Familj: flickvän
Förebild: Dalai Lama, för hans vettiga tankar
Oanad talang: kan flyga flygplan
Vill gå kurs i: Ledarskap eller Projektledning

Drejning – sensuellt?

2011-02-23T13:32:00.005+01:00

Så var det dags för mig att prova en ny kurs då det på senaste tiden har börjat klia i fingrarna efter att få göra något kreativt igen.
Den här gången bokade jag in mig på en helgkurs i drejning.
Mina tankar gick direkt till den klassiska scenen i filmen Ghost där maken (Patrick Swayze) hjälper sin fru (Demi Moore) med att dreja. Geggigt, slabbigt och sensuellt.
Så blev det inte riktigt såklart. För det första var jag på kurs med min mamma och moster, inte en man i bar överkropp. För det andra, dreja är svårt, riktigt svårt. Inte i den bemärkelsen att man inte klarar av det alls och att det bara förblir en lerklump som jag trodde. Svårigheten ligger i att lyckas forma klumpen till det man hade tänkt sig. Jag fick snart inse att det får bli vad det blir de här första gångerna, men även det är en häftig känsla att få se vad som växer fram. En överraskning varje gång! Och ett par skålar fick jag faktiskt till även om de är långt ifrån perfekta. Det tog många försök och var tålamodsprövande.
Min mamma däremot visade sig ha en talang för detta och lyckades till och med göra en riktigt fin tekopp.
Tror nog att det var hon som fick Patrick Swayzes ande bakom sig inte jag….

Emma Larsson, kursadministratör på Folkuniversitetet

Från grå och oansenlig till supertjusig kreation

2011-02-15T10:49:00.006+01:00

Silverlera ger omedelbar skörd! Inte visste jag att jag kunde bli silverdesigner på fem timmar. Silverlera kallas PMC – Precious Metal Clay – det klingar fint.

Vi var i december sex glada amatörer som skickligt lotsades in av den sakkunniga och entusiastiska kursledaren Susanne rakt till silverlerans Förlovade Land. Det märktes verkligen att hon älskar det hon gör.

Vi övade med cernitlera för att se vilka former, figurer och mönster vi tyckte om. Själva silverleran torkar lite fort, så det är smart att testa utförandet på cernit innan. Leran ser inte mycket ut för världen, grå och oansenlig – till att börja med. Det ligger en tjusning i det.

Vi var så ivriga att kreera våra silversmycken, så att vi glömde bort både lunch och kaffepaus – vi jobbade fem timmar i sträck. Det rullades, knådades och skapades med en glöd och frenesi som bara kommer i härligt skapande stunder av flow. Sedan brände vi både i ugn och med gasbrännare. Och så var det dags att stålborsta, slipa en smula, gnida med agat och polera. Vilken glans, vilket skimmer! I takt med att lystern trollades fram blev våra leenden bara bredare och bredare.

Silverlera är ROLIGT! Just för att du på direkten känner dig som din alldeles egna designer. Jag blev så belåten av denna kunskap. Jag hann producera åtta alster (köpte extra lera förutom det som ingick i kursen) så det bidde en ring och sju halssmycken. En dam tillverkade ett enda och supertjusigt halssmycke, och också hon gick glad från kursen.

Nu är det en snöig, kall och halkig februari, men det kommer faktiskt snart både en vår och en sommar, och då nalkas Hänryckningens Tid - kära människor förlovar och gifter sig… Tänk att göra det med unika ringar Du själv har designat och tillverkat:

Ännu roligare är att det finns fantastiska fortsättningsmöjligheter. Du kan köpa silverlera i små sprutor och spritsa runt en flirtkula, och när du bränner det så – vips – försvinner flirtisen och du har en tjusig, ihålig och sirlig kreation i din hand!
Det finns även vackra stenar som man kan bränna ihop med silverleran. Med en smula fantasi kan du göra vad du vill! Kvistar, kottar, löv, papper. Bara tid finns, så kommer jag att fortsätta kursa i silverlera!

Åsa Lindfors, Folkuniversitetets kundtjänst

Populärvetenskap – gratis till alla!

2011-02-01T15:34:00.002+01:00

Vad har hjärnan, vardagsnationalism, de klassiska akademierna och kemi gemensamt? Jo, de är alla teman på vårens föreläsningar på Folkuniversitetet!
Jag känner mig lyckligt lottad som får vara med och anordna dessa. Folkbildningsandan är verkligen en stark drivkraft bakom vår organisation. Ett av våra mål som utbildningsförbund är just att erbjuda gratis forskningsföreläsningar till allmänheten. För att sprida det senaste inom forskningen samarbetar vi med forskare från Stockholms universitet och Södertörns högskola. Och populärvetenskap är hett nu. I höstas var föreläsningssalarna knökfulla med folk som ville lära sig mer om hjärnan, så i vår fortsätter vi med det temat. Bland annat kommer professor Hugo Lagerkrantz att prata om hjärnans Big Bang, från foster till tonår.

Under våren kommer vi också att ha en föreläsningsserie om vardagsnationalism. Med tanke på det politiska klimatet tänkte jag att det kunde vara intressant att visa hur vi till vardags, oftast helt omedvetet, skapar och när våra egna ”nationella” känslor. Ett annat inslag i denna serie handlar om kollektivförmåga: Vad är det egentligen som styr oss när vi samarbetar med andra?

Ett tema som kommer att vara aktuellt under hela 2011 är Kemins år. Förenta Nationerna har utsett 2011 till the International Year of Chemistry. Året ingår i FN:s årtionde för hållbar utveckling. Syftet är att öka allmänhetens förståelse för kemi och kemisk kunskaps betydelse för att lösa samhällets problem. Det kan till exempel handla om växthuseffekten eller råvaruförsörjning när oljan ska fasas ut. År 2011 är det också 100 år sedan Marie Curie fick Nobelpriset i kemi för upptäckten av grundämnena radium och polonium. The International Year of Chemistry 2011 hyllar därför särskilt Marie Curie och alla kvinnliga kemister.
I samband med Kemins år 2011 kommer Folkuniversitetet att ha föreläsningar som följer 12 teman - ett tema för varje månad. Varje tema knyter även an till aktuella samhällshändelser.

Dessutom kommer några föreläsningar att handla om de klassiska svenska akademierna. Hur skiljer sig deras uppdrag idag från förr? Vilka är deras uppgifter? Hur arbetar de till vardags för att främja forskning och kultur? Vi har bjudit in representanter från Kungliga Vetenskapsakademien, Svenska Akademien samt Vitterhetsakademien som ska berätta om respektive verksamhet.

Låter det intressant?
Kika gärna på vårens föreläsningar här:

Hoppas vi ses där!

Elisa Magnusson, utbildningsadministratör på Folkuniversitetet

Kreativ lördag – som ett jättekinderägg!

2011-01-26T14:41:00.001+01:00

Det känns som att julen blev lite längre i år. Det sista paketet levereras nämligen först nu på lördag. Det är 47 saker i ett. Ett jättekinderägg!

Det jag talar om är Kreativ lördag. Man kan kalla det "Öppet hus", "Happening", "Meet and Greet" eller bara "Välkommen på kalas!"
Vi tyckte helt enkelt att vårt vackra hus är alldeles för obesökt av våra grannar här i Vasastan. Därför bestämde vi oss för att bjuda in er allihop för att se och prova på vad vi sysslar med här på Kungstensgatan 45. Mellan kl. 11-15 blir det massor av kurser, öppna verkstäder, happenings, tävlingar och konserter! ... och allt är GRATIS!!!

Jag har tillsammans med mina kollegor pysslat och trixat ända sedan i oktober för att allting ska få plats. Från kl. 10 kan man ”signa upp sig” på dörren till den kurs man vill prova på och sedan kl. 11 drar allt igång.

Själv kommer jag väl att springa som ett torrt skinn och organisera och fixa så att allt fungerar som det ska, men jag ska i alla fall försöka stanna till ibland för att uppleva det stora utbudet. Silversmide, sång, språkcafé, fusing, keramik, grafik och stickcafé är bara några av programpunkterna.

Tre gånger kommer Balettakademien att dyka upp och göra dansframträdanden. (Så bered dig på att personen bredvid dig mycket väl kan dansa iväg i en flashmob över foajégolvet!)

På plan 6 kommer vår duktiga lärare Jennie Söderlund att visa dig hur du kan teckna
japansk Manga och våra estetiska utbildningar har utställningar både i Dobre, Modegalleriet och Smedjan.

Christina Stielli, som bloggar här nedan, är en av Skrivarakademins tre debuterande författare, kommer att berätta om sitt arbete och sina nya böcker kl. 12. Det lär bli välbesökt!

Ser fram emot att lyssna på kören Voces Nordicae som sjunger klassiska sånger i foajén och efter det drar Karin Inde igång en konsert i elevmatsalen. Både hon och grabbarna i 3flig film som visar filmen "Sopmannen" i aulan har samarbetat med oss på Folkuniversitetet och startat egna studiecirklar.

Jag ser verkligen fram emot lördag och jag hoppas att du hittar hit. Kom gärna fram och säg hej om du ser mig rusande i korridoren!

Om du inte fått programmet i brevlådan kan du titta in här

Tänk att det där lilla idéfröet som vi sådde i mörka oktober nu vuxit och blivit en heldag fylld med överraskningar!

Karina Kampe, projektledare på Folkuniversitetet

Gratis språktestning på torsdag - som en tågluff

2011-01-26T14:17:00.001+01:00

Undrar om min gamla gymnasiespanska – anno 80-talet – håller? Jag kanske ska passa på att testa min grundskoletyska och träffa modersmålstalande lärare på torsdag. Det är ju en aningens läskigt också, för man är ju lite blyg (i vissa sammanhang) och att få sin språkliga förmåga utvärderad kan vara lite, hmm genant?
Men jag ska nog göra det ändå – det är ju gratis och jag får träffa folk från Spanien, Tyskland, Ryssland, Portugal och Grekland – som en liten tågluff – och så kan jag ta en kopp ekokaffe på fiket och begrunda om jag ska utveckla mina nyvaliderade gamla lärdomar. Jag kanske blir positivt överraskad av mina oanvända språkkunskaper? Japp, på torsdag ska jag damma av mina gamla gymnasiespråk!

Kom du också!
GRATIS SPRÅKTESTNING 27/2 kl. 16:30 – 18:30 på Kungstensgatan 45

Åsa Lindfors, Folkuniversitetets kundtjänst

Vi delade hemligheter, gråt och gapskratt

2011-01-17T09:28:00.002+01:00

Jag är inte alltid den som orkar dra saker i långbänk. Jag vill ha resultat och jag vill se förändring. Men jag trodde nog aldrig att jag var född med författarhantverket i fingrarna per automatik. Kanske det berodde på att min respekt för författandet var så enorm. Jag har fortfarande väldigt svårt med att på riktigt förstå att jag faktiskt lyckats få ihop 364 sidor som blev romanen Jag älskar dig inte.

Jag anmälde mig till en grundkurs på Skrivarakademin och hamnade i en vansinnigt trist lokal på Bryggargatan mitt i Stockholm tillsammans med vilt främmande människor och en lärare som verkade småvresig. Det kändes att jag hade landat på ett mjukt moln.

Första kurstillfället trevade vi med att bekanta oss efter den traditionella presentationsrundan men jag tror att vi var pusselbitar som vartefter timme och dagar gick lades mjukt på plats för att ganska snart bilda en enhet. De människor jag fick möta där blev en särskild familj som delade saker och hemligheter med varandra som jag inte delade med någon annan i hela världen. Vi läste varandras texter och mest innerliga berättelser. Hjärta och själ kopierades upp i rätt antal ex och häftades ihop och delades ut. Vi delade hemligheter och vi delade gapskratt och vi grät. Och vår lärare stod ut hela tiden. Det var svårt att vara utan rummet på Bryggargatan och människorna i gruppen alla de sex dagar då jag inte var där. Och vår lärare skulle komma att gräva djupt i oss för att få in kunskapen.

Möjligen sa han någon gång att vi fick försöka sluta skratta. Kanske det var när någon nervöst berättade om en het sexscen som skulle beskrivas i text. Kanske vi grät när någon i en text plågade djur eller fick en svår sjukdom som ledde till en begravningsscen i sista stycket.

Han hade det inte så enkelt med den första gruppen jag fick förmånen att tillbringa tid med (och som jag önskar att jag finge en enda dag tillbaka) men han fick ner det som vi behövde i verktygslådan. Det insåg jag när jag satt och skrev det manus som nu är en roman och hans råd är i mina tankar när jag är mitt uppe i min andra roman.

Nej, jag tror faktiskt inte att jag hade suttit där jag sitter idag utan Sören, Erik och Inga-Lina som var de lärare jag mötte allra mest på Skrivarakademin. Jag tror inte att jag hade begripit det hantverk, den romantiskt befriade kunskap jag fick om skrivandet. Jag tror helt enkelt inte att jag hade blivit författare. Så enkelt är det.

För det jag fick lära mig ligger i en verktygslåda jag har intill mig när jag skriver. Min hejarklack som består av de jag fick förmånen och lyckan att lära känna (och jo, vi är några som fortfarande umgås som bästa vänner) står runt omkring mitt skrivbord och då och då rister väggar och fönster när Sören dundrar: Skrivandet är inget romantiskt dravel, det är förbannat hårt arbete!

Christina Stielli, debutant och tidigare elev på Skrivarakademin, samt föreläsare och egenföretagare inom utbildningsbranschen

Skrivarakademin har lämnat de trista lokalerna och kurserna ges numera i ett vackert hus på Kungstensgatan 45. Läs mer om Christina på christinastielli.se

Spindelmannen fastnade i Spider-Man: Turn off the Dark

2010-12-15T10:09:00.001+01:00

Med stor förväntan och antagligen som första svensk ska jag se den allra första publikrepetitionen av Spider-Man: Turn off the Dark på Broadway. Världens dyraste musikal – 60 miljoner dollar hittills – med musik av Bono och The Edge (från U2) och regisserad av Julie Taynor (The Lion King). Produktionen har haft stora tekniska problem så premiären har skjutits fram flera gånger. Nu har de en och en halv månad på sig att finjustera och fixa till föreställningen innan premiären.

Efter en timmes köande, får jag äntligen komma in. Publikljuset släcks och ridån försvinner. Där kommer Spindelmannen i slowmotion rakt emot oss. Plötsligt flyger dansare från bakre scenen upp i luften och ett nät flätas framför oss. Häftigt!
Det här är en föreställning fylld av kreativa idéer med fantastiska kostymer. Tre dimensioner blir två dimensioner. Serietidning blir live blir serietidning. Snygg koreografi och spektakulära, högenergifyllda flygningar i otroligt tempo. Spindelmannen flyger högt och lågt - genom salongen - landar på balkong och landar mitt bland oss i publiken. Alltid i samma koreografiska slutposition – spindelmannenpositionen – och det ser verkligen ut som Spiderman. Filmsekvenser på gigantiska LED skärmar. Spektakulära "bad guys".

Trots allt det häftiga blir föreställningen ändå ganska tråkig. Den bryts fem gånger i väntan på att tekniken ska fungera. En av gångerna fastnar Spindelmannen hängande en meter från scen och sitter fast. En storvuxen scentekniker får komma och dra loss honom. Ganska fånigt. Tyvärr fastnar inte heller Bonos musik på mig. Det är som att det saknas något? Var är tempot i föreställningen? Sånginsatserna är OK men inte på 60 miljoner dollar-nivå (som tekniken). Balladerna är fina, men kärlekssagan gör mig inte alls berörd. Här har de ett stort jobb framför sig för att få allt att fungera.
ÄNDÅ så sitter jag här nu lite stolt och imponerad över det jag upplevt. Spiderman: Turn off the Dark.

Jan Åström
Rektor och konstnärlig ledare
Balettakademien

Se Youtubeklippet från lördagens konsert

2010-12-06T14:12:00.001+01:00

I lördags under julmarknaden kunde man höra dessa grymma toner från Terry Rileys In C.

Lyssna och se Youtubeklippet

Karl Lindemalm, huvudlärare i svenska, Folkuniversitetet

In C - på lördag smäller det!

2010-11-30T18:09:00.001+01:00

Måndag kväll på Folkuniversitetet. De sista tonerna av Terry Rileys In C klingar ut. Sista repet inför konserten!

In C skrevs 1964 och är ett av minimalismens portalverk. Stycket består av 53 fragment som varje musiker upprepar valfritt antal gånger. Stycket börjar och slutar unisont men i övrigt rör sig varje musiker i egen takt mellan fragmenten. Det skapar varje gång vi repar nya rytmiska och harmoniska mönster. Mönster som överraskar oss. Ibland låter det ganska slumpartat, ibland fantastiskt.

Repetitionerna har vi genomfört som en studiecirkel. Studiecirkeln där utgångspunkten är ett gemensamt intresse och att man lär av varandra har spännande likheter med själva verket In C.

In C skrevs i en brytningstid. Varje musikers uppgift är ganska strikt definierad: upprepa varje fragment så länge du vill och gå sedan vidare till nästa eller ta en paus och sluta tillsammans med de andra på det sista fragmentet. Men till dessa ganska rigida instruktioner tillägger Riley att varje musiker ska lyssna på resten av ensemblen och anpassa sina pauser och insatser till de andra musikerna. Och Riley definierar i spelinstruktionerna inte antalet musiker eller instrumentationen. Såväl proffs som amatörer kan delta. Man skulle kunna säga att In C är ett verk där man tränar sig i att vara en självständig individ i en grupp och bidra maximalt till en helhet.

Varmt välkommen till vår konsert på lördag den 4 december 13.00 på Folkuniversitetet, Kungstensgatan 45!

Karl Lindemalm, huvudlärare i svenska, Folkuniversitetet

Gesällbrev till våra lärare

2010-11-11T12:29:00.001+01:00

Vilken lycka! Häromveckan fick två av våra lärare gesällbrev inom möbeltapetseraryrket. Carina Nyström och Victoria Palmer fick vara med om den årliga ceremonin i Blå hallen i Stockholms stadshus där gesäll- och mästarbrevsutdelningen äger rum.

Victoria Palmer med sin gesällmöbel.

Den som var där fick se en pampig flaggprydd parad av blivande gesäller och mästare som tågade in i Blå hallen. Stockholm läns Blåsarsymfoniker spelade musik ur Guiseppe Verdis Aida. I år var det 162 gesäller och 10 mästare i 18 olika hantverksyrken – allt ifrån frisörer till gitarrbyggare – som fick sina brev, utdelade av Lotta Edholm, skolborgarrådet ï Stockholm.

Vilka är det som får Gesällbrev eller Mästarbrev?
Jo, för Gesällbrev måste man ha en lång och omfattande utbildning, både teoretisk och praktisk, som avslutas med ett gesällprov. Gesällprovet bedöms sedan av en granskningsnämnd i skalan 1 – 5 i de olika ingående momenten. De som lyckas få betyget 4.5 kan få liten silvermedalj och i mycket sällsynta fall går det till och med att få den stora silvermedaljen om man uppnår betyget 5.0 och utöver detta visat på mycket stor yrkesskicklighet.

Mästarbrev kan man få om man har varit yrkesverksam med egen firma under sex år efter gesällbrevet. Man ska kunna visa att man har bedrivit verksamheten på ett seriöst sätt och med en hög kvalitet på sina arbeten. Man ska också kunna visa upp att man har kunskaper i företagsekonomi.

Carina Nyström och Victoria Palmer arbetar båda som lärare på möbeltapetseringslinjen i Järfälla och på möbeltapetseringskurser i Solna. De har en treårig yrkesutbildning bakom sig och har därigenom förvärvat gedigna kunskaper inom sitt yrke. Nu när gesällproven är avverkade kan de tryggt föra vidare sina kunskaper inom området. Grattis Carina och Victoria!

Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet

En tvåårig resa som berikar

2010-10-28T09:32:00.002+02:00

Skrivarlinjen är Skrivarakademins stolthet, tänker jag ofta. En tvåårig resa som inte bara resulterar i färdiga böcker, utan även innebär en enorm personlig utveckling för den som går den.

Varje år gör vi en studieresa till Bokmässan i Göteborg, branschens absolut största händelse. Där träffas författare, läsare och förläggare i färgstarka möten.

I år fick Skrivarlinjens elever i uppgift att föra en mässlogg och här nedan kommer lite djupa, roliga och intressanta klipp ur dessa loggar. Sammantaget ger de kanhända bilden av en mycket händelserik helg.

"Han svarade som bara Bob Hansson kan: Det är inte orden som ska vara poetiska, utan innehållet. ... det är inte orden som ska vara poetiska utan innehållet... ja... visst är det så!" Linda

"I lördagsmyllret blir presentationen av de afrikanska författarna Kopano Matlwa, Ondjaki, Petina Gappah, Tolu Ogunlesi och Irene Sabatani isbrytaren i mitt bokmässehav. (Behöver jag säga att det var fantastiskt!) Petra

"Känslan ska gå som en röd tråd genom hela boken. Skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist hittade en hårdrockslåt som förmedlade den ton han ville åt". Åsa

"Christer Fuglesang verkar sympatisk och väldigt ödmjuk. ... berättar om hur flera år av sagoberättande för sina barn blivit till en lärobok om rymden. Jag köper tre signerade exemplar och är helnöjd". Pia

"Jag väljer framför allt seminarier som kan hjälpa mig i mitt bokprojekt. Oj, vad kul det är att kunna gå på allihop! Jag är så glad över mitt seminariekort" Hanna

"Poesi och Våld, spännande! Medverkande var Anna Hallberg och Ann Hallström. ...Poesin blir en strategi för att nå känslolivet, hjärtat, själen" Annett

"Lördagen blev bara bättre och bättre. Karl-Ove Knausgård. Intressant att skriva om det riktigt mänskliga. Renodlade mänskliga tankar utan moraliserande finjusteringar... Det handlar om vad vi tänker på riktigt." Lollo

"Tänk vilken uppfinning typografin är! Munkarna som åstadkom vackra boksidor... magiskt att föreställa sig dem pyssla med färgbollar, eller vad det nu kallas. Och typer." Johanna

"Jag är numera 14 böcker rikare (15 om man räknar med den fina kalendern jag köpte)" Evelina

Resan har bara börjat.

Inga-Lina Lindqvist, författare och lärare på Skrivarakademin

Hur man tänjer gränser

2010-10-22T21:16:00.002+02:00

För ett tag sen var jag och mina kollegor på en oförglömlig föreläsning som handlade om att tänja sina gränser. Från sin rullstol fick föreläsaren David Lega mig att skratta och gråta om vartannat. Hans drivkraft har alltid varit att se hur långt han kan komma. Att alltid tänja sina gränser, både fysiskt och mentalt. Det har inte alltid varit lätt, men han har verkligen lyckats göra det. Efter en mycket framgångsrik karriär som simmare i handikapplandslaget slutade han efter Paralympics i Sidney år 2000. Numera är han politiker, föreläsare och entreprenör. Jag kunde inte låta bli att anteckna några kloka ord och tips som han delade med sig på föreläsningen. Jag önskar jag kunde återge den humor och självironi som han frikostigt bjöd på..

• Kärlek, stöd, krav och beröm är självförtroendets fyra ben, som behövs för att kunna nå dina mål
• Sluta jämföra dig med andra, titta i stället på dina egna förutsättningar
• Våga göra nya saker
• Våga bli bättre men strunta i att vara bäst
• Var inte rädd för att misslyckas
• Livet är inte en tävling
• Sätt upp SMARTA mål som är Självvalda, Mätbara, som du kan Acceptera, Realistiska och Tidsbestämda

Kan du också tänja dina gränser? Göra det omöjliga möjligt? Ja, det klart. Mycket har med din inställning att göra, menar David Lega. Alla människor kan utvecklas längre än vad de tror är möjligt, utefter sina egna förutsättningar. Det gäller bara att försöka hitta vilket mål du vill sträva efter..

Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet

Att sjunga bort måndagsångesten

2010-10-15T09:37:00.002+02:00

Måndag. Längsta dagen på veckan då jag är i Kungstenen från morgon till kväll. Orkar jag? När väckarklockan ringer är det ingen som skulle kunna tro det, allra minst jag själv. Men, vis av erfarenhet vet jag alltid på något outgrundligt sätt att jag orkar hela måndagen. Särskilt de där sista timmarna på arbetsdagen, mellan 17.30 och 20.45. Då när man egentligen vill vara hemma och ligga i soffan och slöa framför TV:n. Det är då sal 210 fylls med entusiaster. Körentusiaster som går på kvällskurs i körsång på Folkuniversitetet. Körentusiaster som fullkomligt bubblar av energi och glädje när vi sätter igång och börjar låta. Det är som att de under veckan samlat på sig en massa ljud som bara väller ut. Då är TV:n som bortglömd och min energi på topp. En varm och härlig stämning sprider sig. Vi har nära till skratt, men också till allvar och koncentration. Att vara ledare för en sådan kurs är bara att tacka och ta emot! Det ger så otroligt mycket. Energi, glädje, välmående. Och det verkar som att det gäller även deltagarna. Flera har bekräftat detta med egna ord:

”Jag längtar till måndagarna, då får jag sjunga!”

”Jag är alltid så trött när jag kommer, men när jag går är jag hur pigg som helst”

”Min terapeut sa att jag borde sjunga, så jag började med det och det funkar!”

Ofta får jag den här typen av kommentarer från deltagare. Något som gör att mitt jobb känns meningsfullt och viktigt. Ändå funderar jag ibland på om min insats verkligen kan spela roll. Som enda kulturarbetare i en familj full av sjukvårdspersonal kan jag känna tvivel inför hur mycket jag egentligen gör för världen. Som ett arv från min familj har jag blivit nyfiken på om det finns några belägg för att människor verkligen mår bättre om de sjunger.

Det har gjorts en del forskning på körsångares hälsa och man har sett att det faktiskt finns positiva samband mellan sång och fysiskt och psykiskt välbefinnande. Till exempel har forskare på Karolinska, med professor emeritus Töres Theorell i spetsen, kommit fram till resultat som åtminstone indikerar att körsång kan ge positiva effekter på människors hälsa. Läs gärna Töres Theorells bok Noter om musik och hälsa, som redovisar forskning kring detta på ett enkelt sätt.

Visst känns det bra att ha vetenskapliga belägg för att människor mår bra av att sjunga, men framför allt känns stämningen i rummet, körsångarnas glada uppsyner och min egen känsla av glädje efter kören som det främsta beviset för att det funkar.

Så efter den där långa måndagen är jag redo för resten av veckan. Lite trött men lycklig! Det ska jag försöka komma ihåg nästa måndag morgon när klockan ringer.

Elin Lannemyr, sånglärare på Folkuniversitetet

Om att våga vara nybörjare

2010-10-06T14:07:00.001+02:00

Att vara nybörjare har alltid legat mig i fatet. Runt tredje, fjärde lektionen brukar det gå upp för mig. Läraren har ännu inte kommit med en chockad och totalimponerad blick som vittnar om att han eller hon håller på att trilla av stolen på grund av vad jag nu plötsligt levererat, trots att jag är total nybörjare! Och då inser jag mitt öde, det var alltså inte det här jag skulle hålla på med och så slutar jag. Kanske har det med lathet att göra, att jag inte ska behöva läsa läxan, öva och streta för om jag inte klarar det utan att kämpa så är det inte min grej. I sökandet efter mitt eget kall, området där jag ska visa mig vara ett underbarn, en helt fantastisk begåvning och en total självklarhet har jag gång på gång snubblat, givit upp och erkänt mig besegrad av min egen oförmåga. Slutligen har jag blivit helt ointresserad av att uppta ämnen jag inte redan behärskar. Jag har börjat ta till mig det faktum att jag förmodligen inte blev något underbarn.

När jag skulle ta körkort kunde jag som vanligt ingenting när jag började. Vid tredje uppkörningstillfället övade vi fickparkering, och jag svor och sa att det här är ju helt omöjligt! Jag ville kasta bilnyckeln i ansiktet på min stackars tålmodige far som snällt hade ställt upp, och lämna det där uppenbart sjunkande skeppet för att aldrig sätta mig i en bil igen. Men det vore ju nästintill omöjligt, så jag sökte argument för att det ju är så miljöovänligt med bilar och dyrt inte minst, och till och med livsfarligt och... och… och… så fruktansvärt praktiskt och underlättande. Så jag bestämde mig för att körkort skulle jag ha om det så var det sista jag gjorde.

Och någonstans där vände det, jamen struntsamma om det låter som om jag stryper en katt när jag spelar fiol första gången och om leran flyger rakt in i väggen när jag ska dreja min första skål. Och struntsamma om samma sak händer andra, tredje och fjärde gången.

Nu går jag på pianolektioner, och varannan tangent jag trycker ner är fel, men det gör inget. För när jag började var alla toner jag spelade fel och nu är åtminstone hälften rätt. Ju mer jag övar och övar och övar desto bättre går det! Jag drivs inte längre av resultat och prestation utan kan njuta av utmaningen och helt plötsligt står jag faktiskt ut med att vara nybörjare.

Nora Krantz, administratör på Balettakademien

Därför kan jag räta på ryggen

2010-09-27T15:17:00.002+02:00

Förra måndagens valresultat gav många av oss på Kungstensgymnasiet en molande oroskänsla i magen. Den täta grå dimman som svepte in stockholmsmorgonen var en symbol för uppgivenheten vi kände inför att ett högerpopulistiskt parti nu finns representerat i vår riksdag.
Det som gjorde mitt hjärta lättare den dagen, var att möta våra elever. Många av dem var också frustrerade och uppgivna. De kände också att dimman smög alltför nära inpå. De diskuterade högljutt på rasterna hela dagen och resten av veckan. Jag som lärare funderade först på om vi skulle vika lektionerna åt att diskutera saken, men beslutade att det bästa jag kunde göra var att låta undervisningen fortgå. Främlingsfientlighet och intolerans växer sig starka i mörkret. Kunskap är det ljus som skrämmer bort dem. Min viktigaste insats förra veckan, denna vecka och alla veckor är att låta mina elever lära, reflektera och utifrån sina nya kunskaper formulera egna åsikter och tankar.
Just det tror jag är gymnasieskolans viktigaste uppdrag. Ungdomar som har kunskaper och analysförmåga, sväljer inte oreflekterat enkla lösningar på svåra problem. Jag rätar på ryggen i vetskapen om att våra elever får de redskapen.

Cecilia Düringer, Kungstensgymnasiets lärare i svenska, historia och kultur- och idéhistoria

Kan Folkuniversitetet mota främlingsfientlighet?

2010-09-22T09:25:00.003+02:00

Tankar som snurrar i mitt huvud just nu: Kan kunskap mota främlingsfientlighet och trångsynthet? Vilken roll kan folkbildningen och Folkuniversitetet spela? Vilken typ av kunskap är det som saknas när man tror att svenska högtider som midsommar och jul är hotade i dagens Sverige?

”Folkbildningen innebär möten mellan människor. Möten är det enskilt viktigaste vaccinet mot fördomar som är grundade på rädsla och okunskap. Därför är folkbildningen bra för svensk demokrati”.

Citatet kommer från en artikel i Folkuniversitetets tidskrift och beskriver ett fotoprojekt på Fotoskolan STHLM. Bakom projektet låg Folkbildningsförbundet och syftet var att illustrera folkbildningen som mötesplats för människor med olika bakgrund, intressen och åsikter.

På Folkuniversitetet möts personer med olika bakgrund på en mängd olika kurser och föreläsningar. Men i ljuset av valresultatet kan man undra om det här räcker för att stötta vår demokrati. Behöver vi kanske arbeta mer aktivt med kunskapsförmedling runt invandring, flyktingpolitik och integration?

Vilka kurser och föreläsningar inom det här området tycker du saknas i vårt utbud?

Läs artikeln om Fotoskolans projekt: http://issuu.com/Folkuniversitetet/docs/folkuntidskrift_nr_2_2010

Karl Lindemalm, huvudlärare i svenska och projektledare för Swedex B2, Folkuniversitetet

Alla jobbcoacher är inte helande flumterapeuter i batiktröjor

2010-09-15T14:31:00.001+02:00

På söndag går Sverige till val och den titt som tätt ifrågasatta jobbcoachningen är en av de insatser som absolut kan påverkas av utgången. Eftersom jag själv jobbar med detta vill jag försöka ge en lite mer nyanserad bild av denna verksamhet än den som ges i media med jämna mellanrum.

Coachning blandas ibland ihop med situationer där en person ger en annan person expertråd och svar på hur den andra personen ska gå tillväga för att uppnå sina mål. Detta är inte coachning. Coachning inkluderar inte den givna lösningen på ett problem utan innebär att coachen hjälper personen att lösa problemen på egen hand. Med andra ord, våra coacher ställer inte några diagnoser på människors ”livskurser” eller något annat flummigt sätt att uttrycka detta.

I kritiken framförs jobbcoacher som lycksökare, parasiter och lurendrejande outbildade flumcoacher. Självklart finns dessa, inget snack om saken. Men oseriösa aktörer finns på alla marknader. Vem minns inte Regeringskansliets städbolag som hade svart arbetskraft?

Att olika medier skriver om flumcoacher är helt naturligt, det ligger i deras uppdrag att granska. Jag vill också tro att just denna typ av reportage i olika former bidrar till att flumcoacher och lycksökare rensas bort och ger alla seriösa företag och konsulter lugn och ro att göra det de är bra på: Att stötta människor till att komma vidare och skaffa ett arbete eller börja studera. Man måste också komma ihåg att detta är en ny marknad och den kommer saneras genom kritiskt granskande reportage och Arbetsförmedlingens kvalitets- och leveranskontroller.

Vad jag dock vill säga med allt detta är: Dra inte alla över en kam. Tro inte att alla jobbcoacher är helande flumterapeuter i batiktröjor som pratar om att låta din ängel vägleda dig.
Jag vet att det både på Folkuniversitetet och hos många andra företag finns ett stort antal medarbetare (Jobbcoacher) som är professionella och som har hjälpt många människor. Att dra deras kompetens och stolthet över sitt arbete i skiten tänker inte jag ta utan att bita ifrån. Jag tänker inte heller ta några påhopp på alla seriösa företag som gör ett bra arbete utan att ifrågasätta hur skattepengar används generellt vid upphandling oavsett vad som upphandlas. Låt jobbcoachningens vara eller icke vara bli ett vara, men fortsätt granska och ställa krav på alla inblandade parter!

Daniel Borgman, Folkuniversitetets utvecklingsenhet

Aldrig förut har jag varit en så bra lärare som jag var idag!

2010-09-06T14:33:00.002+02:00

Visst är jag en uppskattad cirkelledare här på Skrivarakademin sedan sex år tillbaka, och visst får jag mycket beröm och bekräftelse från både kollegor och kursdeltagare.

Och ändå hände något idag som blev ett lyft!

Skrivarlinjen som vi har här i huset, är tvåårig och går på heltid. Blandningen av elever är stor. Yngre och äldre, män och kvinnor. Olika bakgrund i arbetslivet. Många skiftande erfarenheter som man tar med sig i den underbara processen att under två år få ägna sig åt det man brinner för mest: sitt kreativa skrivande.

Nåväl. I dag skulle vi ha vår allra första textgenomgång i grupp. Den lite pirriga känslan att låta personer man känt i enbart två veckor få läsa och kommentera det som man har skrivit. Tycka till, vända på, analysera. Det krävs en stor portion mod för att kasta sig ut i ett sådant äventyr!

Det blev en fantastiskt givande förmiddag! Många nya begrepp introducerades och gicks igenom med utgångspunkt i deltagarnas egna skönlitterära texter. Vad är melodram? Vad är katharsis? Vem var Pygmalion? Vad betyder tidsperspektiv, egentligen?

Konkreta exempel gav luft under vingarna åt teoretiska begrepp.

Oj, vad vi lyfte!

Mitt eget blygsamma bidrag då? Varför var jag som bäst i morse?

Därför att jag ställde bra frågor. Frågor som stimulerade deltagarnas nyfikenhet. Dialog - som verktyg för kunskap. I såna här stunder älskar jag mitt jobb.

Inga-Lina Lindqvist, författare och lärare på Skrivarakademin

Att tänka rätt men att rösta fel

2010-08-26T10:55:00.001+02:00

Idag är det så lätt att ta reda på vad du egentligen borde rösta på. Vilket parti som tycker som du helt enkelt. På en mängd hemsidor kan du göra olika tester för att på mindre än en kvart få reda på om du är socialdemokrat, centerpartist eller rentav Sverigedemokrat. Svenska Dagbladet och SVT har varsin Valkompass och Dagens Nyheter har Partitestet. Kanske betyder detta att vi idag har bättre möjligheter än någonsin att få demokratin att verkligen fungera? Att du på ett enkelt sätt kan ta reda på vilket parti som du står närmast i de frågor du tycker är angelägna. Istället för att rösta på ett parti av födsel och ohejdad vana.

Fast det är också otäckt. Det vilar ett enormt ansvar på olika medier för att dessa partitester ska fungera som det är tänkt. Vilka frågor är det du ska ta ställning till och vilka frågor är inte med? På ett av dessa test blev jag lika mycket folkpartist som sverigedemokrat (ska dock tilläggas att detta var ett test där det inte bara angavs vilket parti jag stod närmast utan även hur förhållandet till övriga partier var – och mest av allt var jag varken folkpartist eller Sverigedemokrat) vilket verkligen fick mig att fundera över hur testet var konstruerat. Eftersom jag varken är Folkpartist eller Sverigedemokrat.

I september har Folkuniversitetet två forskningsföreläsningar som på olika sätt berör det här med media och demokrati. Den 2 september håller Alexa Robertson föreläsningen Media och demokrati om just medias makt i samband med valet. Och den 16 september håller Annika Engström föreläsningen Internetvalet 2010 där hon pratar om sociala medier i relation till politiskt beteende.

Det är nog läge att gå dit.

Eva Arnek, avdelningschef Folkuniversitetet

Hur underhåller du din hjärna?

2010-08-22T23:47:00.000+02:00

Tillbaka från semestern. Det känns skönt och sorgligt på samma gång. Sorgligt att lämna det lediga och lata livet. Men skönt att komma tillbaka till rutiner och ordning och reda igen. Nu när höstterminen börjar nystartar vi på Folkuniversitetet med en ny kampanj: Hur underhåller du din hjärna? Om du har missat reklamfilmerna med de rosa hjärnhalvorna som konverserar i hissen kan du kika på en av dem här:

Vill också passa på att tipsa om vår Facebooktävling där tre vinnare får valfri kurs till ett värde av 2000 kronor. Det går helt enkelt ut på att göra en så underhållslös och tråkig film som möjligt och ladda upp den på YouTube. Den som flest gruppmedlemmar gillar och därmed anser är i mest behov av underhållning vinner... Tävlingen pågår fram till den 19/9.

Även om du inte vill vara med och tävla kan du se bidragen här:
http://www.facebook.com/folkuniversitetet

Själv tycker jag att det ska bli kul att följa!

Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet

Folkbildning i Cézannes spår

2010-06-18T13:23:00.001+02:00

När jag gick på målarskola under 80-talet fick jag höra talas om den franske målaren Paul Cézanne, som enligt Picasso var ”det moderna måleriets fader”. Mästaren Cézannes måleri, med sina mångfacetterade plan och ljusbrytningar förbryllade och fascinerade mig. Jag trodde då att det var frukten av en intellektuell analys som givit detta starka och samtidigt svårförståeliga måleri.

I början av 90-talet flyttade jag till Sydfrankrike delvis lockad av den påtalade inspiration som sades komma som ett brev på posten mellan de provencalska vinfälten. Min tanke var att ta emot målargrupper för att tillsammans kunna studera i det moderna måleriets vagga. Att jag då inte visste vad jag gav mig in på är en annan historia, men nu vill jag berätta om hur jag kom att få en djupare förståelse av Cézannes måleri.

I Aix-en-Provence, där Cézanne föddes år 1839, finns hans gamla ateljé bevarad, omgärdad av en numer ganska vildvuxen trädgård. I övervåningens ateljé hänger hans gamla rock på en krok, fullständigt autentisk med fläckar av mat och färg. Hans målarutrustning finns på plats och hela arrangemanget bevakas varglikt av nutida fullblodsentusiaster.

Vid mitt första besök i Cézannes ateljé blev jag fullständigt gripen av den existentiella slagkraften i tingens och måleriets utstrålning. Samtidigt som jag kände mitt eget livs röda tråd så framstod Cézannes verk med en ny mänsklighet. Jag var förstummad och bedövad av en insikt som inte lät sig beröras av tidens gång eller individuella olikheter. Jag kände Cézannes närvaro och livsverk som fullt levande och vital i mitt eget inre. Det var inte tu tal om saken – jag hade lärt känna Cézanne - ja, han var nästan min kompis!

När jag klev ut ur det vackra huset på höjden med den risiga trädgården upptäckte jag efter en stund att tårarna strömmade nerför mina kinder. Jag var så gripen att inga andra känslor fick plats i min varseblivning. Tårarna bara rann och rann. Och vad jag då i mitt stilla sinne förstod var att Cézannes måleri inte var en intellektuell analys utan en strängt emotionell prioritering. Han hade talat till mina innersta känslor!

Jag har fortfarande glädjen att kunna ta emot målargrupper i Provence. Vi studerar det provensalska landskapet i hopp om att utifrån vedertagna normer (perspektiv, komposition, balans, rytm) leta oss fram till en prioritering som i bästa fall återspeglar något av människans essens.

Deltagarnas allvar är inte att ta miste på, men hårt arbete ska förenas med vardaglig njutning och det provensalska köket ger stort utrymme för sådana behov. Inför en gemensam middag skulle jag köpa grönsaker hos min granne i närmsta gränd. Madame Passeri är snart åttio år men räknar all försäljning i huvudet vilket redovisas på minimala papperslappar, klippta ur kasserade kartonger.

Vi hade under dagen målat i byn Vauvenargue där Picasso är begravd i trädgården till sin sista boning. Jag berättade stolt för Madame Passeri att Picasso var en stor beundrare av Cézanne och att han valt att runda av sitt liv vid foten av det berg – S:t Victoire som Cézanne målat av hundratals gånger. Madame Passeri som under hela sitt liv inte varit längre än 30 km från vår by visade sig ha ena foten i konsthistorien.
”Min farfar kände Cézanne, han vaktade fåren där Cézanne målade landskap!” tillkännagav hon till min förtjusning. Då jag försökte briljera med mina kunskaper om denne målares storhet, svarade hon frankt:
”Ahhh Cézanne, c´était un clochard!

(clochard = ung luffare/ alkis).

Katarina Ekstrand, Folkuniversitetet

People are what they do, not what they say they are

2010-06-08T13:26:00.001+02:00

Under vecka 22 samlades människor och organisationer från hela världen för att delta i konferensen Rework the World. Eventet ägde rum i Leksand, i Dalarna, och syftet var att diskutera ungdomar, entreprenörskap och hållbar sysselsättning. Då konferensen har en ytterst internationell prägel är denna bloggtext på engelska och är skriven av Josefin Uhnbom, som deltog på konferensen.

For four days over 1700 people from all over the world gathered in Leksand, Dalarna for the 5th Global YES Summit ”Rework the World”, a collaboration between the Tällberg Foundation and Yes Inc. Participants ranging from grassroots organizations and top politicians to representatives from global corporations. These included Jan Eliasson, Maud Olofsson, Percy Barnevik, and Bo Ekman to name a few. The conference was meant to serve as a forum between world leaders and smaller entrepreneurial organizations – social entrepreneurs – from all parts of the world, with a focus on sustainable strategies and actions needed to create work and employment through entrepreneurship.

To be honest, it was an overwhelming experience! An event like this holds so much potential and therefore also certain risks for disappointment if expectations are not meet. And there were some non-substantial speeches echoing “Yes, let’s change the world”, and “this is the time for change”. Words and slogans that tend to have little practical meaning, which is why I think they should be avoided so that more constructive conversations can take place.
But there were moments of true clarity, coming from real life-examples of people who already have achieved exactly what this whole arrangement was about. With their words in my ears, I left inspired and eager to get back to work, because that – I believe – is the only thing that truly makes a change. If anything, this conference reminded me of the value of action.
Two of these stories really stood as they illustrate how intertwined action is with learning and how many strong ideas come from facing obstacles and difficulties. The first was that of Mukhtar Mai, a Pakistanian woman who survived being raped by four men in a society that condemn the women, and not the rapist. Rape is considered so shameful that there are even women who commit suicide as an option rather than bear the disgrace.

Mukhtar chose to live and decided to take her attackers to court. At her first encounter at the police station she was asked to write her name, but as she was illiterate, she had to give them her fingerprints instead. She was humiliated, but also struck by the realization that knowledge is power. Mukhtar continued to fight for her rights and in the end she was offered a bribe, as a compensation for the suffering she’d been put through. She didn’t want to trade money for silence but just as she was about to turn the bribe down, she heard herself say; “I don’t want the money; I want to build a school”.
Today she runs several schools and the Mukhtar Mai Women’s Welfare Organization, teaching boys and girls to be free and equal. She wants to provide them with knowledge and education, so that they too, can act.
A similar story is that of Majora Carter, founder of the Majora Carter Group. Majora is a social entrepreneur operating in the Bronx - one of New York’s roughest neighborhoods. She’s an extremely accomplished force who devoted herself to changing the unsafe areas of Bronx, enabling people to be proud of their homes and feel safe on the streets. Her mission included engaging the local community through creating jobs and training programs for people.

My point is this; you need to learn to be able to act and you need to act in order to learn. Mukhtar Mai didn’t need an education to realize the power of education. She started a school to provide people the skills and education that she felt she was lacking to be in control of her own life. Majora Carter understood that action leads to knowledge, that learning by doing is education in itself. The people she chose to employ for her city-planning projects were not technical experts, but they learned through work and as she phrased it while defending the local’s rights to be involved in the actual execution of the makeover; “We live here, we are experts too…”
Mukhtar Mai and Majora Carter have two more things in common; persistence and courage. Maybe these are characteristics that one cannot be trained in, they’re simply choices that you have to make when facing traumas and challenging situations.
So I say be brave, and don’t give up. And make sure that all your learning opportunities are focused on building skills that promote action. Words and slogans are great, but action is everything!

Josefin Uhnbom, Folkuniversitetet

Min balkong kommer inte att vara sig lik efter denna betonghelg

2010-05-28T10:33:00.002+02:00

Från att ha gått en hel del smyckeskurser med mycket detaljarbete så har jag nu i helgen provat något helt annat, nämligen en kurs i betong! Här fick man användning av hela kroppen när man knådade fram rätt konsistens på betongen och formade sina föremål. Det var stökigt, dammigt, kladdigt och hur kul som helst!
Jag hade sällskap på kursen av min mamma och vi är båda jättenöjda med helgen. Det blev en hel del krukor och fat gjorda samt mer eller mindre lyckade ”konstverk”. Det är otroligt hur mycket man lär sig och faktiskt får gjort på en helg. Min balkong kommer inte att vara sig lik efter den här helgen. Nu gäller det bara att hitta en bra plats för alla betongskapelser!
En sak som jag tycker är så härlig - jag vet inte om jag haft en väldig tur – är stämningen. På alla kurser jag har gått så är det en så vänlig och inspirerande atmosfär och de som har mer erfarenhet i ämnet delar mer än gärna med sig av tips och trix. Karin, vår kursledare, har stor erfarenhet och känns väldigt trygg och duktig i det hon gör. För er som är nyfikna på betong har hon startat en facebooksida: Karins kurser där ni kan låta er inspireras av hennes bilder och tips.

Här är några bilder och skapelser från min betonghelg:

Emma Larsson, kursadministratör på Folkuniversitetet

Swedex - ett bevis på att kunna svenska

2010-05-19T13:05:00.001+02:00

För den som studerar ett världsspråk som engelska är det en självklarhet att man kan göra ett internationellt erkänt språktest. Anledningarna till att man tar ett sådant test kan variera. Man kan behöva visa kunskaper i engelska för att börja studera på ett engelskspråkigt universitet eller för ett jobb i en engelskspråkig miljö. Eller så vill man ha ett konkret mål för sina studier.

För den som studerar svenska som främmande språk finns Swedex. Swedex togs från början fram i ett EU-finansierat projekt. Idag står Folkuniversitetet ensamt för både produktion och administration av testet.

Swedex finns idag på två nivåer, nivå A2 och B1. För tillfället jobbar vi på att ta fram test även på nivå B2. I dagarna kommer vi att skicka ut en första version av testet till 16 språkskolor och universitet i Europa. Kursdeltagare provar ut testet och resultaten kommer att analyseras och testet därefter revideras. Vi samlar även in åsikter från deltagarna. Det ska bli jättespännande att se både hur testet fungerar och hur testdeltagarna upplever det.

Redan idag studeras svenska på cirka 200 universitet och ett ännu större antal språkinstitutioner runt om i världen. Vår förhoppning är att ett test som Swedex ytterligare kommer att öka intresset för svenska språket.

Vill du läsa mer om testet kan du gå in på www.swedex.info

Karl Lindemalm, huvudlärare i svenska och projektledare för Swedex B2, Folkuniversitetet

Alternativa prinsessblåsor till salu

2010-05-07T13:24:00.001+02:00

Med inspiration av sommarens prinsessbröllop har Modeskolans elever skapat alternativa prinsessblåsor av trasiga kläder som Röda Korset inte kan sälja. Vilken fantasi och kreativitet som frodas! Och vad duktiga eleverna är! Det är tredje året i rad som Modeskolan och Röda Korset samarbetar kring redesign. Fotoskolan STHLMs studenter har tagit bilder på blåsorna som ska visas på Brunogallerian hela nästa vecka. Några av plaggen kommer att auktioneras ut på Tradera den 3-14 maj till förmån för Röda Korsets kampanj Rädda Mammorna. Här är en klänning som Clara Markstedt har skapat och Eveline Johnsson fotat:

Se fler prinsessblåsor och lägg ett bud på Tradera!
Kreationerna visas på Röda Korsets Kupan, på Östgötagatan 67C fram till den 15 maj.

Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet

En liten bit av den stora världen i vårt lilla hus…

2010-04-30T12:55:00.001+02:00

”Jag behöver öva på att prata” är en vanlig kommentar vi på Folkuniversitetet får höra. Hos oss här i Stockholm kan man välja mellan att läsa ett 20-tal språk, så om väggarna i våra klassrum kunde tala skulle det komma ut ett och annat… Vi har de trogna deltagarna som läser termin efter termin, där gruppen och läraren nästan blir som ens andra familj och vi så har vi de som glatt kastar sig mellan nybörjarjapanska ena terminen för att sedan nästa termin kanske prova på thailändska. Vi har den stora skara som har läst franska eller tyska i skolan i flera år men som upptäcker ”att jag kommer inte ihåg någonting” och helst vill börja om helt från början fast de egentligen behöver en repetitionskurs. Språk är en färskvara, men det som en gång har nötts in finns där någonstans för att komma fram om man bara ger det en chans… Men hur kan man öva språk utanför klassrummet?

”Jag behöver öva på att prata” är som sagt en vanlig kommentar vi får. Så föddes idén om att försöka anordna en kväll där deltagare kan ”byta språk” med varandra. En kväll där man träffas över en fika och prata det språk man vill öva. Sagt och gjort, lokal bokades, fika beställdes och inbjudan gick ut till våra kursdeltagare och lärare på de lite högre nivåerna. Reklamblad trycktes upp och placerades ut i huset och anmälningarna började ramla in. Kvällen då caféet skulle äga rum hade vi som anordnare något som kan liknas med teaternerver. Tänk om inga kommer? Tänk om ingen vågar prata? Tänk om det bara kommer svenskar som vill öva utländska språk men ingen som vill öva svenska med dem? Tänk om det kommer för många så vi inte får plats? Tänk om, tänk om… Även några av de lärare som vi hade bjudit in kände av nerverna. ”Vad förväntas av oss om vi inte ska undervisa?” ”Ni ska bara se till att folk känner sig bekväma och pratar, och hjälpa till om konversationen fastnar är tanken”, sa vi och försökte låta lugna och självsäkra. Klockan blev 18.00 och våra bord började fyllas, EN farhåga kunde därmed släppas väldigt snabbt – det där med att ingen skulle komma. Övningsspråken var engelska, tyska, svenska, spanska, franska och italienska. Som på en signal började alla prata – vem sa att folk är blyga? Här pratades det utan hejd med kända och okända. Ett och annat skratt och en och annan bulle hanns också med innan vi i ”halvtid” bröt och bad de som ville byta bord, om de hade något annat språk att bidra med. När våra gäster efter cirka två timmar började droppa av var vi glada, stolta och mycket upprymda. Så gott som alla kom fram och tackade för kvällen och undrade när nästa Språkcafé skulle äga rum. Så… du som missade chansen och vill öva antingen spanska, italienska, svenska, engelska , franska eller ryska och har en B1-nivå* – välkommen att anmäla dig till vårt nästa café som äger rum torsdagen den 6 maj kl 18.00! Vi hoppas att kunna fortsätta att erbjuda en bit av den stora världen i vårt lilla, men mångfaldiga, hus!

*Då kan du förstå ganska mycket i normala vardagssituationer även om du ibland måste fråga om. Du kan också, på ett enkelt sätt, uttrycka din personliga åsikt i diskussioner med vänner och bekanta.

Karin Tärnström, kursadministratör på Folkuniversitetet

Fånga Barcelona med en penna

2010-04-23T21:45:00.001+02:00

Tre gånger har jag hållit i den, en skrivarkurs i Barcelona, med själva staden som motiv. Barcelona i sig själv är ovanligt väl lämpad för detta. Varje stadsdel har sin mycket tydliga profil och atmosfär. Nästan som att förflytta sig från stad till stad.
Det som har förvånat mig både innan och efter kurserna är att så få på plats skriver sina reseupplevelser. Visst, vad vet jag, kanske sitter många om kvällen på sina hotellrum och skriver ner intrycken. Men på caféer och i parker kunde man förr i alla fall se vykortskrivarna. De har i vår uppkopplade tid försvunnit. En tid då man bara är ett mobilsamtal från vänner och släkt. Förr: var man i Barcelona så var man i Barcelona och var därmed onåbar.
Och kanske är det där reseupplevelserna skrivs, på bloggar, i facebook.
Men ändå tror jag det inte.
Jag brukar fundera över hur många hundra semesterbilder jag oavsiktligt fastnat på, som en man som går förbi i bakgrunden. För man ser dem ju överallt, semesterfotograferna, som om att fota en plats ger sanningen av upplevelsen.
Men en bild är en bild. Hur får man med dofterna på en bild? Ljuden, smaken av tapaslunchen du just åt?
Inte alls. Men i en text, ett resebrev, för sig själv eller andra, kan man få med allt det där som inte går att fånga på bild – dofter, ljud, smaker, tanker, känslor – helt olika för alla resenärer.
Just detta är min erfarenhet: jag släpper ut elever på samma torg. Och alla kommer tillbaka med helt olika texter, de noterade helt olika intryck. På något sätt är det så mycket friare än foton. Det är i alla fall min övertygelse att bilder skulle vara mer lika.
Så varför? Detta är gåtan. Varför ser jag inte på varje torg i Barcelona, folk med block och penna istället för kamera?

Erik Grundström, författare och huvudlärare på Skrivarakademin

Jag – en översittare!

2010-04-16T14:46:00.001+02:00

Ett roligt exempel på faran att låta Google Översätt göra jobbet…

Vi befinner oss i en högst internationell miljö här på Folkuniversitetet. På våra kurser i svenska som främmande språk finns deltagare från världens alla hörn – i alla fall nästan. Från vissa hörn är det nämligen betydligt svårare än andra att få möjlighet att studera i Sverige. Det har att göra med visumregler och Migrationsverkets bedömningar och är en stor och komplicerad fråga som jag inte tänker redogöra för här. Och kanske är ämnet egentligen för allvarligt att göra sig rolig över – för det handlar ofta om fattiga människors drömmar och kamp för ett bättre liv. Men jag kan inte låta bli! Och min poäng är inte att visa hur dumma folk från främmande länder är utan att visa hur vanskligt det kan vara att använda sig av något av alla de översättningsprogram man numera kan använda sig av på nätet.

För en tid sedan fick vi följande mejl någonstans från bortre Asien:

Kära översittare

Jag önskar skriva in sig i perparatory TISUS jagar. Men jag fick inte ett realitetsvar från din sida. Behaga berättar, om du önskar att skriva in sig mig eller inte.

Tack

Det är ett mycket vanligt önskemål som jag uppfattar att den här personen försöker uttrycka: han/hon vill komma till Sverige för att förbereda sig för TISUS-testet, vilket ger behörighet att studera på svenska universitet och högskolor. Dilemmat är dock att för att kunna gå en TISUS-förberedande kurs måste man ha goda kunskaper i svenska (som det för de flesta tar åtminstone ett år att förvärva). På ovanstående mejl skickades därför en fråga om han/hon hade några förkunskaper i svenska, vilket ledde till följande svar:

Kär översittare

Min kunskap av svensk är endast den jämna nybörjaren. Det är varför preparatory I-choce TISUS jagar.

Tack

Som sagt, det är lätt att göra sig lustig. Och förlåt Google för att jag skyller just på er, det kan lika gärna vara något annat översättningsverktyg som har varit i farten. Eller förresten TACK Google! Vi fick oss några goda skratt när mejlen kom.

Eva Arnek, avdelningschef Folkuniversitetet

Vårtecken på Balettakademien

2010-04-06T10:13:00.001+02:00

Jag har börjat räkna vårtecken, den här oändligt långa, kalla, vita, vackra vintern borde ju ta slut, nån gång i alla fall! Hittills har jag samlat på mig en del;

- Alla fönstren hemma är helt plötsligt (!) i akut behov av tvättande, även en och annan dammråtta har krupit fram från under soffan och avslöjats i den blekvita solen.
- Det går att ta eftermiddagskaffet på muren runt Balettakademien (och snart slänger vi även ut Stockholms bästa uteservering!).
- Nervositeten börjar yra på Balettakademien inför terminsavslutningen med föreställningar, föreställningar och åter föreställningar.
- Ansökningar till Dansarutbildningen, Streetlinjen och Förberedande Dansarlinjen börjar droppa in.
- BA Street Battle och Val Suarez Spring Happening har redan varit.
- Och snart, när som helst faktiskt, kan jag pumpa däcken på min cykel och cykla in till jobbet!

Ja, som du ser kan listan växa och det riktigt kliar i benen på mig när jag sitter här med vårsolen vräkandes in genom fönstret. För trots att det spritter och sprudlar året om här på Balettakademien så händer något speciellt på våren. Det är som om alla vinterjackor-kängor-mössor-vantar-halsdukar varit alldeles oändligt tunga och nu helt plötsligt, när man byter till vårjacka så går allt så lätt, så lätt.

Kolla in vad vi kämpat med och uppfyllts av här på Balettakademien under vintern och lär dig mer om ett av våra olika ämnen här:

Nora Krantz, administratör på Balettakademien

Fransk kultur lockade hit hundratals på Frankofonidagen

2010-03-26T10:01:00.001+01:00

Många undrade förmodligen vad som hände i fredags, och det gjorde nästan jag med… Strax innan kl.10 fylldes entréplanen och aulan av frankofiler, ambassadörer och hundratals gymnasieelever från hela Sverige: från Göteborg, Södertälje, Stockholm, och till och med en klass från Arvidsjaur som hade tagit flyget hit! Varför? Jo, de ville vara med och fira Frankofonidagen hos oss. (Internationella Frankofonidagen är en dag tillägnad det franska språket.)
Jag som anordnade dagen hade ingen aning om att så många skulle komma. Det blev ett härligt kaos med blandade åldrar hela dagen. Vi samarbetade med elva ambassader som bjöd på olika konserter (i jazz, afrikanska rytmer och chanson française) och en internationell buffé med smaker från den fransktalande världen. Under dagen fick vi också lyssna på en föreläsning om ”rap och det franska språket” och det var prisutdelning för Frankofonitävlingen 2010. Jag är jätteglad över att så många ville ta del av den franska kulturen runt om i världen. UR var också med och visade sina pedagogiska medel för entusiastiska elever. Det var en kul dag fylld av kulturell mångfald!

Wendy Mercier, fransklärare på Kungstensgymnasiet

Upptäck oss på film

2010-03-19T10:32:00.000+01:00

Det är lätt att bli hemmablind. När man är på samma plats varje dag ser man till slut inte hur det faktiskt ser ut runt omkring en. Jag tänker på vår fina byggnad och våra fantastiska lokaler. Som tur är har en kollega gjort en film om just det. Så välkommen in till oss.

PS. För er som aldrig har varit hos oss på Folkuniversitetet i Stockholm finns vi på Kungstensgatan 45, intill Observatorielunden, i ena änden av Drottninggatan. Förutom våra kurser rymmer sekelskifteshuset Kungstensgymnasiet, Skrivarakademin och sex estetiska skolor: Fotoskolan STHLM, Modeskolan, Konstskolan i Stockholm, Arkitekturskolan STHLM, Maskörskolan samt skolan för Silversmide och smyckesdesign. DS.

Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet

Mat i litteraturen väcker känslorna till liv

2010-03-12T12:54:00.001+01:00

Litterära karaktärer är inte levande på riktigt. Ändå äter de hela tiden. Varför?
Någonting driver oss författare till att gång på gång släpa karaktärerna till bords och trycka i dem mat. Poliskommissarierna slukar pizzor. Hjältinnorna i chick-litromaner fikar oavbrutet. Klassikerna dukar upp långbord.
Ida Linde är författare till bland annat den prisade prosalyriska ”Om jag glömmer dig blir jag en annan” – och lärare hos oss på Skrivarakademin. Jag frågar henne VARFÖR och NÄR hon väljer att mata sina karaktärer. Hon svarar att nyckelorden är gemenskap och makt. Maten är det folk samlas kring, och maten kan vara en arena för maktkamp.
Det låter vettigt, och praktiskt. Författaren behöver bara ställa mat på bordet, så kommer karaktärerna, med sina smaklökar, sitt bordskick, sina vanor och ovanor. Rödluvan bär på en sedlig korg med bröd och vin, vargen törstar efter blod.
Men matens vardaglighet kan också bli en stilistisk fälla, ett sätt för författaren att koppla av. Tänk på alla kaffeklunkar som svenska romankaraktärer tar, i tid och otid. Berättelsen går på tomgång en stund samtidigt som en skicklig imitation av vardagen pågår framför läsaren.
Men det kan också visa sig om hundra år att det var kaffekoppen som var den svenska romankonstens heliga graal.
Maten är rit, maten är psykologi, maten är klass.
Marika King, före detta elev på Skrivarakademin, låter lägre medelklass i glesbygd äter fläskgryta med ris i sin romandebut ””, medan finanseliten äter hälleflundra med gåslever, helst i London.
Precis som i verkliga livet – och ändå inte.
Skillnaden är tiden. I verkligheten är maten en tidstjuv. Det tar tid att handla hem varorna och bereda dem, och de flesta måltiderna slukas i ett nafs utan vidare åthävor.
I romanerna däremot är maten en tidsbesparande åtgärd för den hårt arbetande författaren. Maten bjuder på intrigen, dukar fram gestaltningen, serverar konflikterna.
När mina elever drabbas av tillfällig skrivkramp brukar en enkel skrivuppgift, "Beskriv ett matminne", lossa spänningarna. Barndomens bullar eller vuxenlivets parmiddagar - mat väcker känslor till liv.
Själv har jag fastnat i den svenska kaffefällan - och bjuder mina karaktärer på kaffe i tid och otid. Att laga mat till dem har jag inte tid med!

Inga-Lina Lindqvist, författare och lärare på Skrivarakademin

En helt ny värld har öppnat sig

2010-03-04T11:02:00.001+01:00

Jag har aldrig sett mig som en kreativ människa när det gäller pyssel och knåp, mina intressen har mer varit fysiska såsom träning och dans. Så när jag fick höra på anställningsintervjun att mitt jobb skulle innebära administration av kurser i konst och konsthantverk, tänkte jag:

- Okej, det låter ju lite halvtrist.

Konsthantverk förde direkt mina tankar till skolans trä- och syslöjd som väl inte var mina favoritämnen direkt. Men nu har jag arbetat som utbildnings-administratör här på Folkuniversitetet sedan september 2009 och jag kan bara säga det att en helt ny värld har öppnat sig för mig! Jag har upptäckt en sida hos mig som jag inte visste fanns och jag vill gå ALLA våra kurser. Jag känner att min sektion ”Konst och Konsthantverk” är överlägset den mest spännande och mest inspirerande. Konsthantverk, har jag nu fått lära mig, innefattar bland annat glasblåsning, silversmide, drejning för att nämna några kurser, helt klart långt ifrån slöjdlektionerna i småskolan!

Hittills har jag siktat in mig på smyckeskurser: Silverlera, fusing, skapa med silvertråd, pärlor och stenar. Jag har en hel kollektion hemma nu med egengjorda smycken och känner mig som ett stolt litet barn varje gång jag får visa upp dem för någon i min närhet. En känsla jag inte haft sen jag som liten visade upp ett pyssel som jag hade gjort i skolan för mamma och pappa. Det kanske inte är perfekt, men det är något jag har gjort alldeles själv!

Jag känner att jag från hjärtat kan göra reklam för våra kurser till mina vänner och familj. Nästa kurs jag ska gå på får jag sällskap av min mamma. Vi ska gå en helgkurs i Betong och göra krukor och fat till balkong och trädgård. Vi har redan visioner om vad vi ska göra för fint inför sommaren och ser fram emot att få umgås en hel helg och samtidigt göra något nytt och spännande!

Som sagt en helt ny värld har öppnat sig för mig och jag längtar efter att få upptäcka den steg för steg – kurs för kurs!

Emma Larsson, kursadministratör på Folkuniversitetet

Ångestladdad spegling på Balettakademien

2010-02-26T12:26:00.001+01:00

25 tjejer. En gigantisk spegel. Vi står och hänger på höften, pigga efter 30 minuters uppvärmning och riktigt taggade på att dansa. Några står och viskar i klungor, andra står själva och tittar ner i marken, och vissa rättar till kläderna i spegeln. Spegeln som ingen kan undvika, den finns där framför oss hela tiden. Vi granskar varandra, kläderna, sminket, stilen. Vår unga lärare pratar om att '' Här inne dömer vi inte varandra, vi är här för att dansa och alla ska våga släppa loss utan att skämmas''. Såklart! Självklart! Absolut! Men kollade den där tjejen just på min slarviga frisyr? Ser jag konstig ut? Det kanske är vår egen blick som stirrar tillbaka på oss i spegeln som skrämmer oss mest. Att duga eller inte duga. Musiken sätts på, och jag skyndar mig att ställa mig tillrätta framför spegeln. Vi går igenom nya stegkombinationer och dansar dansen flera gånger, tills vår lärare stänger av musiken.
- Jag hade tänkt att vi skulle köra lite grupper... säger hon och plötsligt stannar tiden.
Nejnejnejnejnej! skriker den lilla osäkra tjejen inom mig. Vilken mardröm! Att dansa i grupper innebär blickar. Nästan allas blickar. På mig!
Läraren delar in oss i grupper om fyra. Min hjärna försöker snabbt hitta en lösning, hur ska jag kunna smita ifrån detta!? Att dansa inför de 21 resterande tjejerna. Inte tänker jag utsätta mig för deras kritiska blickar. Jag kommer att halka, snubbla, göra bort mig totalt. Min grupp börjar ställa upp sig i salen medan de andra sätter sig med ryggen mot spegeln och riktar sina blickar mot oss. Jag inser att det inte finns någon utväg ur detta.
Musiken sätts på. Vi räknar takterna tills det första steget tas. Och vi kör! Vi dansar, vi kliver fel, skrattar och helt plötsligt är låten slut. Tjejerna vid spegeln applåderar, och så är det nästa grupps tur. Jag är alldeles varm och hjärtat bultar. Och jag blir förvånad, de gör ju också fel! De tappar också bort sig, kliver fel ibland. Vi applåderar högt åt gruppen. Och jag är så lättad, alla gör ju faktiskt fel ibland. Det är mänskligt. Några minuter senare är det dags för min grupp att dansa igen. Innan musiken börjar frågar en tjej som ställt sig längst fram om någon kan stå bredvid henne. Jag ler lite tröstande åt henne, men står stadigt kvar på min plats längst bak.
- Du kan väl stå bredvid mig? säger hon till mig sekunderna innan låten börjar.
- Njäää, njää... säger jag, men hon tar tag i mig och innan jag hunnit protestera står jag bredvid henne. Låten börjar. Jag missar första steget, men lyckas komma tillbaka in i dansen. Kliver fel nån gång, men jag kommer på mig själv med att inte bry mig. För jag börjar inse att vi alla gör fel ibland, vi är ju alla människor, trots allt. Och jag slår vad om att alla tjejer i salen någon gång har känt sig lika osäkra som jag. Men jag tänker inte döma någon annan. Så varför skulle de andra döma mig? Egentligen?
Låten tar slut, och jag tar emot applåderna. En härlig värme sprider sig i kroppen. Jag känner mig lugn och stolt och glad.
Alma Arnek, 14 år, gästbloggare och elev på Balettakademien

Reading – när ord, röst och kropp möts

2010-02-18T13:13:00.002+01:00

Våra elever på Skrivarlinjen brukar varje år under årskurs ett, under dramablocket, ha ett samarbete med Calle Flygares teaterskola. En så kallad reading. (Ett svengelskt uttryck – kom gärna med förslag på ett bra svenskt uttryck.) Det handlar om att skådespelare med manus i hand läser en pjäs.
Ett första möte med orden, rösten och kroppen.
Nu här i februari var det dags igen. Texter skrevs och lästes en första gång av teatereleverna, synpunkter kom, texternas skrevs om och lämnades in igen.
Så dags för själva readingen på Odenteaterns scen:
Ett flertal av Calle Flygares elever nöjde sig inte med att bara läsa. Utan det var inrepeterade repliker, scenkläder och smink.
”Nattvak” om en sjuksköterskas reflektioner invid en sjukbädd, om livet och döden.
”Om jag bara hade vågat” som börjar som en författarintervju och slutar i ett svartsjukedrama.
Och många fler. Detta är det stora. Det eleverna sa. Att ha skrivit ord, tankar som någon annan ger kropp och röst. Hur de egna orden får eget liv, en egen vilja, tolkningar de inte tänkt på när de skrev dem.
Detta inser jag är en del av vår Skrivarutbildning – att förstå och lära sig de egna ordens inneboende kraft. En anledning till stolthet.

Erik Grundström, författare och huvudlärare på Skrivarakademin

Vill du bli rikare, effektivare och klokare?

2010-02-09T23:46:00.001+01:00

Jag skulle vilja ge er tre tips som kanske kan inspirera er och få er att tänka till.

Det första tipset handlar om en kvinna, Lisa Forsström, som satsade egna pengar på att vidareutbilda sig och kunde på så sätt tredubbla sin lön. Visst låter det fantastiskt? Hon började med att göra en femårsplan där hon ställde sig frågan: Var vill jag vara om fem år?

Läs hela artikeln om Lisa, publicerad i Metro i slutet av januari…

Det andra tipset är till dig som vill arbeta mindre och få mer gjort. Författaren och föreläsaren Klas Hallberg beskriver i sin underhållande bok YCDBRALAI (You Can’t Do Business Running Around Like An Idiot) hur det är möjligt. Bland annat genom att sluta låtsasjobba och sluta gå på möten som inte har en agenda. Om ni har möjlighet att lyssna på honom – gör det! Inte minst för att han är så vansinnigt rolig – det var länge sedan jag skrattade så mycket.

Läs en kortintervju med honom, publicerad i Metro häromdagen…

Det sista tipset handlar om miljö och hållbar utveckling. Något som vi på Folkuniversitetet satsar rejält på. Idag fick vi faktiskt bevis på detta – vi har tilldelats Stockholms stads miljödiplom för vårt miljöarbete. Det känns roligt!
Under våren kommer vi att anordna kostnadsfria föreläsningar som bland annat handlar om vad det innebär att leva miljövänligt och hur kan man arbeta för en hållbar utveckling. Första föreläsningen är den 11 februari.

Läs mer om de kostnadsfria föreläsningarna…

Hoppas att ni fick lite nya tankar…

Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet

Kära goda jobbiga anmälningsperiod

2010-02-03T14:53:00.000+01:00

Jag gillar verkligen mitt jobb i kundtjänst och receptionen. Det är både roligt och stimulerande. Trots det går jag med blandade känslor till jobbet dessa dagar. Jag vet att det kommer att vara några stressiga veckor framöver med närmare hundra telefonsamtal per dag. Och kluriga frågor att besvara i receptionen. Vid dagens slut är jag helt mör och nästan hes. Men det känns ändå stimulerande och otroligt roligt. Tänk att så många vill komma till oss på Folkuniversitetet för att utvecklas i sina jobb eller privat, eller helt enkelt för att ägna sig åt sina favorithobbies. Vissa kurser är ju mer populära än andra. Många som har gått en kurs i keramik eller måleri väljer att fortsätta år efter år. De som väl har börjat klä om sin fåtölj fortsätter att gå kurs efter kurs i möbelrestaurering. Likaså i vår silversmedja. Där är det alltid full aktivitet dag, kväll
som helg. Att möta alla dessa människor är det som gör att jag gillar mitt jobb så mycket. För mig är det en glädje i att höra de som äntligen har bestämt sig för att gå den där kursen som de har funderat på att gå i alla år. Jag gillar att få hjälpa andra – det gör mig glad.

Lena Harrysson, Folkuniversitetets kundtjänst och reception

Att fånga en lyckokänsla

2010-01-25T12:14:00.001+01:00

Flow. Kan du också känna att vissa dagar är det som om livet ler mot en? Arbetet flyter på, ingen uppgift känns för svår. Man är fokuserad och effektiv. Vilken lycka. Alla måsten och dåliga samveten är som bortblåsta. Bara en skön känsla av tillfredsställe.

Jag funderar på hur man kan fånga den känslan, om det finns något recept. Jag vet att vissa finner flow genom yoga och mental träning. Men finns det något annat enklare sätt?

Man brukar ju säga att lyckan finns inom en. Att hitta den kan ta ett helt liv. Fast vissa saker kan ge mig en enorm lyckokänsla och lust. När jag möter människor som vill berätta något. När jag gör något kreativt. När jag lär mig nya saker. När jag vågar bryta ett mönster.

Jag blev så lycklig och hoppfull häromdagen när jag pratade med en av våra kursdeltagare. Han är 91 år gammal och har precis börjat lära sig spela piano. Vilken modig man. Han gör allt det där som gör mig full av glädje.

Kan det vara receptet?

Kristina Rozenbeek, webbreporter Folkuniversitetet

Den flexibla världen eller att inte bli dömd för sin blyghet

2010-01-13T15:52:00.001+01:00

När vi på Skrivarakademin bestämde oss för att starta skrivarkurser på distans så var det efter förfrågningar. Någon satt i fängelse och ville gå kurs. Någon annan bodde i Sydafrika, en tredje var gravt rörelsehindrad, men hade inte några som helst problem att kommunicera via dator, och alla hade de samma krav eller önskemål: Inga fysiska träffar.
Vi startade kurserna och visst har vi fått deltagare från kategorierna ovan. Men många av våra elever hade Stockholmsadresser och borde ha kunnat gå på våra öppna kurser. Lite brydda var vi. Hur skulle vi förhålla oss? Tacka nej? Styra över dem till vårt övriga kursutbud?
Vi frågade! Varför vill du gå distans och inte gå på våra vanliga kurser, träffa andra i ett klassrum och samtala? Få det där mötet.
Två svar egentligen.
Det första: Flexibiliteten. Att de levde ett liv som måste schemaläggas med precision och som spricker om ett barn blir sjukt eller något annat oförutsett inträffar. Men på en distanskurs kan man göra sin uppgift när man hinner, bara det sker under den veckan. Och fördelen: Du missar inte en enda lektion.
Vilket också visade sig: Närvaron är extremt hög.
Det andra: En distanskurs är både anonymare och personligare. Du är dina texter. Du är det du skriver. Det du väljer att skriva. Visst, alla får presentera sig. Men ändå, du blir inte bedömd. Du kan vara blyg eller stammande. Det är dina ord, en sorts renodlad kommunikation och du kan i dialogen verkligen tänka efter innan du trycker på ”skicka”.
En koncentration, så vill jag sammanfatta det, på vad du är där för. Visst du missar det personliga mötet. Men mötet blir mer fokuserat.
En brist eller en styrka?

Erik Grundström, författare och huvudlärare på Skrivarakademin

Den osynliga fienden

2009-12-16T10:58:00.001+01:00

Jag har alla förutsättningarna. Tid. Bebis. En alldeles ny fantastisk kamera. Möjlighet att gå på kurs gratis. Ja – ingenting talar emot att jag ska anmäla mig till kursen ”Bebisfoto”. Jag anmäler mig i morgon! Eller i övermorgon…. Hm… Kanske blir det ändå bättre att jag går kursen i februari när han är lite äldre och kan sitta? Eller i slutet av mars när… Sådär håller jag på. Jag är lat. Oföretagsam. Det är skönt att vara hemma. Att inte ha något inbokat. Ta dagen som den kommer.

Idag talas det mycket om livspusslet, att det är svårt att få tillvaron att gå ihop, svårt att få tid till sina barn, till sin man, till sina vänner, att förverkliga sig själv och så vidare. Och vi på Folkuniversitetet diskuterar också detta när vi gör våra SWOT-analyser (från engelskans Strengths, Weaknesses, Opportunities och Threats) och försöker identifiera potentiella hot för vår verksamhet. Vi konstaterar då att ett stort hot är just människors brist på tid och att det är så mycket som ska hinnas med på den lilla (fri)-tid som finns. På måndagar kan jag inte gå på kurs, för då spelar min man innebandy och på tisdagar skjutsar jag dottern till simningen och på torsdagar jobbar jag över och… Ja, ni kanske känner igen er.

Men jag vete katten om livspusslet är det enda eller ens största hotet. Kan det inte vara så att lättjan och oföretagsamheten är en osynlig fiende som hindrar Folkuniversitetet från att fylla våra kurser och som dessutom hindrar mig och många andra från att berika våra liv? Vi som inte får arslet ur vagnen, som alltid har något annat att skylla på. Vi som aldrig går på teater för att det kräver att man tar ett initiativ och bokar biljetter i god tid. Vi som inte lyfter luren och ringer den där underbara väninnan för att det ju faktiskt kan vänta tills i morgon. Vi som köper ett par joggingskor som sedan står där oanvända i garderoben.

Kanske är det en stor och okänd folkrörelse (eller snarare folksjukdom) som vi inte ens vet att vi är med i? Som hindrar oss från att uppleva en massa roliga och ibland rentav livsomvälvande saker.

Men som kanske samtidigt också hindrar oss från att rusa in i den berömda väggen.

Fast att jag skulle ta risken att bli utbränd genom att anmäla mig till en kurs i bebisfoto låter högst osannolikt.

I morgon anmäler jag mig!

Eva Arnek, avdelningschef Folkuniversitetet

Beroendeframkallande verksamhet

2009-12-08T22:30:00.000+01:00

En av mina keramikdeltagare utbrast en dag: ”Det borde utgå en varning innan man börjar på en keramikkurs: VARNING! STARKT BEROENDEFRAMKALLANDE!”
Hon fortsatte med inlevelse: ”Jag borde stämma Folkuniversitetet, för att jag har drabbats av något så beroendeframkallande!” Hennes ton var mycket hjärtlig, kanske jag ska tillägga, hon var i det närmaste euforisk över att få uppleva detta beroende.

Och hon är inte ensam om detta. Jag vågar påstå att nästan alla som börjar en keramikkurs hos oss, på ett ganska tidigt stadium känner att hit vill man komma fler gånger. Många deltagare har gått keramikkurser hos oss i 15 år, eller mer! Därmed inte sagt att nybörjare inte har en given plats på våra kurser, för det har de verkligen. Det är lika roligt varje gång det kommer nya ansikten, och det går tidigt att märka när beroendet sätter in...

Jag tror att just materialet lera är något som kan tilltala precis alla typer av människor. Det är något väldigt direkt och konkret med lera som gör det enkelt att tycka om den. Inte heller finns något annat material som är så formbart. Från en oformlig klump lera kan du med bara dina händer som verktyg, förändra den till nästan vad som helst. Sedan tror jag att det ligger i vår mänskliga natur att känna stor tillfredsställelse över att få skapa något med våra händer. Det märks tydligt bland våra deltagare, oavsett bakgrund, ålder och kön. Glädjen och fascinationen över leran, är stor och gemensam.

På ett sätt är nog annars keramik det mest omoderna man kan syssla med. När det inom alla områden sker stora tekniska utvecklingar har det, när det kommer till lera, inte hänt mycket sedan stenåldern. Vilket är en rätt skön tanke kan jag tycka. Det betyder att det är en "trend" som har hållit i många många år redan, och som kommer att fortsätta leva vidare. Tittar man på tidiga lerföremål ser man att de inte enbart har en praktisk funktion, utan att de dekorerades och utformades på kreativa sätt som vittnar om ett lustfyllt förhållningssätt till materialet.

Kanske är det därför särskilt beroendeframkallande för oss nutida människor, där vi lever med så mycket teknik, information och stress, att få uppslukas av ett så jordnära material som låter sig formas av våra bara händer, och vår egen fantasi.

Det går liksom inte att låta bli att gilla detta!

Åsa Blixt, keramiklärare på Folkuniversitetet

Språklärare – ett utdöende yrke?

2009-11-30T16:39:00.000+01:00

Känner du någon ljusstöpare eller korgmakare? Trodde inte det… Många yrken har sett dagens ljus för att sedan dö ut när efterfrågan sviktat eller världen förändrats. Jag funderar på om språklärare är ett yrke som också kommer att dö ut i framtiden. Språkteknologin är redan idag så avancerad att du faktiskt kan chatta och i realtid få det man skriver översatt. Och genom googles översättningstjänster får du tillgång till hela nätet på ditt eget språk. Visst har översättningarna än så länge sina brister men utvecklingen går framåt hela tiden. Sedan är det inte långt kvar till simultanöversättning även av tal. Vem behöver kunna främmande språk i så fall? Jag har inget bra svar på den frågan, men filmtiteln Lost in translation dyker upp i mitt huvud. Tänk vad mycket som inte går att översätta, av känslor, attityder och kulturella referenser. Det tror jag att folk kommer att märka även med ”perfekta” översättningsmaskiner. Så också i framtiden kommer det förhoppningsvis att finnas människor som vill satsa på att lära sig ett främmande språk och samtidigt få inblick i andra kulturer och andra sätt att tänka.

Läs gärna Asashi Shimbun, en av Japans största dagstidningar, på svenska!

Karl Lindemalm, huvudlärare i svenska, Folkuniversitetet

Det är ju bara du som är du!

2009-11-19T14:49:00.000+01:00

Jag jobbar på Balettakademien – en nästintill helig institution för somliga och för andra ett andrum i vardagen. För mig var det länge bara en byggnad, ett namn man hört i förbifarten. Jag började här utan att knappt veta något om varken Balettakademien eller dans, och jag kan nog fortfarande konstatera att jag är en av de enda i dessa lokaler som inte är eller har varit fysiskt verksam inom området. Men sakta men säkert så börjar i alla fall själva meningen med och känslan kring dansen att sjunka in även i mig. För mig har det varit en omtumlande resa i den här nya världen, det är ju en helt annan vokabulär, en annan attityd, ett eget språk!

Nu ser jag Balettakademien på ett helt annat vis än den där första vinterdagen då jag kom hit lite nervös och spänd, som en ettagluttare på första skoldagen. Jag tyckte att det kändes oändligt stort och ogreppbart. Det var lärare, elever och dansare i vart endaste litet hörn, och någonstans så kändes det som om jag - som inte kan något alls om dans - borde i alla fall veta vem just han eller hon är, eller det där som man absolut bara måste kunna. Kanske är det så att börja på vilket nytt jobb som helst, men jag inbillar mig att dansvärlden är lite annorlunda, kanske lite, lite mer skrämmande för den som är en total nybörjare.

Här på Balettakademien erbjuder vi en hel del kurser i dans för just nybörjare, både små och stora, och jag kan bara tänka mig hur läbbigt det skulle kunna vara. Inte nog med att man är ny i ett hus fullt av vana dansare (som stretchar som om det vore hur lätt som helst att ligga sådär med benet över huvudet) utan man ska även stå i en sal bland andra och visa sin egen oförmåga att hålla takten, vara koordinerad och samtidigt se sådär fruktansvärt världsvan och häftig ut.

Men finns det något jag lärt mig hittills av att vara här är det att sådär behöver man ju inte alls känna! Här finns inga krav på att man ska kunna allt innan man ens försökt. Och man måste faktiskt inte alls vara vare sig särskilt världsvan eller häftig, utan finns det någonstans jag mött så mycket uppskattning för människors individualitet så är det här. För var skulle dansen annars ha varit om alla hade rört sig på samma sätt?

Så nästa gång du tvekar över att börja en nybörjarkurs så ta dig i kragen och gå dit! Var dig själv, och bidra med det. För det är just det som är så spännande med kurser, att man inte bara lär sig det man ska utan man lär sig så oändligt mycket mer!

Nora Krantz, administratör på Balettakademien

Litteraturkris eller inte

2009-11-11T16:24:00.000+01:00

Det är kris i litteraturbranschen, sägs det.
I fredags lunchade jag med Alfabetas förlagschef Nina Wadensjö. Hon berättade om bokbranschens kris, en nedgång på 13 procent i år, även om just Alfabeta har klarat sig utan nedgång. 13 procent är mycket. Och flera förlag genomgår hårdhänta omstruktureringar som gör att författare helt plötsligt kan bli förlagslösa.

Eller är det kris? På kvällen var jag på café Copacabana för att lyssna på poesi. Eleverna på Skrivarlinjens första termin hade en offentlig uppläsning. Den lilla lokalen vid Bergsundsstrand var sprängfull. Inte bara av släkt och vänner, utan även av andra intresserade. En proffsig kväll, ett imponerande program som de hade fått ihop på tre dagar, under ledning, peppning och regi av scenpoesiräven Eric Fylkesson.

Och på måndag kväll fylldes jag med ännu mera hopp under ett av våra författarsamtal. Poeten Marie Lundqvist. Salen var välfylld som vanligt.

Bokbranschen är i kris. Ja, det är den väl. Och samtidigt är det motsägelsefullt. Slå upp en tidning, eller läs alla de mail jag får. Varje kväll här i Stockholm: hos oss, hos andra studieförbund, på Kulturhuset, på caféer och barer, i bokhandlar, bibliotek och antikvariat pågår författarprogram, uppläsningar, diskussioner och intervjuer. Ja, överallt tycks staden fyllas av litteraturhungriga av alla snitt och fasoner.
Och inte så att det är samma förskrämda skara på sju fanatiker på programpunkt efter programpunkt. Nej, inte bara kulturbärande ”tanter” och närmast sörjande. Utan kort och gott bokläsare.

Bilden går inte ihop
En kris för bokbranschen med minskade försäljningssiffror, bokhandlare som slåss mot konkursspöket och internetbokhandlarna som tar allt större del av den minskade kakan.
Samtidigt finns just ett allt större intresse för möte med litteraturen, med författarna och översättarna.
Vänd lite på bilden. Plocka bort de stora aktörerna: Bonniers, Norstedts, Akademinbokhandeln. Sätt in mellanstora och små aktörer där i stället; Alfabeta, Ordfront, Bokförlaget mormor, Erzats och Antikvariatet Rönells.
Där pågår ingen kris. Snarare en omvandling. Som om allt fler läsare vill möta litteraturen så att säga ”rått”. Utan stora reklamkampanjer för senaste Dan Brown i tunnelbanan eller Stieg Larsson, utan det andra, det egna, det självvalda. Som om branschen börjar nischa sig. Små förlag hittar sina läsare, och läsarna hittar sina förlag och sina upplevelser.
Inte bara det i bok färdiga, det vill säga uppläsningen vars enda syfte är att sälja boken. Utan som i fredags; våra elever som läser dikter skrivna och skapade för just detta ögonblick, detta möte.
Ja, då kommer folk.

Erik Grundström, författare och huvudlärare på Skrivarakademin

Om hur viktiga ord är

2009-11-03T11:16:00.000+01:00

Ibland fastnar en låt eller refräng i mitt huvud och jag kan bara inte låta bli att nynna den eller höra den i huvudet om och om igen. Till slut kan det bli riktigt tjatigt.
Men nu är det en mening, inte en låt, som har fastnat hos mig och jag känner mig absolut inte irriterad för det – snarare upprymd. Meningen som dyker upp då och då är:
Varje litet ord vi använder betyder något.
Orden kommer från ett retorikseminarium som jag var på för några veckor sedan, här på Folkuniversitetet. Föreläsaren Karl Beijbom pratade om hur viktigt det är med ord, med rätt ord vill säga. Han inledde med en solskenskhistoria som utspelade sig i Frankrike under 1900-talet. Författaren, dramatikern och filmmakaren Marcel Pagnol gick förbi en tiggare som hade en skylt på magen där det stod ”Jag är blind”. Han frågade hur affärerna gick och fick till svar att det inte gick så bra. Det låg inte många francs i tiggarens hatt.

- Får jag skriva till några ord på din skylt? frågade författaren.
- Javisst, sa tiggaren.
En månad senare stötte han på tiggaren igen och frågade återigen hur affärerna gick.
- Strålande! Det är fantastiskt! Det har aldrig gått bättre! Vad står det på skylten egentligen?
Författaren läste högt för honom:
- Det är vår. Jag är blind.

Tänk att några ord kan spela så stor roll. Budskapet om våren gjorde folk glada och då ville de gärna öppna plånboken för tiggaren. Det gäller bara att hitta de rätta orden…
Karl Beijbom menar att varje ord vi använder för att förklara vad vi är, vad vi gör och vad vi vill, är avgörande för om vi skall lyckas skapa förståelse, bygga förtroende och bli mer framgångsrika. Både privat och på jobbet. Karls recept för att lyckas med allt detta är:

• Skaffa en gemensam ordplattform – Det vill säga hitta några nyckelord som beskriver företaget/dig själv. Ställ frågan: Vad menar vi/jag med dessa ord?
• Gör en årlig språkrevision – Om det är en verksamhet: Förstår våra kunder de ord vi använder? I samtal, brev, annonser och broschyrer?
• Utveckla språkprofilen – Bidrar orden vi använder till att stärka vår profil och vårt varumärke? Ökar orden förtroendet för vad vi gör och vad vi står för? Annars kanske det är dags att hitta nya ännu bättre ord, uttryck och begrepp som speglar vår verksamhet, våra värderingar och våra visioner.

Många ord är så starkt förknippade med ett företag att de nästan är synonymer, till exempel Don’t dream it – drive it (Jaguar), Coca cola – the real thing eller Volvo – for life.
När jag spånar fritt kring ord som jag själv förknippar med Folkuniversitetet dyker Kunskap, service och glädje upp. Det är lite som Tro, hopp och kärlek, Frihet, jämlikhet och broderskap eller kanske Sex, drugs and rockn’roll. TRE ord verkar i alla fall funka, det klingar bra. Sedan gäller det att analysera ordens innebörd. Det skulle jag ju i och för sig kunna sitta och klura på själv, men enligt Karl Beijbom är det oerhört viktigt att ALLA på företaget uppfattar och använder orden lika, både när man kommunicerar med varandra inom företaget och med kunderna. Han tycker också att det är bra att sammanfatta företagets vision i en mening (gärna i en metafor om det går) som till exempel en socialbyrå vars motto är: Vi ska vara hoppfulla människor som väcker hopp hos andra. Eller Assi Domäns: Vi ska vara första alternativet för krävande kunders behov av effektiv förpackning och förstklassiska trävaror.
Varje litet ord vi använder betyder något. Meningen har snart blivit ett mantra. Hur som helst bor den numera i mitt huvud. Och det är något jag tänker på titt som tätt.

Kristina Rozenbeek, webbreporter på Folkuniversitetet

Mer svenska ger mer harmoni

2009-10-26T13:45:00.000+01:00

I femton år har jag jobbat som lärare i svenska som främmande språk. Alla som lärt sig ett språk vet att studier och praktik måste gå hand i hand för att inlärningen ska bli effektiv. Det borde ju vara en enorm fördel att befinna sig i Sverige när man vill lära sig svenska, eftersom man får möjlighet att använda språket. Men tyvärr är det inte alltid så. Ett exempel: häromdagen var jag och min lärarkollega som är född i England, på ett bageri. Följande scen utspelades:

- Vad får det lov att vara?
- En hallon- och citronkrans, tack!
- Your swedish is perfect!

Jag blev så paff att jag inte kom mig för att fråga expediten VARFÖR hon svarade på engelska. Min kollega förebrådde sig för att hon inte hade låtit ”tillräckligt självsäker” när hon beställde. Själv var jag som sagt förvånad och förbluffad. Nog visste jag att det var svårt att få chans att tala svenska men inte att det var SÅ svårt.

Låtsas att du inte kan engelska
Mina kursdeltagare har ofta beklagat sig över svenskarnas ovilja att prata svenska och deras tendens att så snabbt som möjligt glida över till engelska om ett samtal trots allt börjar på svenska. Min enda idiotsäkra rekommendation till de som vill lära sig svenska är att helt enkelt låtsas som om de inte kan engelska.

Men varför är det så här? Jag har gjort en informell undersökning och fått lite olika svar. Vissa tycker att det är ”enklare”, ”går snabbare” eller ”är viktigt att det inte blir missförstånd”. Andra tycker att ”det är svårt att skämta på svenska” eller ”att det är ohövligt att tvinga någon att tala svenska”. Jag tror att mycket handlar om att vi svenskar ogillar trassel och obekväma situationer. Synd bara att denna vilja att upprätthålla universums harmoni ska gå ut över alla som vill lära sig vårt språk.

Visst är det jobbigt med missförstånd, med samtal utan skämt och med personer som inte kan uttrycka sin personlighet på svenska. Att tvinga någon att tala svenska känns inte heller kul. Och visst finns det tillfällen där engelska eller något annat språk måste användas för att lösa praktiska situationer eller reda ut missförstånd till exempel på en arbetsplats. Men med lite mindre harmoni och lite mer trassel så kommer Sverige att bli ett mer svenskspråkigt och, i långa loppet, lyckligare samhälle.

Här är några tips …

… till dig som möter personer som lär sig svenska:
OM det blir missförstånd, upprepa det du sagt tre gånger LÅNGSAMT istället för att direkt omformulera dig eller byta till engelska.
Ha tålamod.
Tala inte högre.
Om inte detta funkar, försök att omformulera dig.
Funkar inte det heller kan du i sista hand försöka med något annat språk.

… till dig som lär dig svenska:
Låtsas att du inte kan engelska.
Det är omöjligt att tala svenska med alla hela tiden.
Välj därför ut några personer och några situationer att prata svenska i:
killen i kiosken på morgonen, kollegorna i fikapausen eller när du hämtar barnen på dagis.

Om alla skulle följa mina tips skulle Sverige bli mer svenskspråkigt och mer harmoniskt..

Karl Lindemalm, huvudlärare i svenska, Folkuniversitetet

Var är alla ni killar??

2009-10-26T13:42:00.000+01:00

Det är bråda dagar här på Folkuniversitetet, den mest intensiva perioden på hela året. Anmälningar till alla våra kurser väller in. Timme för timme ser vi hur kurserna fylls på. Och allt är som vanligt även denna höst, trots svininfluensa och lågkonjunktur. Det är mest KVINNOR som anmäler sig. ”Kunskap förändrar” säger vi i höstens kampanj. Omöjligt blir möjligt, oroligt blir roligt, olustigt blir lustigt. Ja det finns alla möjliga o:n som vi tror kan suddas ut genom att gå en kurs. Och det är alldeles uppenbart att det framför allt är kvinnor som vill förändras och få bort sina o-spöken. I genomsnitt är 75 procent av alla kursdeltagare kvinnor. På många kurser går det nästan bara kvinnor. Kanske inte så förvånande om man tror att vi bara erbjuder traditionellt ”kvinnliga” kurser i sömnad, keramik och skulptur. Men även på våra kurser i data, språk och ekonomi är det en förvånansvärd stor obalans till kvinnornas fördel. Ta till exempel kursen Bokföring och redovisning med data som startade härom veckan – tolv deltagare varav en man. Eller HTML grund som går igång i dagarna – en man i en grupp av totalt åtta. En endaste man på respektive kurs!

Jag har förstått att det här är en erfarenhet som vi delar med de flesta andra utbildningsföretag och det har fått mig att fundera. Vill inte ni män förändras? Åstadkommer ni förändring på något annat sätt? Eller är det rentav så att ni inte behöver förändras? Jag leker också med tanken att hela vårt utbildningssystem har en avskräckande effekt på många män och att det skapar en föreställning om att män helst skaffar sig kunskaper och färdigheter på andra sätt än genom att gå kurs.

Hur som helst – min personliga uppfattning är att vår verksamhet skulle må bra av fler manliga deltagare. Inte främst för att ge våra kvinnliga deltagare en möjlighet till spännande manliga möten (även om det säkert finns en och annan kvinna som hoppas på just sådana möten när de anmäler sig på kurs…) utan för att kurser med en bra mix av både män och kvinnor blir mer dynamiska, får bredare perspektiv och blir roligare!

Och kanske också för att jag tror och hoppas att även ni män vill förändras.

Eva Arnek, avdelningschef på Folkuniversitetet