Att fungera i en grupp är otroligt viktigt

Efter bara en termin på Maskörskolan blev Rebecca Afzelius antagen som maskörelev på Stadsteatern. Förutom rena baskunskaper och teknik hann hon lära sig att omvända rädslan att göra fel till energi. Nu finns inga begränsningar.

Efter teaterprogrammet på Södra Latin var Rebecca helt inställd på att bli skådespelare. Men efter att ha provat på teater och sång var hon inte lika säker på att hon ville stå på en scen. Däremot ville hon gärna vara en del av det. Med föräldrar som var och är i branschen har hon i princip vuxit upp på teatrar. Det är där hon känner sig som hemma. Hon har alltid haft teaterjobb och gjort allt från att koka kaffe till att riva biljetter, springa ärenden, sufflera, rigga ljus, köra tekniken, vara kostymtekniker till att sminka. Och just masköryrket var ett lockande alternativ.

– Vem vill inte ha ett jobb där alla leker? Vi sminkar oss och klär ut oss och leker, det är ju helt underbart. Samtidigt som det finns ett stort allvar där också, vi berättar historier, vi vill beröra och få folk att tänka och känna. Att vara del av en grupp där alla bidrar med sin del och att sedan få se resultatet, det är fantastiskt, säger Rebecca med eftertryck.

En av Stadsteaterns maskörer hade gått Maskörskolans utbildning och det var hon som rekommenderade Rebecca att gå den.

Vad lärde du dig på Maskörskolan?
– Framförallt lärde jag mig att våga - och att omvända rädslan att göra fel till energi. Nu vet jag att det bara är att ta penseln och köra på. Första penseldraget är läskigast, sedan brukar det flyta på och sedan vill jag inte sluta. Jag tror att det är så skådespelare känner: första repliken är värst, men sedan är de igång. Självklart har jag också lärt mig baskunskaper och teknik som gör att jag känner att jag har en grund att stå på. Och med tekniken så kan fantasin flöda mer fritt.

Vad tyckte du om lärarna?
– Underbara. Engagerade, inspirerande och kunniga. Vi hade roligt tillsammans och jag kände att även vi elever kunde inspirera dem tillbaka. De ville verkligen lära oss och utmana oss. Jag har känt ett stort förtroende för och trygghet med dem. Det finns en vänskap där, inte bara det vanliga förhållandet mellan lärare och elev.

Hur var stämningen i gruppen?
– Vi hade en fin klass, alla är väldigt duktiga och det märks att alla vill vara där och vill lära sig. Vi hjälpte och sporrade varandra och det fanns inte ett spår av konkurrens, vilket jag var lite orolig för när jag började. När jag berättade att jag skulle till Stadsteatern så blev de väldigt glada för min skull och det fälldes tårar när jag slutade. Jag saknar dem...

- De tar bara in två elever i taget, så jag är såklart överlycklig att de valde mig.

Har du användning av dina kunskaper på Stadsteatern?
– Ja, absolut, nu vet jag vad de pratar om när ord som trässar, fnula, mastix, tamburera och fästpunkter kommer upp. Det är också skönt att ha fått öva på mina klasskamrater innan jag sätter penseln i Ann Petréns ansikte, haha!

– För mig var det bästa med utbildningen att sakta ner mitt tempo. Jag har ju gått lite bakvägen kan man säga. Jag har jobbat en del på teatrar, bland annat som maskassistent. Ofta har jag kastats in innan premiär och då ska allt ske i ett högt tempo. Masken ska läggas på tio minuter per skådespelare, det ska på med peruker och limmas mustascher och allt är väldigt stressigt. Så när jag kom till Maskörskolan hade jag det tempot inbyggt och gjorde uppgifterna på fem minuter, även om vi hade 30 minuter på oss. Jag försökte tänka på att jag är i en skola, att jag ska lära mig, jag kan ta min tid, ingen ska upp på en scen och jag kan göra "fel" utan att det är en katastrof. Sedan har jag också upptäckt att jag ÄLSKAR frisering, något jag aldrig hade provat på förut. En annan sak jag verkligen tycker är intressant är karaktärsanalyser, att hitta typer och ställa frågorna Vad äter personen till frukost? Vad jobbar personens föräldrar med? Vilken samhällsklass tillhör personen? Sådant tycker jag är jättespännande.

Är det något moment som är svårt?
– Det svåraste för mig är tambureringen. Det kräver tålamod och noggrannhet och det kanske inte är mina två toppegenskaper direkt, men jag tror däremot att det är otrolig meditativt när det väl lossnar... one day...

Vad gör du på Stadsteatern just nu?
– Just nu jobbar jag med en produktion som heter "Vi som är hundra" och assisterar. Det är jättekul och jag lär mig så otroligt mycket av att vara på plats. Halva yrket är ju den sociala biten, som maskör jobbar man väldigt nära skådespelarna men också nära regissörer, scenografer, producenter och kostymörer. Att fungera i en grupp är otroligt viktigt, speciellt när det gäller esteter med många olika viljor och idéer. Maskören är ju ofta den sista personen en skådespelare träffar innan de ska in på scen och därför är det oerhört viktigt att de känner sig trygga och att maskören är lyhörd.

Vilka är dina framtidsplaner?
– Min plan är att bli anställd på Stadsteatern när min utbildning är klar - det räknar jag kallt med! Det skulle vara kul att prova på film. Jag har varit på en del filminspelningar, men inte när jag jobbade med mask. Men jag har andra planer också. Jag gillar att skriva och har tankar på en bok, eller ett manus... Varför begränsa sig?

– När jag är ledig hänger jag mest med min treåriga dotter Carmen, som är lyckan i livet. Vi dansar mycket framför datorn till Shakira och Justin Bieber. Jag ska lära henne allt jag kan!

För mig handlar kursen om att överbrygga gränser

Leiyah Rose Lindén vann sin favoritkurs på Folkuniversitetets Facebooktävling i höstas. Nu har hon gått på första lektionen i brasiliansk portugisiska, med hopp om att någon gång hitta sin ursprungsfamilj i Brasilien – och kunna säga mer än puss.

Leiyah föddes en sensommardag 1984 i Rio de Janeiro. Det var sista gången hon såg sin biologiska mor. Sedan dess har hon bott i Sverige och vuxit upp som adoptivbarn. Till vardags läser hon Estetikprogrammet på Södertörns Högskola. Dessutom skriver hon bland annat på en essäsamling och tävlar med sina texter. Leiyah försöker leva efter den latinska devisen "sapere aude" (våga veta) så gott det går.

Varför vill du lära dig brasiliansk portugisiska?
– Jag vill hitta min familj. I nuläget kan jag bara säga puss på portugisiska och det kommer jag ju inte så himla långt på. OM jag mot förmodan återfinner min familj, skulle det vara skönt att kunna uttrycka hur otroligt glad jag är att se dem. Min helsvenske pojkvän talar dessutom flytande portugisiska, så då finns det ju liksom inga ursäkter...

Hur känns det efter första lektionen?
– Svårt! Men spännande. Jag känner mig ödmjuk och förväntansfull inför denna chans. Tack för att ni hjälper mig att hitta hem!

– Vi fick lära oss det mest basala - hälsningsfraser, artighetsfraser, presentationsverktyg överlag. Därtill extremt många vokaler. Jag tycker om min lärare, mycket karismatisk. Vår läxa till nästa vecka är att vi ska lära oss säga Raquels namn på brasilianskt-portugisiskt vis, det vill säga: Hackieo (ni är välkomna att själv försöka hemma).

– Alla verkar ha starka skäl att gå denna kurs. Alla utom en har en brasiliansk partner, så jag antar att precis som för mig, så handlar denna kurs för dem om att överbygga gränser.

Intervju med Tiina Rosenberg

Tiina Rosenberg är professor och verksam inom teater, film- och genusvetenskap. Hon har blivit något av en frontfigur inom queerrörelsen i Sverige och är också författare till flera böcker i ämnet.

Som en del av Stockholms universitets Queerseminarium gästar Tiina Folkuniversitetet för en föreläsning om queer i teori och praktik. Vi passade på att ställa några frågor till henne.

Vad kommer du att prata om i din föreläsning?
Jag talar om queerteorins historia, nutid och om visioner för framtiden.

Vilken roll har begreppet queer i dagens samhälle?
Ordet har blivit bekant och används ofta. Man kan säga att queerordet blivit populärt. Då kan det vara bra att veta lite mer om queerteori och queeraktivism.

Berätta lite om din forskning just nu?
Jag skriver på en ny bok om feminist aktivistisk konst - främst scenkonst - i Sverige. Sedan håller jag på med ett projekt om feministisk aktivism i Tyskland. Queerteori och queeraktivism ingår i båda projekten.

Vad är det som driver dig i det du gör?
Jag är intresserad av social rättvisa i bred mening, framför allt feministiska och sexualpolitiska frågor, men även mer allmänpolitiska frågor om rättvis fördelning av samhällets resurser. Jag intresserar mig för solidarisk fördelningspolitik och antidiskriminering. Så kan man sammanfatta det.

Mer om Tiina Rosenberg:
Tiina Rosenberg är professor i genusvetenskap vid Lunds universitet och docent i teatervetenskap vid Stockholms universitet. Hon har gett ut flera böcker om scenkonst, feminism och queeteori. Hennes senaste bok är Bögarnas Zarah: diva, ikon, kult (2009).

”Jag valde inte dansen, det var dansen som valde mig”

Det säger Daniel Rörström, danslärare på Balettakademien. Sedan flera år tillbaka arbetar han som professionell dansare, men han är även koreograf, pedagog och koordinator för Balettakademiens BA Street satsning. Daniel har frilansat med bland annat med dansgruppen Bounce och koreograferat popartister som till exempel E.M.D. En gång i tiden gick han själv på Balettakademien i Stockholm, men numera undervisar han främst i hip hop.

- Balettakademien var den enda möjliga vägen för mig och den skola jag kände till som hade den utbildning jag ville gå. Jag hade aldrig dansat jazz eller balett tidigare, men jag kom in på utbildningen och på den vägen är det.

Har du några tips till den som vill bli professionell dansare?
- Träna, träna och träna. Det är det som gör att du blir bra. Man måste träna varje dag för att behålla teknik och kroppsmedvetenhet. Men jag rekommenderar också att gå en utbildning så att du får kontinuerlig träning och blir bred i dina stilar, ta klasser i allt från balett eller flamenco till gymnastik och yoga oavsett vad du har för huvudstil i bagaget. Var dansare främst och testa allt.

Själv har Daniel dansat sedan han var fyra år och länge var det lindy hop som gällde. Det kan låta långt ifrån de dansstilar han idag främst förknippas med.

- Men allting hänger ihop, säger Daniel.

Daniel undervisar dansare i alla åldrar, från barn till proffs. Han försöker lära sina elever dansens historia och hur bra det är att lära sig olika dansstilar, för att se sambandet och förstå var dansen har sitt ursprung. Det var egentligen genom lindy hop som Daniel fick kunskapen om dansens historia och hur lindy hop hör ihop med dagens hip hop.

- Stepp ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, annars är boogaloo/popping en av mina favoritstilar som jag skulle vilja bli bättre på.

Vad är det bästa med att undervisa i dans?
- Jag vill inspirera och allmänbilda mina elever inom dans. Till exempel att hip hopen är en blandning av gamla och nya dansstilar och var den har sitt ursprung. Jag försöker hela tiden hitta bilder, böcker, filmer och annat som jag kan visa för mina elever för att de ska bli inspirerande och se vad man själv kan göra då dansen utvecklas hela tiden.

BA Steet Battle har funnits i omkring 4 år, och växer för varje år. I höstterminens tävling var det 60 deltagare och en stor publik (som bara kommer för att titta). I år tävlande man i stilarna popping, locking, house, new style och hip hop.

- Vi fyllde hela Scen Studio Fyra i år! Alla var välkomna, den yngsta battlaren var bara sex år och både proffs och nybörjare är med och dansar. Det är bra att man som dansare lär sig att improvisera och att battla, det är en del av hip hop och danskulturen. Det är också viktigt att våra elever är med och lär sig detta. Det var ju så som dansen uppstod, i vardagsrum och på gatorna, man dansade med och mot varandra.

Idag kommer det också nya stilar hela tiden, men för att de ska komma hit så behövs det att någon lär sig, tar det till Sverige och börjar undervisa andra. Under höstens BA Street Battle hölls till exempel Sveriges första showcase i krumping. En streetdans stil som nu börjat komma till Sverige i sin rätta form. Den 12 februari nästa år kommer Mario Perez Amigo till Balettakademien för att hålla en workshop i just krumping.

- Häromdagen såg jag en film med några killar som dansar djunggle movement, en animations och popping dansstil där de inspirerats av djur. De rörde sig som gorillor. Man kan göra vad man vill med dansen och hitta sin egen stil. Det är det som är så underbart med vår konstform.

Vad är det som inspirerar dig till att dansa?
- Just nu är det mina barn och min fru som jag inspireras mest av. Nu är det för dem som jag dansar.

Engelbrekt och hans vänner älskar film

Engelbrekt Krantz och hans vänner älskar att hålla på med film. För ett år sedan startade de en studiecirkel på Folkuniversitetet för att kunna jobba mer intensivt med olika filmprojekt. Deras film I Gladom premiärvisades vårvintern 2010 på Vasateatern.

3Flig Film består av de forna klasskompisarna Max Donatello, Samuel Wiveson, Anton Lundqvist, Lorentz Tovatt, Engelbrekt Krantz och Sami Obaid (ej med på bild). Deras film I Gladom visades på Vasateatern den 14 januari.

Det hela började egentligen som ett skolprojekt år 2006, när Engelbrekt och hans kompisar gick första året på gymnasiet. De skulle redovisa Dostojevskijs bok Brott och Straff, och valde att göra en film istället. Nästa år gjorde de ännu en film, med självskrivet manus, och så har det rullat på. Nu kallar de sig 3Flig Film och arbetar parallellt med två projekt, en långfilm åt det humoristiska hållet med olika sketcher, och så filmen I Gladom, ett relationsdrama där de spelar sig själva. Filmen baseras på en novell av Anton Lundqvist och handlar om ett grabbgäng i gymnasiet som får i uppdrag att spela in en film. En av killarna blir utanför och retas och trilskas och tänjer på vänskapsbanden. Till slut spårar det ur.

- Filmen spelar mycket på grabbars osäkerhet gentemot varandra. Själva inspelningen är det roligaste, när vi jobbar intensivt med varandra. Trots att vi känner varandra väl kommer vi ännu närmare varandra då, säger Engelbrekt Krantz.

En imponerande skaparglädje och kompisanda finns hos Engelbrekt och hans fem vänner. De träffas några gånger i veckan på ett café eller hemma hos varandra för att ägna sig åt sin favorithobby. För att vara så effektiva som möjligt försöker de fördela arbetsuppgifterna så att var och en kan bidra med sin expertis. Anton till exempel är bäst på redigering och Engelbrekt är bra på ljudbearbetning.

- Vi tycker att det funkar jättebra med att ha en studiecirkel. Vi är glada för allt stöd vi kan få. Eftersom många av oss är studenter har vi ingen direkt budget, utan vi har fått låna utrustning och rekvisita och filmat det mesta med en familjekamera. Det som är bra med studiecirkeln är att det är så flexibelt och så skapar det ett engagemang hos oss att jobba mot ett mål, säger cirkelledaren Engelbrekt.

Den 14 januari 2010 visades I Gladom för familj och vänner på Vasateatern. Inför visningen hade de intensiva dagar med att klippa färdigt filmen. De har också haft tekniska problem med två hårddiskar som de har varit tvungna att lämna in för reparation. Men de hann..

- Vi har kommit till en högre nivå nu. Helst skulle vi vilja hålla på med film på heltid, men vi tar ett projekt i taget så får vi se hur det går. Jag vill gärna lära mig ännu mer och kanske gå en kurs i dramaturgi, säger Engelbrekt.

Från modell till designer

Karin Säby bytte modellkarriären mot sömnadsstudier på Folkuniversitetet. Idag, drygt tio år senare, är hon en framgångsrik modedesigner med eget varumärke. Men resan dit har inte alltid varit lätt.

- Jag har varit enormt envis och målmedveten. Man måste tro på sig själv och våga misslyckas. Det är ett tufft arbete att designa kläder och många tekniska problem ska lösas på vägen, säger Karin Säby med eftertanke.

Hemma i Karins vindsvåning på Södermalm hänger den senaste kollektionen på en stång: Välskräddade klänningar, kappor och toppar i siden och ull, genomarbetade detaljer med runda, bulliga former som får en att tänka på mumintroll. Romantiskt, kvinnligt och teatraliskt på samma gång. Här har hon sitt hem, sin syateljé och här presenterar hon också sina kläder för inköparna.

Klädintresset har alltid funnits. Idén att designa egna kläder föddes på catwalken när hon visade kläder skapade av Ralph Lauren, Sonia Rykiel och Yves Saint Laurent. Efter fem års arbete som modell i bland annat New York, Paris och Milano, med långa flygresor var tredje dag, längtade Karin hem. Hon anmälde sig till en utbildning på Folkuniversitetet, det som motsvarar dagens ettåriga designutbildning på Modeskolan.

- Jag lärde mig allt om sömnad och mönsterkonstruktion. Det var högt tempo och alla i klassen var väldigt motiverade. När kursen var slut ville många fortsätta, därför erbjöds vi att gå en tredje termin där vi fick lära oss göra en egen kollektion.

Karin prövade sig fram, ritade, klippte och sydde mycket. Ett tag praktiserade hon på ett företag som tillverkar stickade plagg, och började sedan själv sticka sjalar och ponchos i mohair. Det blev en omedelbar framgång, som mest hade hon hjälp av sju stickerskor. Hon sydde också kavajer och klänningar med siden intovat i ull. Tyvärr blev situationen ohållbar eftersom tiden gick åt att producera i stället för att utveckla nya produkter. I stället startade Karin tillsammans med forna kurskamraten Sofia, från Folkuniversitetet, företaget SäbyNorbeck. Tillsammans gjorde de en damkollektion, som sedan såldes på bland annat Nitty Gritty i Stockholm. Efter det samarbetet valde Karin att gå sin egen väg och grundade varumärket Säby, vilket blev en fullträff. Kläderna säljs sedan två år i butiker i Sverige, Norge, Danmark och Spanien och har idag aldrig sålt bättre.

- Den skapande processen pågår hela tiden. Jag jobbar parallellt med tre kollektioner och det är mycket att tänka på. Tyvärr är det nästan alltid tidsbrist och det kan vara frustrerande när jag behöver sitta i lugn och ro och tänka ut mönster. Men jag är disciplinerad och tar inte paus förrän jag stupar.

Karin vill skapa kläder som folk trivs i, som de känner sig starka och fina i. Visst är det ett hårt jobb, men det är också roligt, tycker hon. Särskilt när hon får positiva kommentarer från folk som bär hennes kläder eller när hon får vara med på modevisningar och plåtningar. Däremot skulle hon gärna slippa säljandet, att behöva jaga inköpare och övertala dem att köpa. Det kan låta konstigt, men trender är något Karin undviker. Istället satsar hon på hållbarhet, bra passform och hög kvalitet ur alla aspekter.

- Jag får inspiration av allt jag ser och upplever. Det kan vara en detalj på en tekopp som jag kan använda i min design. När jag har fått upp produktionsvolymen skulle jag gärna vilja designa väskor och skor och kläder för män. Drömmen är att få sälja i New York, där allting började. Men allt får ta sin tid.

Fakta Karin Säby
Familj: son och sambo
Yrke: modedesigner
Förebild: modedesignern Vivienne Westwood, för att hon lyckats stå ensam och stark i en mansdominerad värld
Oanad talang: Kan hoppa fallskärm
Önskekurs: navigering eller avancerad mönsterkonstruktion på data

Fotograf: Louise Enhörning

Kampsport väckte språkintresset

Roger Friberg har alltid varit fascinerad av samurajer och den japanska kulturen. Intresset steg när han började på kendo – en slags japansk fäktning. Därför tog han steget och började läsa japanska på Folkuniversitetet.

Det är väldigt spännande att inse hur svårt språket är, men ändå enkelt. Jag gillar det avskalade i japanskan, att man klipper bort onödiga ord. Till exempel säger man kort och gott ”Roger är” istället för ”Jag heter Roger”. Men grammatiken är svår, den är helt annorlunda mot den svenska och engelska som jag är van vid, säger Roger Friberg entusiastiskt.

Han drömmer om att få bosätta sig i Japan, att kunna prata vardagligt med en japan i vilken situation som helst, gärna lika flytande som engelskan. Nybörjarkursen i japanska är en bra början. Där har han lärt sig att det finns tre olika skriftspråk: kanji, som är tecken med kinesiskt ursprung, hiragana, som används för att stava inhemska ord och katakana, som används för att stava låneord. Normalt brukar man blanda skriftspråken med romerska bokstäver och västerländska siffror, vilket inte gör det lättare för den som vill lära sig språket. Innan Roger började på Folkuniversitetet hade han laddat ner några gratiskurser från nätet och försökt lära sig japanska via ipoden, men det var inte helt lätt. Det som han lärde sig under ett halvår på gratiskursen lärde han sig på två lärarledda lektioner.

- Det är oerhört värdefullt att ha en infödd lärare. Hon kommer med små tips, säger ”vänta, du måste tänka på respekt, lägg till det här ordet i meningen så blir det mer korrekt”. Hon är väldigt avslappnad, inte alls så strikt och hård som man kan tänka sig att japaner är. Eftersom hon bjuder mycket på sig själv skrattar vi gott i klassrummet.

Det märks att Roger gillar att sitta i skolbänken. Han är lyrisk när han pratar om allt han får lära sig. Just själva lärandet och att få mer insikt i kulturen tycker han är roligast. Intresset för Japan har funnits ända sedan Roger var liten. Allt från urgamla samurajer till modern japansk subkultur som manga och anime, den japanska tecknade filmen. Framförallt gillar han den artighet och respekt som genomsyrar kulturen. För ett år sedan började han träna kendo, en sorts japansk fäktning, som utvecklades från samurajkulturen för länge sedan. Ett par kvällar i veckan klär han på sig sin indigoblå dräkt med höftskynke och magskyddplatta, hjälmen med ribbat stålgaller och stora, tjocka vantar innan han går in till dojon. Med sig har han sitt träningssvärd, en shinai, som är gjord av bambustavar.

- Jag gillar diciplinen, den respektfyllda hierarkin. Kendo är vackert att se på och vackert att utöva. Man bugar inför varandra och respekterar sin motståndare. Vi som tränar kendo blir som en familj. Det blir en speciell samhörighet mellan oss.

Genom kendon har han lärt känna en japansk familj och han har även gått med i svensk-japanska föreningen för att kunna öva sina språkkunskaper.

- Jag vill jättegärna flytta till Japan, men min fru vill inte. Men jag har både släktingar och kendovänner som har flyttat dit, så det finns många att hälsa på.

Fakta Roger Friberg
Familj: Fru och två katter
Yrke: Merchandiser/Vaktmästare på Media Markt
Förebild: Min pappa, för att han alltid har varit en trygg punkt i mitt liv
Oanad talang: Jag har mycket värdelöst vetande till exempel årtal och fakta om olika länder
Önskekurs: Teckning och måleri